söndag 13 september 2009

Tjugotvå dagar kvar - Lamt försvar

"Var har du varit?" sa hon från soffan när jag haltade in i tamburen vid tretiden i dag. Jag kunde inte förklara. Inte än. Jag hade inte hunnit tänka ut nåt som skulle täcka det faktum att jag försvunnit från min sjuksäng och varit borta hela natten och halva dagen utan att lämna ett spår efter mig. Hon hade varit orolig, sa hon, jävligt orolig. Och det förstod jag ju. Men hon ville ha ett svar och jag hade inget att ge. Så hon skrek och hon grät och jag sa att jag skulle berätta sen - att jag inte kunde nu - och hon bara; "Vad fan är det för en jävla ursäkt. Kan inte?! Jag har suttit uppe hela natten och trott att du var död eller att du knullar runt eller nåt - samtidigt så fattar jag ingenting för killen jag lämnade i sängen var ju så svag och sjuk att jag hade dåligt samvete för att jag gick. Och så haltar du in här arton timmar senare och säger att du inte kan berätta? Jag har ringt runt till alla vi känner, jag har snackat med polisen och fan ta dig!"
     "Det skulle inte bli så här", förklarade jag sansat. "Jag skulle komma hem innan dig och du skulle aldrig märkt nåt. Det gick snett och galet och hade jag vetat det hade jag aldrig gått ut"
     Hon log ansträngt och sa; "Jaså. Då så". Sen såg hon ut att koka över av ilska och vände mig ryggen, gick in i sovrummet och smällde igen dörren.


______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar