Epilog

(Har du inte varit här förut kommer detta inlägg verka märkligt så kanske ska du inte läsa vidare utan istället trycka på 01 och sedan leta dig fram i dag-för-dag rutan. Men det är bara ett tips.)

Hej. Jag heter Manuel. Fast bara i mellannamn. Jag bor på Södermalm i Stockholm och jobbar med rörlig bild och text. Min flickvän har ett namn; Lisa. Hon jobbar inte på ett dagis men hon är faktiskt gravid. För andra gången. Min pappa är inte död och har mig veterligen ingen röd sammetsmorgonrock men han somnar alltid till tecknad film. Min mamma är inte ensam och sviken och miserabel. Jag har inga syskon och inga syskonbarn som kallas lillkillen. Men jag har en egen liten kille som heter Allan. Min svärfar är inte nazist – han är arkitekt - och min svärmor är inget mähä och dom bor inte i Sandviken utan i Göteborg och är högst sympatiska. Jag har, vad jag vet, inget kokainlangande rikemansbarn med sportbil till granne och jag har aldrig ens suttit i en BMW z4 men jag har skrivit om en i ett filmmanus en gång. Jag har faktiskt inte ens ett körkort.
Jag har ingen kompis som flyttat till Mallorca men jag hittade turligt nog en som hade bott där. För länge, länge sen. I Valldemossa. Så länge sedan att hon inte mindes hur hög labyrinten i Cartuja var trots att hon älskade platsen och hade varit där många gånger.
Jag har tusen bollar i luften och bygger dagligen luftslott och drömmer storslaget, precis som Manne, men jag har inte försatt mig själv i skuld till en maffiatyp. Inte än i alla fall. Men jag är nog lite galen. Galen nog att helhjärtat kasta mig in i något så dumt som Sextio Dagar i tron att det skulle ”bli stort”. Stolt nog att inte sluta skriva vid dag trettio när jag insåg att det inte skulle ”bli stort” och var så urbota trött på mitt alterego och den massiva tid han stal från mig och min familj. För grundtanken jag hade – att blogga fram ett litet inlägg i sann bloggmanér – utvecklades snart till långa kapitellika inlägg och avancerade intriger. Jag trasslade in och förbannade mig själv ett flertal gånger. Försatte mig själv i klistret för att vinna en natts spänning. Vaknade och undrade varför i helvete jag lät grannen gå in med sin utskrift och orden; jag hör av mig, utan att jag hade en aning om vad det var han ville. Eller nazistflaggan på kontoret. Ett ögonblicksverk med konsekvenser. Eller Mallorca – som ju var ett försök att fiska läsare genom att spela på Mallorcabombningarna. När jag skrev slutet önskade jag innerligt att hans vän flyttat till en plats jag faktiskt varit på – men det hade han inte gjort och jag kunde inte ändra på det för jag påstod ju att det faktiskt hänt. Jag vet att jag vid ett flertal tillfällen undrade varför jag inte gett Manne trettio dagar istället för sextio. Sextio dagar är en ohyggligt lång tid.

Under de sextio dagarna bröt jag mot en del regler jag satt upp för mig själv. Jag hade lovat mig att aldrig tala till min publik – aldrig försöka förklara eller försvara mitt skrivande - vilket jag gjorde redan efter två veckor. Jag lovade mig själv att aldrig frångå historien och blanda in omvärlden vilket jag gjorde både i Israelinlägget och Piratinlägget för varför skulle en man utan framtid bry sig om politik – därför att dess spökskrivare ville få gehör på intressant.se. Jag lovade mig att inte berätta om sextio dagar för mina vänner – drömscenariet var ju att någon av dem skulle börja berätta för mig om min egen blogg – men självklart kunde jag inte hålla käften. Jag lovade mig själv att efter Mannes död låta bloggen vara och inte försöka ta åt mig äran…

Men jag tycker ju att den trots all sin motsägelse och märkliga vändningar är bra skit. Jag tycker att jag trots allt lyckades ta mig ur alla de fallgropar jag grävde åt mig själv med bravur. Tycker ni inte? Och jag är fan stolt att jag avslutade alla sextio dagar trots att det i mitt- tid var så trögskrivet och tog så mycket tid och kraft av det verkliga livet att jag gav stackars Manne svininfluensen och tänkte faktiskt låta honom försvinna redan där men kunde bara inte med att lämna det så snörpligt. Och min tjej var så jävla trött på Manne och mina vänner tyckte det var helknasigt att jag ägnade så mycket tid åt något jag inte skulle få ut något av och på sätt och vis har dom ju rätt. Men jag tyckte det var kul. Jag hade så kul bara.
Och nu är Manne död. Han ligger under en Cypressbuske i en labyrint utanför Cartujaklostret i Valldemossa och han kommer aldrig att vakna och det är ju väldigt sorgligt för han hade blivit en kärleksfull pappa till sitt ofödda barn. Men å andra sidan finns han ju inte. Men jag finns. Och jag heter Kalle. Och jag finns här. Frågor på det?

Föresten – jag har en fråga till er. Trodde ni någonsin att det var på riktigt?



______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, bluff, epilog, Kalle
Intressant.se