torsdag 10 september 2009

Tjugonio dagar kvar - Pappa

Allt är vitt. Vitt och lugnt. Stilla. Det finns ingenting att se. Ingenting att röra. Ingenting att göra. Ingenting att höra - annat än en svag ton av rummets oändlighet. Här ligger jag nu. Jag svävar. Eller jag ligger på något men det syns liksom inte så då måste man väl kalla sig svävande. Allt är så vitt. Så förbannat vitt och bländande. Det finns inget golv, inget tak, inga väggar. Eller? Jag reser mig och slår huvudet i något. Jag tar ett steg framåt och slår näsan i något annat. Jag sträcker ut armarna och finner mig själv i en kub på en och en halv gånger en och en halv meter. Det hela är mycket förvirrande. Jag känner mig yr och sätter mig på det golv, den botten jag inte kan skönja. Jag ser mig omkring. Inga handtag, gångjärn, fogar, vinklar. Inga fläckar, tummavtryck, immiga andetag. En oändlighet framför men ändå är jag instängd – inspärrad i ett litet osynligt fängelse. Är jag död? Är detta himlen? Eller är det helvetet? Fan, jag tror ju ändå inte på det där.
     Steg hörs. Ekande steg. Klink, klonk, klink, klonk. Jag ser mig omkring men ingen kommer. Ingen närmar sig men ändå hör jag det så tydligt. Låg klack mot stengolv. Vad är detta? Stegen blir tystare och byter helt karaktär som om underlaget ändrats. Sen stannar de. Nära. Det är tyst i en minut – kanske mer – och sen hörs ett ohyggligt ljud. Ljudet av något som kraschar sönder, vrids ur led, bryts av - och en fyrkantig öppning visar sig i allt det vita bara en meter ifrån mig. Jag kryper fram mot den och kryper ut till något nytt.
     En lukt? Öppen brasa, bränt trä, gran? Ett ljud? slowfox, gammal, LP-knaster. Jag kryper ut. Mjukt? Ryamatta, röd, varm, säkert dammig. Jag stannar vid ett par tofflor och ser upp på ett par håriga ben och en röd sammetsmorgonrock och först tänker jag att jag hamnat på The Playboy Mansion - att jag blivit mött av Mr. Hefner. Men så var det inte. Mannen kändes bekant men det är inte Hugh. Det är nån annan. Han ber mig stå upp och jag gör som han säger. Sen ber han mig sitta med honom framför brasan i en stor mjuk fåtölj och jag går honom till mötes även där. Det känns inte konstigt alls att krypa upp i hans knä och kura ihop mig trots att vi är nästan lika stora i omfång. Han lägger en arm om min kropp och låter den andra ligga i mitt knä med handen som klappar mig på benet.
     ”Åh, Manuel”, säger han bara. ”Såja…”
Jag ser över hans axel tillbaka mot där jag kom. Det är en stor och symetriskt fyrkantig låda av grovhyvlat trä som står mitt i rummet på ryan. På den sitter en lapp klistrad – någon slags avi. Till Pappa. Så står det. En av sidorna är uppbruten – en kofot ligger på mattan bredvid – och därinne kan jag se det där vita. Det konstant vita ingentinget.
     ”Det var inga lampor därinne”, konstaterar jag försiktigt. ”Hur kunde jag se? Det borde väl varit svart, pappa?”
      ”Bry dig inte om det nu”, säger han lugnande. ”Det är oviktigt nu”
     Han ler sitt leende. Det jag minns så väl, det som alltid värmde min kropp.
      ”Hur mår mamma?”, frågar han.
     ”Bra, tror jag. Hon känns lite ensam”
     ”Har hon inte träffat nån ny?”
     ”Nej”
     Vi tystnar en stund. Lyssnar på slowfoxen som dansar på från grammofonen och knastret – smällarna – från brasan. Jag suckar och påstår att jag inte tror hon sörjt klart än. Att hon med största sannolikhet aldrig skulle göra det. Han ger mig en oförstående blick – en kort sak som jag inte hinner tolka innan han säger: ”Du då?”
     ”Vadå?”
     ”Har du sörjt klart”
     Jag blir tvungen att känna efter, verkligen framkalla känslor som jag tryckt undan under så många år, som jag lyckas gömma och låsa in i någon skrubb i mitt undermedvetna. Jag känner hur mitt högra öga fuktas. Hur det fylls av vätska tills det är på bristningsgränsen. Hur tårarna balanserar på den undre raden av ögonfransar. Hur min blick blir helt suddig. Hur en tår faller. Och sen samma sak med det vänstra. Har jag sörjt klart?
     ”Jag trodde det”, säger jag bara.
     Hans grepp hårdnar. Jag gråter stilla men hans värme, hans faderliga hetta som jag saknat så, får mig att känna mig trygg.

Jag var tretton år när han gick bort. När han kraschade vår bil och dog. Den andra dog inte. Alltså den som körde bilen som pappa frontalkrockade med. Den andra gick ifrån olycksplatsen i närheten av Arlanda på raka ben. Gravt chockad men utan en fysisk skråma. Han satt på en stubbe ute på en åker när polisen och ambulansen kom. Min pappa togs därifrån på en bår. Med en filt över hela kroppen. Det fanns inget de kunde göra, sa dom. Han dog ögonblickligen i kollisionen och han kände ingen smärta, lovade dom. ”Jag då!”, ville jag skrika som svar på deras meningslösa dravel.
      ”Min smärta då!? Jag känner en FÖRJÄVLIG SMÄRTA!”
     Men istället nickade jag, sa; ”Vad bra” och såg ner. Ignorerade hela grejen. Det var min botgöring. Lås in och glöm. Må inte dåligt. Må bra. Ignorence is bliss. Och det har fungerat. Jag är frisk i huvudet, tror jag. Jag mår väl bra? Ja, inte just, just nu kanske men i stort är det bra. Ingen ångest. Eller?
Pappa somnade alltid på bio minns jag. På tecknad film. Han sa att det var som ett sömnmedel för honom. Att det liksom inte gick att stoppa. Så fort de där underliga figurerna på duken började röra sig och sjunga glada visor så for hans ögonlock ner och han somnade. Ibland snarkade han till och med. När vi var och såg Peter Pan tillsammans snarkade han så mycket att jag tyckte det var jobbigt. Så att jag skämdes. Men det är enda gången. Kan det vara så? Att jag bara hann skämmas över min far en enda gång i livet? Han dog medan han fortfarande var min idol och inte en jobbig förälder. Skulle det vara bra?
     Jag minns sista gången vi sågs. Han skulle åka iväg och packade bagageluckan med en stor grön resväska. Jag älskade den där väskan för den hade massa klisterlappar på sig och en av dem var formad som en Land Rover. Jag gillade bilar. Då. Han rufsade om mitt hår och satte sig på huk och sa att; ”Vi ses snart, kompis.” Han lovade att köpa en sån där flygfrakt – en godislåda – åt både mig och brorsan. Men vi sågs aldrig mer och vi fick aldrig någon flygfrakt.
     Det är oklart varför de krockade. Den andra sa att pappas bil plötsligt befann sig i fel körbana. De girade båda två – fast åt samma håll. Som när man fastnar framför någon på stan och man försöker passera varandra utan att lyckas. Den andra sa att pappa måste varit full eller något. Varför skulle han annars göra nåt så galet? Polisen frågade om Pappa drack mycket men det gjorde han inte. Sa vi. För det var vår sanning. Promillehalten visade en annan sanning men det fick jag veta först långt senare. Jag mindes aldrig att min pappa varit full. Jag minns honom som nykter. Som någon man inte skämdes för.

Nu sitter jag där i hans knä igen framför brasan som i vår gamla lägenhet. Det är väldigt likt vår gamla lägenhet. Det är på vippen att jag vågar dra mig till att det faktiskt är det. Vår gamla lägenhet. Jag ser på honom och tänker att jag ju borde fråga om vad som hänt. Varför han varit så full att han kört över i fel körfält. För det är ju den detaljen som stört mig i så många år. Frågetecknet. Det är ju just det. Om något.
     Men det är som om han förstår vad jag tänker fråga. Han får något smärtsamt i blicken. En urskuldande hinna lägger sig över hans ögon, en bedjan till mig att inte fråga. Jag låter den outtalade frågan hänga. låter den vila i precis så många sekunder att den upplöses och försvinner. Han slappnar av i ansiktet.
     ”Hälsa mamma att jag har det bra, kompis.”
Han ler och rufsar om mitt hår.
     ”Du måste vidare nu. Du kan inte sitta här.”
     Han lyfter ner mig på golvet och pekar mot en dörr. Daskar mig ömt i rumpan som om jag vore fem år – som för att ge mig fart. Jag går mot dörren och öppnar den.
     ”Glöm inte att hälsa henne det”, upprepar han innan dörren hunnit gå igen. ”Att jag har det bra.”
     Jag vänder mig aldrig om en sista gång. Men hans doft sitter kvar; en utsökt blandning av cigarettrök och parfymen Kourus från Yves Saint Laurent.


________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar