lördag 8 augusti 2009

Femtioåtta dagar kvar - Hemkomsten

18.34 hörde jag nyckeln i dörren. Jag stålsatte mig, svepte med blicken över rummet och blev plötsligt osäker på om jag skulle sitta eller stå. Om jag skulle låta mina fem centimeters höjdövertag göra mig till en trygg hamn att landa i och lita på, eller om jag skulle - från ett grodperspektiv – ge henne ett omedelbart övertag och därav min egen tillit. Det slutade med att jag satte mig på armstödet till soffan i en onaturlig ställning som skulle få vem som helst misstänksam.
Så halvsatt jag alltså då hon steg in i rummet och ställde ner väskorna. Det första hon sa var; Men, Gud. Det är ju varmare här än på Ios. Jag log och nickade som om jag hade en aning. Hon såg sig omkring. Såg det städade hemmet. Såg blommorna i min hand och det falska leendet i mitt ansikte. Min konstiga ställning. Jag sa att hon var välkommen hem och reste mig och gick henne till mötes. Jag sa älskling och hennes eget leende svalnade och hon undrade om något hänt. Vadå? undrade jag. Vadå hänt? Och hon bara frös och stirrade så där länge som Han hade gjort några kvällar innan. Men blickens innebörd var annorlunda. Hans var dömande, hennes granskande. Tillslut sa hon att jag var konstig.
Jag har blivit blåst, nedslagen och livegen – det är vad som hänt. Så kunde jag sagt men det gjorde jag ju förstås inte. Jag vaggade in henne i en falskt trygghet med någon historia om för mycket jobb och en dålig pasta och sedan började jag babbla om annat. Jag frågade om hennes vecka i Grekland, om flygresan – hur det hade gått för hon var ju så makalöst flygrädd. Men det hade gått bra – av en okänd anledning hade hon känt sig trygg. Jag var ju på väg hem till dig, sa hon och blinkade med ögat.
Hennes vecka på Ios hade varit kul men ön kanske var mer av ett fylleslag än ett ställe att ta det lugnt på – att samla kraft till en lång höst av arbete. Hon förklarade att kvällarna varit stökiga men dagarna rätt sköna då hela ön var utslagen. De kunde vara i stort sätt ensamma på stranden fram till tolv och du kom de krypandes som en hel generation av Zombies som sökte vattnet solen och kraften att orka med ännu en kväll av sex, droger & rock'n'roll.
Hon skrattade och sa att resan ju var billig.

Jag bjöd på middag. Boeuf Bourguignon har blivit lite av mitt ess i rockärmen och hon uppskattade den även denna gång. Jag lät henne prata. Jag älskar när hon gör det. När hon berättar något med sin speciella inlevelse och yviga gester. Hon berättade om en amerikansk surfartyp hon träffat. Som var närmre fyrtio men betedde sig och talade som om han var fjorton. Chuckie. Han hade påstått att han förälskat sig i henne men jag kunde vara lugn, sa hon. Hon hade inte blivit ens en gnutta intresserad av den brunbrände, surfande, muskliga amerikanaren. Han är inget i jämförelse med ett benrangel som dig. Sen skrattade hon och drack en klunk vin.
Jag är aldrig orolig för sånt. Aldrig med henne. Jag litar blint på hennes kärlek och tjafsar aldrig. Blir aldrig svartsjuk. Aldrig. Hon gillar inte det. Hon verkar vilja att jag ska vara sotis för att det i så fall skulle vara ett tecken på att jag älskar henne. Att jag värnar om henne och beskyddar henne. Hon nämner det så ibland. Att hon undrar om mitt lugn kommer sig av att jag inte bryr mig om vad hon sysslar med. Att det inte spelar någon roll. Men det är inte sant.

Hon somnade i soffan framför Apornas planet. Hon ligger där nu och snarkar lite medan de hetsiga aporna är en fin metafor på mänskligheten. Hon verkar inte störas alls. Hon verkar helt lugn och tillfreds. På något vis smittar det av sig. Hennes närvaro sprider sig här hemma. Det är klart. Hon ligger ju där och jag slipper grubbla så mycket. Plötsligt fylldes jag med annat än ånger och jämmer. Eller så är jag bara full. Jäkla gott vin det där – Vicar's Choice.

___________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

1 kommentar: