torsdag 10 september 2009

Tjugofem dagar kvar - Uppvaknande

Jag slog upp ögonen. Kände mig mör. Hon låg bredvid.
     ”Hur mår du?” frågade hon.
     ”Jag vet inte riktigt”, svarade jag och kände mig stel och svag. ”Vad hände?”
     ”Du har haft vansinnesfeber sen i lördags – sovit i stort sätt oavbrutet. Yrat.”
     Jag klippte med ögonen och kände hur törstig jag var.
     ”Vad är det för dag i dag?”
     ”Torsdag”, sa hon och log. ”Säg inte att du inte minns nåt.”
     Jag tänkte efter. Jodå, jag mindes tillfällen mellan feberdrömmarna. Stunder. Men de var minst sagt fragmentariska. Och overkliga. Men jag ville inte snacka om det.
     ”Du då. Hur mår du?”, undrade jag istället och hon sa att det gick över fort och odramatiskt för hennes del. Så är det alltid. Att jag blir sjukare. Eller så är det bara den manliga ynkligheten. Jag bad om ett glas vatten och hon hämtade. Jag drack i stora klunkar och spillde ner min T-shirt. Rapade. Kände ett sådant lyckorus över att hon fanns där hos mig.
     ”Jaha, har det hänt nåt i världen då?”
     ”Kravaller i Uppsala, Fuglesang i rymden – det vanliga liksom. Det enda avvikande är väl att han mittöver – han med bilen – har ringt flera gånger och sökt dig med en nästan desperat framtoning. Jag har lovat tre gånger att du ska ringa när du blir bättre”
     Jag nickade och blundade. Tänkte att jag fortfarande var trött. Att jag inte alls var bättre. Inte än. Jag bad om att få sova lite till och hon smekte min kind och gick ut. Jag tänkte på det hon sagt; att jag yrade. Hade jag sagt något högt? Hade jag babblat om Hotellet, om Pappa, om Honom, våldtäkten, barnet? Hade jag nämnt mitt dilemma? Tankarna blev grumligare och grumligare och jag omsveptes av känslan att det inte spelade någon roll.

När jag vaknade kände jag mig lite starkare. Jag steg upp från sängen på darriga ben och gick ut i lägenheten. Fick stödja mig mot väggen flera gånger. Hon var inte hemma. En lapp låg på köksbordet och förklarade att hon gått för att handla och göra lite andra ärenden. Hon skulle nog bli borta några timmar. Lappen bad mig ringa om jag behövde henne.

Nu har det gått några timmar. Skönt att vara tillbaka om så bara som en blek kopia av mig själv. Men det kommer fort. Jag tar form. Jag har dött och återuppstått. Hade redan börjat glömma de vansinniga dagar som passerat. Glömt obehaget i dem – förstått att de bara var drömmar. Men ändå tagit till mig och ställt skärpan. Jag vet inte hur jag ska förklara det, någonting har ändrats.


________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar