måndag 17 augusti 2009

Fyrtioåtta dagar kvar - Misshandeln

Jag kände mig iakttagen där jag gick. Det var mitt på dagen och jag befann mig bland andra fotgängare på trottoaren invid en trafikerad gata men ändå kände jag mig så ensam. Så utsatt. Jag skyndade på mina steg och rundade ett hörn. Det var varmt, över trettio grader, och den lilla fartökning jag gjort fick mig att omedelbart börja svettas. Jag fortsatte kvarteret ner och hörde vågskvalp och jag upptäckte att gatan jag gick på var kantad med palmer. Var var jag? Men den tanken tilläts inte utvecklas mer än så för sekunden senare föll jag till marken. Trottoaren var rikligt uppvärmd av den starka solen. Någon har puttat till mig bakifrån, tänkte jag och vände mig om - såg upp på tre figurer. Han och hans två gorillor. Han började skratta och gav en order utan att förklara sig närmre.
    ”Gör honom illa.”, sa han bara – så enkelt och effektivt.
    Gorillorna steg fram och började sparka mig där jag låg. Över hela kroppen matades spark efter spark och jag förundrades över att det inte gjorde så ont. Det kändes mer som små puttar. Och vilka små fötter dom hade med tanke på att dom var så enormt stora i övrigt. Men så kom en av sparkarna att träffa min näsa och det kändes faktiskt. Jag skrek till och vaknade.

Lillkillen låg tvärs över sängen med huvudet invid Henne och fötterna vid mig. Han var inne i nåt; ett slagsmål på dagis kanske eller så sprang han bara – i mitt ansikte. Mitt skrik hade inte väckt honom för han fortsatte veva med sina små fötter men hon, som är rätt lättväckt, satte sig upp och fick syn på mig och min blödande snok. Klockan var 05.20. Jag gick upp och stoppade näsan full med bomull och gick sedan in till min sovande brorson och min fnittriga flickvän och försökte somna om. Vi hade flyttat lillkillen i lodrät position men innan jag hann somna var han tillbaka i sitt ansiktssparkarläge. Jag gick upp och la mig på soffan.
    Kvart över sex väcktes jag av att lillkillen stod framför sig i sin pyjamas och sitt gosedjur i handen. När vi stirrat på varandra ett tag utan att säga något lyfte han sin lediga hand, tog tag i bomullstussen och drog ut den ur min ömma näsa. Han såg på det intorkade blodet en stund innan han la den ifrån sig.
    ”Jag har bajsat…”, sa han bara som om det var det mest naturliga i världen. Vilket det ju faktiskt är.

Nu är han inlämnad på dagis och jag är ensam här igen. Tänkte faktiskt gå och lägga mig en stund. Jag har ju varit vaken och ritat krumelurer sedan tjugo över sex. God natt.

_____________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar