onsdag 30 september 2009

Fem dagar kvar - Löftet

Hon hade inte kastat ut någon macka under kvällen eller natten men när hon klev ut ur köket 06.45 hade hon med sig en. Skinka och ost på en rågkaka och en kopp kaffe. Jag satte mig yrvaket upp och tog tacksamt emot hennes gåvor. Hon var rödgråten och såg trött ut – oerhört trött – och gammal. Som om hon hade åldrats tio år på en natt. Men när hon talade var hennes röst lugn och sansad och hon uttryckte sig sakligt.
     ”Jag har inte sovit något i natt. Jag har läst din… Ja, och nyss ringde jag in till jobbet och sa att jag fått någon magbakterie. Att jag nog skulle bli hemma några dagar. Men jag kommer inte följa med dig, Manne. Jag tror… att du och jag… att vi behöver lite tid ifrån varandra. Du måste hitta tillbaka… till dig… Förlåt, men är det meningen att jag ska tro på din historia?”
     Jag hade munnen full med macka och huvudet fullt med tankar på likheten med mina föräldrars öde. Min pappas flygbiljetter och hur det gick, och att han dog. Likheter - tänkte jag – inte ärlikamedheter. Jag svalde fort – både mackan och tankarna och nickande och sa; ”Jag kan förstå att det kan verka osannolikt men allt som står där är sant.”
     Hon såg på mig med en blick jag aldrig sett förut. En blick av total misstro.
     ”Du påstår att min pappa är nazist – att han sagt dom här sakerna om mig och att… det är ju helt sjukt ju. Jag har bott ihop med den där gubben i tjugo år och jag har aldrig sett några som helst spår av det du påstår.”
     ”Det är sant alltihopa. Jag…”
     ”Du, jag känner inte ens igen mig själv i din... skröna… Det är en jättespännande historia – om än motsägelsefull... men den är inte sann. Skulle du ha gjort allt det här? Grannen? Rånet? Snott bilar?”, sa hon och lät inte lika stadig längre.
     Jag pekade mot mitt ansikte. ”Hur tror du jag fått det här då? Suttit och slagit mig själv med knytnävarna?”, sa jag och gestikulerade med händerna som om jag gjorde just det – slog mig själv. Som för att påvisa hur osannolikt det var. Men hon såg på mig som om jag målat upp en sanning och sa; ”Har du det?”
     Jag skakade besviket på huvudet och tog fram bilnyckeln ur fickan. ”Här”, sa jag. ”Här är bilnyckeln. Varför skulle jag ha den. Pengarna ligger i en värdebox på centralen. Jag kan visa dig dom när vi åker till...”
     ”MEN FATTAR DU INTE, MANNE. Jag följer inte med. Du är ju helt galen. Det kan inte vara sant för man skriver helt enkelt inte en blogg om sånt här. Fattar du inte? Om man inte är sinnessjuk”
     ”Folk skriver bloggar om sin kamp mot Cancer…”
     ”Men då är man ju sinnesjuk, Manne. Är du det? Se på mig nu.”
     Jag såg på henne. Hon grät igen.
     ”Åk iväg du. Åk ensam. Och när du kommer tillbaka ska vi snacka igen. Vi ska se om det går att laga. Det kanske går. Jag vet inte. Vi får se hur det blir med..."
     Hon strök sig över magen.
     "Men jag vill att du lovar mig än sak. Sant eller inte – sluta skriv. Jag vill inte vara med och Han – om han finns – kan ju hitta dig.”
     ”Det är ju så…”
     ”Nej, din jävel. Lova mig det. Sluta skriv nu!”

Och så lovade jag det. Att aldrig mer skriva på Sextio dagar.



_______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

tisdag 29 september 2009

Sex dagar kvar - En blogg

Jag hade packat hennes väska med vad jag ansåg var nödvändigt – jag var dock osäker på om jag tänkt rätt. Om jag förstått vad som var viktigt för henne. Jag har alltid tänk att gränsen mellan manligt och kvinnligt inte var så stor och välbevakad som många verkar tro – att det är en invand ovana snarare än en genetisk skillnad. Och jag måste kapitulera inför ovanan när det gäller hur man packar till en semester. När man undersöker hennes väska och min väska finns där mycket annorlunda tänk nedlagd i den. Men hon hade tid att packa om. Jag ville bara ha startat upp det, gjort det enklare. presentera möjligheten att bara hals över huvud dra iväg på en romantiskt blixtsemester – hon och jag. Allt var klart vi kunde bara tillsammans njuta av resterande dag och sedan imorgon eftermiddag ge oss iväg. Bara lämna allt för en vecka – precis som i filmerna. Fira att vi skulle bli föräldrar. Det var min simpla plan. Två saker gick emot. För det första; mitt svullna, blåslagna ansikte. För det andra; hennes jobb. Men det kunde gå.

Mycket riktigt var det första hon sa när hon steg in; ”Men gud, vad har hänt med ditt ansikte?”.
     Jag log och det gjorde ont så jag slutade le och sa att jag ramlat när jag skulle gå av en spårvagnen i Göteborg i går kväll. Det hela var väldigt olyckligt men det hade gott bra tillslut. En snäll Göteborgare hade tagit hand om mig. ”Men skit i det nu.”, sa jag som om mitt ansiktes demolering vore en petitess. ”Jag har en överraskning!”
     Jag räckte fram ett kuvert mot henne och hon tog tveksamt emot det. ”Vad är det här?”
     ”Titta efter.¬”, sa jag och bet mig neröst i underläppen men ångrade mig genast. Smärtan. Hon vek upp kuvertet och tog fram de båda flygbiljetterna. Höjde ögonbrynen.
     ”Palma de Mallorca?”
     ”Yes, vi åker imorgon”, sa jag.
     Hon sänkte kuvertet och tog några steg mot mig. ”Manne jag jobbar imorgon. Vad är det du håller på med?”
     ”Kan du inte ta ledigt då, en vecka. Eller sjukskriv dig. En romantisk utsvävning – det kan dom väl köpa. Jag menar; någon gång i livet måste man ju få gå förbi alla tråkiga regler och bli lite galen?”
     Det var mitt förberedda tal till det största fartguppet. Någon gång i livet måste man väl få bli lite galen. Jag såg på henne med bedjande blick men hon gav sig inte. Hon gav sig fan inte.
     ”Vad håller du på med?”, frågade hon igen och jag kunde inte möta hennes blick. Det hade inte gått. Jo, det hade gått. Åt helvete och min plan. Alla mina planer. Jag kunde inte möte hennes blick för mina ögon var förgiftade, oärliga, sjuka.
     ”Jag…”, sa jag och tystnade. Jag såg hennes fötter. Hennes anklar, så vackra och bleka, i kontrast till de svarta leginsen som slutade strax ovanför.
     ”Jag… jag har packat din väska” sa jag till hennes nakna fötter. Till var och en av hennes tår.
     ”Sluta nu!” sa hon med förhöjd röst. ”Nu räcker det! Jag vill veta vad det handlar om. Jag vill veta varför du har blåmärken i ansiktet. Jag vill veta vad du flyr. Jag vill veta nu.”
     ”Det är en komplicerad historia” Jag såg upp på henne. Såg att hon grät. Såg att jag gjort att hon grät. Insåg att det skulle göra för ont att berätta det. Att det skulle vara för jävla svårt att hålla en tråd upprätt till någon som inte skulle vilja höra. Önskade att jag hade tid att skriva henne ett brev som hon kunde läsa i lugn och ro. Insåg att det redan fanns ett brev och sa; ”Det finns en blogg?”
     ”Vad… fan menar du?”
     ”En blogg. Jag har skrivit en blogg. Allt finns där nedtecknat.”
     ”En blogg?”, sa hon och jag tyckte hon lät äcklad.
     ”Sextiodagar.blogspot.com”, sa jag och nickade. Hon såg på mig länge innan hon tog upp sin lilla HP-dator ur handväskan och gick in i köket. Smällde igen dörren. Vad hade jag gjort? Det rätta hoppades jag och sjönk ner i soffan.

Nu har hon varit där inne i några timmar. Jag vet inte vad hon gör. Om hon läser fortfarande eller bara tänker eller jag vet inte. Så mycket läsning är det väl ändå inte? Eller? Jag låter henne vara hur som helst. Jag vill inte störa. Jag vill inte störa dig älskling och om du läser det här vill jag bara säga – som ett ynkligt men ärligt försvar att det aldrig var min mening att blanda in dig så här. Det, och att jag älskar dig. Mycket och innerligt. Jag väntar i vardagsrummet. Jag är lite hungrig men jag vill inte gå in i köket. Kan du bara slänga ut en macka är jag tacksam men du behöver inte. Puss.


______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

måndag 28 september 2009

Sju dagar kvar - Mötet

Vi hade inte avtalat någon tid. Kom på måndag hade han sagt och sen lagt på. Så jag antog att det var upp till mig och tog mig ut redan efter en tung frukost bestående av gröt och ett grovt bröd. Jag är vanligtvis ett fan av vitt bröd men jag kände ändå en dragning till det grövre idag. Jag hade på känn att det skulle bli en hård morgon och att jag behövde en bra grund att stå på. Men redan efter bara några minuters promenad – med den värdefulla ryggsäcken på ryggen - kände jag hur benen började ge vika och hur hela kroppen skälvde. Jag tvingades ner på en bänk på Medborgarplatsen och blev sittandes. Efter några minuters meditativ andning reste jag mig. Fortfarande skakig men lite starkare och i behov av sprit hade jag intalat mig själv. Jag tog mig in i Söderhallarna och bort till systemet som precis hade öppnat. Jag tog en lapp och blev med omedelbar respons kallad utan att ha hunnit tänkt igenom vad jag skulle ha. Jag gick fram till disken och log överdrivet åt expediten.
     ”Hej.”, sa jag.
     ”Hej”, sa han tillbaka och såg granskande på min skakiga uppenbarelse.
     ”Hur mår du?”, fortsatte expediten misstänksamt.
     ”Inget vidare, hurredu”, sa jag med allvarsam ironi och såg honom djupt in i ögonen. Blottade hela min sorgliga svaghet. ”Jag behöver något stärkande.”
     ”Jag kan tyvärr inte sälja till påverkade”
     ”Jag är inte påverkad, jag är nervös – så jävla nervös att jag mycket väl skulle kunna skita på mig när som helst och det är inget bra. Jag ska till ett möte som kanske är det viktigaste mötet i mitt liv och då vill man inte lukta skit. Så, kära du. Kan du rekommendera något stark, snabbverkande – en styrketår – så kanske jag har en chans att möta mitt öde någorlunda rakryggad.”
     ”Sprit är inget bra botemedel mot ångest”, sa han präktigt och jag var tvungen att pausera och le åt hans föga övertygande brådmogenhet. killen var kanske tjugotre.
     ”Nej, men det gör en lite modigare och om jag bara kunde vara lite, lite modigare just nu skulle jag vara glad. Kom igen – du hör på min röst att jag är klar”
     Expediten såg på mig en kort stund och nickade sedan. Han gick in bakom disken och kom strax tillbaka med 350 ml Explorer.
     ”Du får en kvarting.”
     Jag nickade accepterande och tänkte att om jag dricker hela den däckar jag nog. Expediten bad om nittionio kronor och jag gav honom en hundralapp – sa att det var jämt men han gav mig ändå en krona i växel. Innan jag vände mig för att gå sa han; ”Vad är det får nåt då? Ditt möte? Läkarbesök eller…”
     Han tystnade som om han ångrat att han frågat. Kanske kommit till insikten att han gått för långt – för sent. Jag log.
     ”Jag ska be en man att skona mitt liv trots att jag inte uppfyllt hans krav för förskoning”
     Killen såg förvirrat på mig. Tänkte säkert att han misstagit sig. Att jag ändå var hög på någon kemiskt substans men nu stod jag ju där med den lila påsen i handen så han sa bara; ”Jaha, lycka till då” och tryckte på knappen bakom disken som fick nummertavlan ovanför honom att slå över till 002. En fullegubbe med gott mod vinglade fram mot disken och jag gick skakande därifrån. Bara desperata människor handlar sprit klockan to på morgonen. Eller folk med god framförhållning.
     Jag satte mig på bänken igen. Vred om korken och hörde kraschet från den perforerade metallringen. Jag la den lilla glasflaskan mot underläppen och lyfte huvudet. Lät den rusande drycken nå halsen och tvingade tillbaka en kväljning.
     En gång tidigare hade jag använt alkohol i detta syfte; att bli stark och modig. Då hade jag behövt modet till att ge mig på en yngre kille som hade hånglat med min dåvarande flickvän. Jag var tjugoett, hon var sjutton, vi hade olika tankar kring framtiden och just därför kunde jag inte släppa henne. Hennes sätt att påpracka mig känslan av att vårt förhållande var tillfälligt gjorde mig vansinnig. Gjorde att jag kvävde henne och plötsligt hände det då att hon i fyllan och villan hade hon kysst den här killen. Kysst, hånglat – sa hon – men det räckte för att väckte en vrede inom mig. Jag drack en halv flaska billig whiskey bara för att våga göra det som stod så långt ifrån mina vanliga värderingar; hota någon till livet. Och jag gjorde det och jag tror det bet. Jag tror han gick på mitt hot om att om han någonsin skulle visa sig i stan igen skulle jag döda honom. Det hotet kunde jag aldrig infria, visste jag med smärtsam klarhet dagen efter - men som tur var dök han aldrig upp.
     Nu var problematiken annorlunda. Jag ville inte bli full. Bara starkare. Så efter att jag druckit en tredjedel av flaskan och kände hur spriten värmde min kropp gick jag bort till alkisen som uppenbarligen fått nobben av expediten och gav honom resterande innehåll. Han var överdrivet tacksam.

”Mannelito!”, sa han med sedvanlig munter ton och slog ut med armarna i en falsk omfamning. ”Du kommer tidigt men du är välkommen – sätt dig”
     Han visade mot en stol och jag krånglade mig ur ryggsäcken och satte mig med den i knäet. Han pekade på den.
     ”Är det till mig?”
     ”Ja.” sa jag och reste mig och la den framför honom på skrivbordet. Satte mig igen. Han såg på ryggsäcken en stund och sen öppnade han den och kikade in. Tystnad. Hans ögon rörde sig fram och tillbaka över innehållet som om han räknade pengarna med blicken. Gorillorna bara tittade stint på mig. Bakom dom var väggen tapetserad med en landskapstapet. Solnedgång, palmer, hav. Scarface. Varför var allt så klyschigt? Varför var Scarface alla bovars hjälte. Har dom inte sett klart filmen. Har dom inte uppfattat hur han degar ner sig i ett kolaberg och dör en fruktansvärd död.
     ”Manne.”, sa han och ryckte mig ur mina tankar. ”Det här är inte alla pengar va?”
     ”Nej”, sa jag och skakade samtidigt på huvudet. ”Det är knappt hälften. Jag kan inte få tag på mer.”
     Hans ansikte. Så uttryckslöst. Så omöjligt att läsa. Jag reste mig och rotade fram nyckeln till grannens bil. Slängde den på hans skrivbord.
     ”En BMW Z4. Den borde vara värd en del.” Jag fortsatte leta i fickorna. Kände svärfars medalj och fotot. Tänkte att jag inte hade något att förlora. La upp den bredvid nyckeln.
     ”Hitlers Medalj”, sa jag alldeles för svajigt. ”Kolla fotot här – den är äkta. Borde vara värd en jävla massa.”
     Han såg på mig och hans blick fylldes med avsmak.
     ”Hitlers medalj? Du skojar, Manne? Säg att du skojar? Vad fan ska jag med Hitlers medalj till?”
     Han började skratta och vände sig mot sina gorillor som även dom börjat le.
     ”Känner ni nån som skulle vilja köpa Hitlers medalj?”, sa han och dom skakade plikttroget på huvudet. Han vände sig mot mig igen och hans leende försvann som om han släckt det med en lysknapp. Jag pillade på trisslotten som låg skrapad i fickan. Tjugofemspänn. Jag vet inte varför jag la den på bordet bland de andra grejerna men det gjorde jag utan förklaring och sa sen; ”Det är allt. Det är allt jag har och äger och kan uppbringa. Jag vet att det inte är vad du hoppats på men jag vet inte hur jag ska gå vidare. Du förstår; för några dagar sen fick jag veta att jag ska bli farsa. Min flickvän är gravid och allt blev annorlunda. Jag kan inte mer. Jag vet inte vad du vill att jag ska göra; sno en helikopter och råna en värdedepå som dom där rånarna, eller robba en bank eller rycka handväskor på Östermalm – jag kan bara inte. Mitt liv har liksom fått en mening – det har blivit värdefullt. Jag ska bli någons pappa. Jag kan inte hålla på och göra brott. Jag är inget bra på det. Jag kommer antingen åka dit eller blir dödad och det kan jag inte riskera. Inte nu. Så nu ber jag dig; Ta emot det du fått här. Det är ändå mycket pengar. Och låt mig gå. Snälla. Snälla. Snälla.”
     Jag tystnade. Det fanns inget mer att säga. Han såg på mig utan att släppa blicken – precis som han suttit under hela min monolog. Så hände något. Jag tyckte mig skönja en tår i hans ögonvrå. Bara för en sekund hängde den där och sen sögs den liksom upp igen. Han skakade stillsamt på huvudet och sänkte äntligen den intensiva blicken.
     ”Det är så sorgligt.", sa han. "Att du inte trots alla de dagar som gått inte alls fattat allvaret i din situation. Att du felvärderar allting. Om du vill behålla ditt liv ska du ju inte ge upp utan bara kämpa mer. Alla är farsor, Manne. Alla är farsor och morsor och söner och döttrar och makar och makor. Hur många gånger har jag inte hört att jag har två små barn därhemma och jag har en fru som och och du vet; hade jag lyssnat på all den där smörjan skulle jag inte kommit någonstans. ALLA HAR EN JÄVLA URSÄKT OCH JAG TYCKER DET ÄR SÅ SORGLIGT ATT DU INTE FATTAT VEM JAG ÄR!!! ATT DU VÄRDERAR DIG SJÄLV SÅ LÅGT. GÖR DIG SÅ VÄRDELÖS ATT JAG MÅSTE DÖDA DIG.”
     Han skrek nu och reste sig från stolen i ett sånt ryck att den föll bakåt och slog i golvet. Han tog två snabba kliv mot mig och måttade ett slag i ansiktet på mig – nu var det inga örfilar längre utan kraftiga hårt knutna nävar som träffade med precision och blixtrar slog upp framför mina ögon när jag föll ner i heltäckningsmattan. Han sparkade mot min kropp i en serie av jag vet inte hur många träffar och sen lugnade han ner sig en smula och stod andfått och såg på mig. Jag låg stilla på golvet och såg tillbaka. Magen värkte och det smärtade kring revbenen. Jag kände blodsmak i munnen och det bultade i huvudet och över näsen.
     ”Sju dagar kvar – eller hur. Du har sju jävla dagar på dig att fylla den där jävla väskan med åttahundrafemtiotusen. Jag vill inte ha någon bil. Ingen jävla medalj. Ingen lott. Pengar, Manne. Förstår du mig nu? Jag vill ha pengar”
     Jag försökte prata men det gjorde för ont så jag nickade bara. Han vände sig mot sina muskler och bad dom slänga ut mig och skiten jag haft med mig.

Jag kunde inte gå hem idag. Kunde inte. Jag ringde och sa till henne att jag var tvungen att åka på ännu en researchresa och att vi skulle ses hemma efter hennes jobb imorgon. Lämnade henne inget utrymme till att protestera. Jag gick upp till ett hotell där jag kände en vän som jobbade. Han hade tidigare hållt på med film men lagt ner hela apparaten – insett att hans chanser att kunna leva ut sin dröm varit minimala och pluggat till hotellmaneger. Nu stod han där och såg förfärat på mig och jag bad honom att inte skulle fråga, att jag haft en dålig dag bara och behövde ett rum för natten, en dusch och en uppkopplad dator. Han gick med på det.
     Efter en lång dusch såg jag faktiskt rätt okej ut. Med blodet borta framträdde en färgglad blåtira och en svullen, något sned näsa men det fanns inga sår. Jag satte på mig mig min t-shirt men sket i tröjan som var blodbestänkt. Sen satte jag mig på sängen, ringde min vän på Mallorca och bad om att få hälsa på. Han gick med på det utan att jag behövde förklara något. Lät glad. Tänkte att jag berättar sen. Jag hade lånat en bärbar dator i receptionen – säkert en privat för jag hade svårt att tro att utlåning av datorer var en tjänst de höll sig med. Påminde mig själv om att lämna rikligt med dricks. Jag köpte två biljetter till Mallorca avgång på onsdag.

Och nu sitter jag här och skriver. Nu skiter jag i allt. Jag skiter i honom. Jag skiter i svärfar. Jag skiter i min situation och det jag flyr från för nu tar jag allt och drar. Jag kan dock inte skita i henne. Jag måste få henne med mig. Hur? Det - det ska jag klura på nu.


____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

söndag 27 september 2009

Åtta dagar kvar - Två skott från höften

Jag skjuter vilt nu och i blindo. Tänker att jag stämt möte med mitt öde imorgon och kan faktiskt inte leverera. Jag kan bara tala till hans samvete men jag är osäker på att han har något sådant. Så bara för att försäkra mig om vad jag skrev igår; att jag gjort allt som stod i min makt, så följde jag upp två spår jag lämnat lite löst. Det ena är baserad på tur och enbart tur. Den andra är fylld av antaganden som visade sig vara felaktiga.

Den ena.
     Jag smög upp på vinden och till vårt förråd där jag gömt väskan med min svärfars förmögenhet. Jag tog tre femhundralappar ur penninghögen och sprang ner till tobaksaffären på hörnan och köpte sextio trisslotter. Sen gick jag till närmsta parkbänk och så skrapade jag. Som fan. Helt okänsligt gick jag över lotterna med en femkrona utan att stanna upp någonstans eller följa några mönster för att skapa spänning. Spänning fanns det nog av som det var. Jag kollade alla sextio lotterna tre gånger och kom överens med mig själv om att det var vinst på sex av dem. Tre stycken hade triss på tjugofem och en hade triss på tjugofem - fast gånger två. En var en triss på femtio och den sista var triss på sjuttiofem. Tvåhundrafemtiokronor. En viss förlust. Jag gick tillbaka till tobaksaffären och bytte ut skrapet mot tio nya. Vinst på enbart en av dem; femtio kronor. Jag hämtade två nya och fantastiskt nog var en av dom vinst på tjugofem. Men när jag för fjärde gången på mindre än en halvtimme återvände till min lilla spelbutik sade mannen bakom kassan att han hade slut på lotter. Jag la min vinstlott i fickan och gick ut. Kände att turen inte varit med mig.

Den andra.
     Signalerna gick fram. En. Två. Tre. "Ja, hallå!"
     "Jag har något du kanske vill ha tillbaka?", sa jag genom den orangea leksaksliknande röstförvrängaren. Den såg ut som en liten megafon eller en vattenpistol men han som krängt den till mig i affären sa att den fungerade och att det var den enda dom hade. Jag hade slagit till och visst förvrängde den rösten.
     "Jaha..." sa svärfar med ett frågande tonfall. "Vad skulle det vara?"
     "En medalj."
     Rösten lät snarare lustig en otäck som man ju hade önskat.
     "Vad menar du?"
     "Hur nu på mig, din jävla nazist. Jag har din lilla medalj här och jag har också fotot så jag tänker att med tanke på vad fotot visar borde den vara värd en del. Hur mycket? Säg ett pris?"
     "Fyrahundra"
     "Fyrahundratusen?", sa jag lite ivrigt samtidigt som hoppets låga tändes i mitt bröst.
     "Fyrahundra kronor. Det är inte Hitlers medalj - det är en dålig kopia. Jag har den när vi har rollspel i vår förening och fotot hittade jag på nätet. Emanuel - sluta lek nu. Stäng av den där larviga robotrösten."
     Först blev jag irriterad på att han alltid sa Emanuel till mig med svenskt uttal och inte Manuel som jag ju heter eller Manne som alla andra kallar mig. Sen hajade jag till och registrerade vad han faktiskt sagt. Mitt namn - felaktigt eller inte. Emanuel. Jag. Min tystnad var tydligen talande nog för strax tog han upp tråden igen och sa; "Vi har kameror installerade överallt. Hade du maskerat dig hade det ju blivit svårare men nu är det ingen tvekan. Hur är det med din hand?"
     "Öh... bra.", sa jag lite förvirrat och insåg att jag fortfarande pratade med förvrängning. Jag stängde av apparaten och la till "Det såg nog värre ut än vad det egentligen var."
     "Det var skönt att höra. Hur mår min dotter?"
     "Bra."
     "Fint.", sa han och jag förstod inte varför han var så jävla hurtig. Snart skulle han ju berätta för mig men då förstod jag alltså inget. Jag hade inte ens lekt med tanken att detta skulle hända. Att det skulle utvecklas till det här. Han hade ett mäktigt övertag i min totala förvirring och han var väl medveten om det och körde på som en ångvält i nedförsbacke.
     "Så här tänker jag - du har en hel del pengar som är mina. Du har säkert listat ut att de är pengar som passerat lite vid sidan om skattesystemet och jag ska inte gå in på detaljer här - du har väl ett humm om hur transportbranschen fungerar. Nog om det. Jag, i min tur, har en liten film här i vilken du har ihjäl mina hundar, slår sönder en ruta och tar dig olovligt in på mitt kontor. Jag har spännande bilder på hur du i en halvtimma försöker ta dig in i mitt kassaskåp. Nu gör vi så här tycker jag. Du lämnar tillbaka mina pengar och för all del krimskramsmedaljen också - den var inte dyr men den gör mig till en bättre Führer på fredag. På detta vis slipper vi båda obehag. Jag slipper gå till polisen och må hända uppdaga ett litet skattefusk med efterhängande kvarskatt eller var min advokat nu kan få ner det till. Du slipper fängelse och du får behålla flickan - i alla fall tills hon förstår vilken idiot du är. Vilket dessvärre kan ta lite tid."
     "Jag kan sätta dit dig också. Jag vet vem du är."
     "Emanuel - det är inget brott att sympatisera med nazisterna. Väldigt många gör det faktiskt. Men jag är inte ute om nätterna och klubbar ner invandrare - det gör andra så mycket bättre - jag sitter här hemma i stugvärmen bara och muttrar om ett bättre Sverige och spelar rollspel med mina vänner. Inga konstigheter. Du, vi säger så här - tänk igenom dina alternativ och kom hit om - ja, men säg en vecka då. Du inser säkert att du bara kan vinna på ett sätt - mitt sätt. Hej på dig"

Sen la vi på.



__________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

lördag 26 september 2009

Nio dagar kvar - Ett samtal

     ”Hej, det är jag.”, sa jag och hörde hur den starka vinden brusade i luren.
     ”Vem?”, sa han helt blasé - som om han sket i vilket.
     ”Manne.”
     ”Mannelito!”, nästan skreks ut och jag hörde hur han skrattade, eller skrockade, till någon i bakgrunden.
     Jag stod bakom korvkiosken vid Björns Trädgård. Jag var alldeles för kallt klädd för det som verkade soligt och varmt genom fönstret visade sig istället vara blåsigt och kyligt. Kissie, av alla människor, satt på gräsmattan nedanför mig med ett gäng grabbar. Jag tror det var hon i alla fall. Jag har vanligtvis svårt att känna igen dussinkändisar – det gör min flickvän mycket bättre med sitt nästan fotografiska minne – men Kissie trodde jag mig kunna känna igen för hon ser liksom inte levande ut. Hon ser ut som en plastdocka – en barbie. Så svår att ta miste på.
     ”Manne, vad vill du?”, sa han i luren och drog mig tillbaka till verkligheten.
     ”Jag vill ses.”, sa jag bestämt. ”Kan jag komma ikväll?”
     Han skrattade igen. ”Manne, ikväll har jag annat för mig. Bättre saker.”
     ”Imorgon?”, fortsatte jag envist.
     ”Har du mina pengar?”
     Jag tvekade. Hon sitter så stilla – Kissie, tänkte jag. Rakryggad och stel stack hon ut i ringen av normala, hösäcksungdomar som rökte och halvlåg slängda på gräset med sina finnar och sina kepsar. Jag blev sugen på att gå fram och peta på henne. Se efter om hennes hud var av plast eller kanske porslin. Se efter om hon levde. Han frågade igen.
     ”Har du pengarna, Manne?”
     ”Ja”, ljög jag och tänkte att jag fick förklara när vi sågs. Det var enda sättet. Han var tyst en lång stund. Så pass lång att jag trodde han lagt på och skulle precis till att säga något när han talade igen.
     ”Måndag.”, sa han kort och la sedan på. Jag stod kvar en stund och betänkte min situation. Jag gick igenom det som varit och det som kanske skulle komma och om det skulle kunna sett annorlunda ut. Jag tror inte det. Jag tror jag agerat precis enligt min kapacitet och nu var det slutspurten kvar och det skulle gå bra. Det skulle gå bra. Det skulle gå. Jag släppte blicken från Kissie och började vandra hemåt i snålblåsten. Undrade om det verkligen varit hon eller någon som bara ville likna henne. Hon hade ju ändå en del anhängare.
     När jag stod i hissen på väg upp mot lägenheten kom jag på att jag helt glömt köpa godis – vilket ju var min ursäkt till att gå ut från första början. Jag hade sagt att jag blivit så vansinnigt sugen på lördagsgodis så jag bara var tvungen och hon höll ju med och ville gärna delta. Och hon ville ha dumlekolor. Fort. Jag tryckte på B och åkte ner igen.


_____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

fredag 25 september 2009

Tio dagar kvar - Familjemiddag

Vi satt runt bordet. De grekiska köttbullarna smakade härligt. Vinet gjorde oss glada och stämningen var god, mycket god. Till och med lillkillen åt – vilket tydligen var ovanligt. Han åt och han pratade på om en kompis på dagis som minsann fick fredagsgodis och då tyckte han att han också skulle få det. Idag. Vi sa att idag - idag var det ju inte ens fredag utan torsdag och hans föräldrar uttryckte en tydlig önskan att behålla godiset på lördagen. Jag och brorsan hade aldrig haft sådana regler. Det hade ofta stått en skål med sött framme och vi hade, enligt mamma, sällan rört den – det hade slutat vara spännande. Men jag har lite svårt att tro på den historien. Brorsan hade ofta uttryckt att det inte, för hans del, handlade så mycket om att begränsa sockerintaget eller satta regler och gränser. Nej, för honom var lördagsgodiset mer egobetingat. Han själv njöt nämligen så mycket av att få ge sin son påsen en gång i veckan – att se honom skina upp och njuta av varje tugga, att få vara lite hjälte under någon halvtimme i en vardag som annars handlade så mycket om mamma. Se det som en muta – sa han och skrattade. Skulle lillkillen få godis när än han önskade skulle magin kring lördagen vekna. Det ville han inte. Han ville behålla makten om godispåsen. Kanske skulle jag förstå honom mer om några år. Kanske.
     Vi hade valt att inget berätta om graviditeten ännu. Eller hon hade valt det och jag hade nickat. Jag ville berätta, ville se hur dom sken upp och gladdes av nyheten. Hur dom skulle säga att; ”Du var ju den sista man trodde…” och så vidare. Jag ville uppleva det och hade allt varit som vanligt hade jag inte haft några problem med att vänta men allt var inte som vanligt. Känslan blev bara mer och mer påtaglig. Ingenting var som vanligt. Jag visste inte hur mitt liv skulle se ut om tio dagar. Visste inte. Och jag kunde inte förklara för henne. Jag visste att jag var tvungen. Snart. Men det tog emot så mycket för det skulle välta allt på ända. Så jag splelade mitt ohållbara spel och maten var slut och alla var mätta och mamma reste sig som alltid och erbjöd sig ta disken. Jag fick en blick av min flickvän och förstod att jag borde protestera. Axla ansvaret – men istället reste jag mig och sa; ”Jag hjälper till.” Jag ville prata med henne i enrum.

Vi stod i köket med all disk och fyllde sakta diskmaskinen. Mamma och jag var lika i vårt pedantiska sätt att stapla allt i ordning. Stora tallrikar först, sedan små – uppradade i fallande ordning. Glas i prydliga rader sorterade efter sort. Man blandade inte. Besticken likadant. Ett fack för knivar, ett för gafflar, ett för skedar och så vidare. Jag hade fått det av henne för så hade det alltid sett ut hemma. Allt hade sin plats. Till och med i diskstället. Sen kunde det vara lite skit i hörnen eller damm under sängen – så länge allt var i sin ordning i ögonhöjd. Min flickvän levde efter andra regler. Man fyllde skåp i totalt kaos och stängde dörrarna men dammsög varje vecka. Städade bakom spisen. Vi var annorlunda där.
     ”Mamma…”, sa jag och placerade ett vinglas på rätt plats. Hon såg upp. Jag tog ett litet andetag och sa; ”Det här kommer att låta konstigt… men… jag har träffat pappa”
     Ja, det lät ju förstås konstigt med tanke på att han varit död i snart sjutton år och hon såg nästan bekymrat på mig - som om jag blivit galen. Jag log: ”Ja, alltså inte på riktigt utan i en... när jag låg med den där febern så drömde jag att jag träffade honom. Jag trodde i ögonblicket att jag var död och att han – ja, men typ mött mig vid himlens portar eller nåt. Det var hemma hos oss, i lägenheten, framför brasan. Han hade sin morgonrock på sig och luktade… som vanligt. Det kändes väldig verkligt. Nästan lite kusligt”
     Jag stannade upp och mindes för ett ögonblick exaktheten i allt som varit. Kände att jag faktiskt var osäker på att det var en dröm – något i mig – minnet av händelsen – sa att det verkligen hänt. Men det är ju ologiskt, tänkte jag och skakade det av mig. Såg mot mamma igen. Fortsatte.
     ”Han var liksom där och han sa något… eller han fick mig liksom lite ur balans… i tankarna. Alltså jag fick känslan av att det finns mer att berätta. Att jag inte fått veta allt.”
     Mamma såg på mig med stora ögon men sa inget. Jag väntade ut henne. Så stod vi tysta i någon minut säkert och bara såg på varandra. Jag tyckte att jag såg hur hennes blick blev glansig. Sen vände hon sig bort och sa; ”Manuel… kan vi sätta oss.”
     Vi gjorde det och hon såg fortfarande förbi mig som om min blick skrämde henne.
     ”Så dumt. Ni var så unga och då var det ett ritigt beslut, tyckte jag, bestämde jag mig för. Jag ville behålla… oss. Men nu är du ju vuxen och relativt förnuftig och väl medveten om kärlekens regler så – jag tror du kan förstå och…”
     Hon skrattade till av okänd orsak.
     ”…förlåta.”
     Hon mötte in blick igen och såg faktiskt lättad när hon sa; ”Jag hade träffat en annan.”
     Märkligt nog kändes det så självklart. Som en misstanke som gruvat i mitt undermedvetna blev bekräftad. Hon suckade och fortsatte.
     ”Det var en man på jobbet som tände mig och vi blev förtjusta och kunde inte motstå. Jag och din pappa hade gått isär lite. Jag tror mest det var jag som tappat känslan. Den nya mannen kom som en befrielse och när vi blev avslöjade blev din pappa först rasande, sen bedjande. Han blev dramatiskt och skulle göra allt sa han – allt för mig men jag kände inte att jag kunde lova detsamma. Hans tjat gjorde mig snarare ändå mer motvillig. Jag tyckte liksom att det som hände, uppbrottet – att det var bra. Att jag behövde det. Och han bara kedjade och kedjade. Klängde sig fast. Höll i. Jag ville skiljas och han vägrade acceptera. Kom med blommor och löften och till sist kom han med två flygbiljetter till en resa till… jag tror det var Egypten eller nåt. Jag ville självklart inte följa med. Jag sa åt honom att åka själv. Att han skulle ta en paus från mig och inse faktum. Fundera. Förstå att det aldrig skulle fungera. Han blev tom i blicken. Det var som om han provat allt, visat alla sina talanger och nu hade han inget kvar att erbjuda. Men en slags acceptans då. Okej, sa han med stor självömkan i rösten. Sen vet du ju hur det gick. Jag vet inte om det var så illa att han faktiskt tog sitt liv eller om han bara druckit sig så full att han tappade kontrollen. Det kommer jag aldrig få veta. Hur som helst så gick det inte att fortsätta romansen med mannen på jobbet. Det blev för tungt. Vi kände oss skyldiga till hans död fast vi samtidigt var fullt medvetna att vi inte borde klandra oss själva. Och då tänkte jag att om jag hade sagt till er så hade ni skuldbelagt mig och just då orkade jag inte det. Det räckte gott som det var. Jag ville skona oss från mer elände. Kan du förstå?”
     Jag nickade. Jag hade lyssnat och allt hade fallit på plats. Min pappas rätt märkliga beteende de sista dagarna. Alla blommor i vaser överallt. Jag hade trott mig minnas att de kommit efter hans död – från folk som hälsat på. Men nu stod det klart att de redan varit på plats. Att minnet förvrängts eftersom det verkade mer logiskt att blommor kom efter döden än före.
     ”Jag skulle berätta om skiljsmäsan medan han var borta. Han hade sagt det så; att det var min grej – att han inte ville medverka när era liv förstördes. Så dramatiskt.”
     Hon fångade upp en tår som rusade ner för kinden. En enda tår slapp ur henne. Det var allt.
     ”Okej…”, sa jag ihopbitet. Jag ville inte vara arg på henne för min vuxna logik sa mig att hon inte gjort något fel. Man kan inte styra över kärleken. Så är de. Men ändå var det något som svartnade i mig. Något jag försökte trycka ner utan föga framgång. Skitsamma, tänkte jag. Nu vet jag sanningen. Det var ju det jag ville – eller?
     ”Han sa att jag skulle hälsa dig att han hade det bra.”, sa jag lite som för att märka henne. Peta henne lite.
     ”Vad bra.” sa hon och reste sig för att fortsätta fylla maskinen. Genom dörren hördes Lillkillen protestera högljutt att han inte ville gå och lägga sig.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

torsdag 24 september 2009

Elva dagar kvar - Regn

Vi vaknade i en sked. Utanför var himlen mörk och hotfull. Det skulle nog bli regn idag, tänkte jag och visste plötsligt att sommaren var slut. Det var en dyster men, vad jag då trodde, en fullt hanterbar insikt. Hon gick upp. Gick till jobbet och jag blev kvar. När jag såg hennes ryggtavla lämna sovrummet och dörren stängas kom jag att tänka på hennes pappa. Och rånet. Han hade inte hört av sig till oss. Inte ringt och berättat om vad som hänt. Om inte hon glömt att berätta det för mig – vilket jag fann osannolikt. Man glömmer bara inte sånt. Han hade sina hemligheter och han ville behålla dom hemliga. Så tolkade jag det. Jag hade vissa samveteskval över att jag visste och inte kunde säga något. En stark lust att exponera det aset fanns ständigt närvarande men det fick vänta. Kanske kom det ett tillfälle senare tänkte jag och gick upp.
     Senare satt jag en stund och stirrade mot grannens fönster men allt därinne var oförändrat. Ingenting hände i lägenheten och troligtvis skulle det dröja innan det gjorde det igen. Efter några månader av obetalda hyror och obesvarade påminnelsebrev skulle värden gå in och finna golvet i hallen dolt av oöppnad post. Polisen skulle kontaktas. Kanske. Han skulle vara försvunnen eller hittas död någonstans och efter ett tag skulle lägenheten börja leva igen. Inte förr. Jag mindes plötsligt att han nämnt en far och en bror men de ingick inte i mitt inbillade scenario. Jag trodde helt enkelt inte att de skulle sakna honom. Jag tänkte samma om hans arbete. De skulle ringa lite, söka honom men sen bara låta det passera och anställa en ny. Så trodde jag. Varför trodde jag så?
     Det började regna. Först som ett stänk, ett stilla silande men sen hysteriskt. Det stod som en vägg framför mig och jag kunde inte ens se över gatan till hans fönster. Det försvann och sköljdes bort. Och jag kände en växande klump i halsen. En olust, en misstro över allt. Först trodde jag att det var en glipa i fönstret för jag kände stänk av vatten i mitt ansikte men snart förstod jag att jag faktiskt grät. Rätt kraftigt och jag lät det komma, rinna ur mig och försvinna. Jag backade bort från fönstret och tog mig samman. Undrade varför jag höll på så här.

Idag mår jag inget bra konstaterade jag. Inget bra alls. Som ett ont varsel. Jag tror jag behöver någon. En fysisk person. En famn att landa i. Sjunka ner i. Jag känner mig så orolig. Illa till mods. Regnet. Himlen är mörk och hotfull. Kanske är det det. Så enkelt. Eller att jag behöver lite uppmuntran och bekräftelse. Eller är det barnet. Fostret. Embryot. Eller det faktum att jag... elva dagar kvar. Jag skakade det av mig. Förnekelse är bästa medicinen.


Ikväll ska min mamma och bror med fru och lillkille komma på middag. Jag ska laga mat och gå och köpa vin och fixa i ordning. Det känns nästan lite högtidligt för de här sortens tillställningar är mycket ovanliga och jag tycker det ska bli trevligt. Det förvånar mig.

Mycket.


_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

onsdag 23 september 2009

Tolv dagar kvar - En ny människa

Jag låg fortfarande vaken på soffan när hon kom ut ur sovrummet. Nyhetsmorgon stod på. Jag hade lugnat ner mig lite när dagsljuset kommit. Ångesten hade veknat. Det är konstigt att det är så förknippat med mörker. Med natten. Ångest. Eller är det så konstigt egentligen? Det är säkert nån detalj ifrån vår tid som stenåldersmänniskor – att natten var farlig och att vi inte såg något och därför var lätta byten för vilda djur och annat ondsint. Natten fick en att fantisera och om den attackerar när men är bara lite ur balans blir allting fel.
     Jag minns ett tillfälle när jag och hon var på semester. Vi satt i Spanien på en makalös terrass omgivna av boganvilllas och drack gott rött och var så där nykära. Det var nog inte så sent men den Spanska natten är väldigt mörk och i det mörkret hörde vi ett ljud – det lät som en hostning – nära – bakom muren bara någon meter bort. En hostning? En gammal dam – en gammal, gammal död dam som hostade diabolisk ondska under sitt svarta höckle. En änkedam. En vålnad. Så tänkte vi – två vuxna och till vardags logiskt tänkande människor. Vi sprang in i huset vi hyrde och lämnade allt vad mat och dricka hette åt sitt öde. Vi reglade dörren och drog igen alla gardiner. Vi la oss i sängen och lyssnade efter steg, knackningar, skrapljud, nya hostningar – vad som helst som kunde bygga på bilden av dödens närvaro. Jag skulle aldrig vågat dra isär gardinerna och titta ut för jag var helt övertygad om att damen skulle stå där utanför – tyst och stirrandes helt stilla med ett elakt grin på läpparna. Nära. Vi trodde att hon var riktig. På riktigt.
     Vi somnade på något vis till slut och vaknade till en solig, ljus spansk dag. I samma ögonblick som jag slog upp ögonen och kände ljusets trygghet mot min kind visste jag vad det var vi hört. Det var inget mänskligt ljud om än från en död tant utan det var husets katt som hostade upp en hårboll. Jag hade hört ljudet tusen gånger innan och var oerhört bekant med det men ändå – ändå slog det mig inte en enda gång under natten. Trots ologiken i att det skulle stått en död gammal kärring och hosta bakom en mur var det just det som var vår sanning. Då. I mörkret.

Min natt hade inte handlat om vålnader eller spökhistorier eller ens mardrömmar. Den hade varit en förlängning av det jag börjat känna igår. Då kunde jag inte riktigt sätta ord på den. Förklara varken dess syfte eller orsak men runt klockan tolv inatt – strax efter det att vi släckt lampan och hon somnat och tystnaden och mörkret dominerat så hade jag kommit till en fullkomlig och skrämmande klarhet. Det hela var mycket enkelt. Jag var livrädd.

Det kom i olika stadier – i olika vågor.

Först blev jag rädd för Henne. För att binda mig och vara bunden. Även då jag just nu älskade henne kunde jag inte garantera att det skulle vara för alltid. Känslan. Jag hoppades det innerligt men jag visste inte säkert. Kunde aldrig veta. Ett barn skulle foga oss samman tills döden skiljde oss åt. Så var det. Det är stort. Är det för stort. Jag började hitta fel hos henne. Brister. Saker jag irriterade mig på. I hennes sett, i hennes utseende. I vårt samspel. I vårt sexliv. Nu var det för alltid. Jag skulle aldrig med gott samvete kunna knulla med en annan tjej. Om jag inte bröt upp från min familj. Lämnade mitt barn. För jag är inte den vänstrande typen. Kunde aldrig bli det. Herregud – det kan jag inte för lite jävla sex. Jag slog det ifrån mig. Det kändes löjligt. Mina resonemang saknade grund – de var förvirrade – jag var inte mig själv, tänkte jag och såg henne sova. Såg dom där felen i hennes ansikte. Saker jag aldrig sett förut eller detaljer som innan varit charmiga och nu var störande. Vad håller jag på med, frågade jag inåt och reste mig från sängen. Jag var tvungen att störa tankarna. Döva. Så jag steg upp och lämnade sovrummet.

Jag la mig framför teven. Såg på den men registrerade inget så jag vet inte vad som var på. Jag vet inte om det var en komediserie eller ett polisdrama eller en talkshow eller kanske bara en testbild. Jag var uppslukad och okontaktbar i mitt nya jag som blivande pappa. Nu var det inte hon som var problemet längre – nu var det barnet. Så bräckligt där inne. Än så länge bara en förviirrad klump med celler som skulle dela sig och dela sig och dela sig och tillslut skulle det ligga där en trekilos baby med armar och ben och snopp eller vagina – snippa kanske man säger? Bara en sån sak? Vad fan säger man? Fitta? Skitsamma, ett barn i en mage bland vatten och navelsträng och moderkaka. Och det skulle gå bra, växa och sen komma ut genom… genom hennes snippa. Det är ju helt absurt. Hur fan ska det gå till? Hur fan ska klumpen med celler kunna bli ett barn. Det är ju utom all logik. Det är ju faktiskt bara konstigt. Det kommer ju inte fungera. Det kommer bli ett missfall i typ vecka tolv och det komer vara blod och elände och hon kommer bli så ledsen och kommer bli så ledsen och vi kommer försöka igen och vara helt skraja vare gång det blir och sen försvinner. Blir och försvinner och blir och försvinner. Dör.

     Jag skakade på huvudet och försökte le ut mn totala misstro till något som ju var så naturligt. Som nästan alla kvinnor genomförde och klarade av. Skärp dig nu, tänkte och slog mig själv på kinden i tanken. Det kommer gå bra. Det kommer komma ut en liten bebis och den kommer vara frisk och vi kommer vara så lyckliga. Så lyckliga. Plötslig spädbarnsdöd? Barnet dör sömnen och vaknar aldrig upp igen. Hur fan går man vidare efter en sån sak. Det går ju inte. Då är det ju bara att ge upp. Vilken makalös sorg. Vilket rent helvete ens resterande liv skulle vara. Vi skulle göra slut. Skiljas åt. Vi skulle inte kunna se på varandra igen utan att påminnas om det där. Vårt barn. Statistik? Jag måste se statistik, tänkte jag helt vilt och reste mig till halvsittandes på väg mot dator. Sen hejdade jag mig och stannade. Jag ska absolut inte se någon statistik. Då kommer jag bli galen. Jag la mig igen och stirrade mot teven. Bad tankarna att lugna sig lite. Bad om sömn. Men mina böner hörsammades inte.
Istället såg jag bilder av en ettåring som sätter en legobit i halsen. En tvååring som sticker in en gaffel i ett vägguttag bara för att den ser ut att passa. En treåring som faller från en lekställning med huvudet före. En fyraåring som springer ut i gatan utan att se sig för. En femåring som följer med en ful gubbe med en godisklubba. En sexåring som nyfiket lutar sig ut genom ett högt beläget fönster för att den tyckt sig se en katt på gatan. En sjuåring som tror sig kunna simma men inte kan. En åttaåring som bara inte kommer hem från skolan en dag. En mobbad och helt knäckt nioåring som tappat hoppet och självkänslan och bara är en flisa av sitt sanna jag. En tioåring som leker med elden. En elvaåring som tror att man ska se ut som alla modellerna på teve och svälter sig smal. En tolvåring som röker en cigg i ett soprum för att den är rädd för att bli upptäckt och tanklöst lägger fimpen bland soporna. En trettonåring som dricker sans och vett ur sig i en första fylla. En fjortonåring som testar droger och snedtänder. En femtonåring som blir våldtagen i en buske. En sjuttonåring som blir misshandlad till döds för att den har ett par åtråvärda sneakers. En artonåring som tar studenten utan framtid.
     Oron. Jag kommer alltid vara orolig. I resten av mitt liv kommer jag ligga vaken och vara rädd för att något ska hända mitt barn. Eller? Så kan man ju inte tänka. Så kan man ju inte leva.
     En ny bild dyker upp. Bilden av ett barn som föds faderlös. Bilden av ett nollårigt barn utan pappa för han inte kunnat betala sin skuld. Eller kanske mer rätt; för att han försatt sig i skuld.
     Och så låg jag och grubblade hela natten och så fann hon mig. Den modlösa natten hade gjort mig svag. Sömnlösheten gjort mig trött. Men hennes uppenbarelse – hennes kvinnliga styrka och stolta klappande på sin ännu opåverkade mage suddade ut alla tankar. Med ens blev jag hoppfull igen. Jag tänkte att det kanske inte var så konstigt. Att dessa tankar ingick i övergången till ett nytt liv. Att alla blivande föräldrar genomlevde dessa helveteskval. Att alla var tvungna att tvingas till nya människor. Men mina funderingar hade en knorr i min egen situation. Hotet. Honom. Återigen tänkte jag att det inte fick hända. Att det tvunget måste lösa sig.

”Varför ligger du här?”, undrade hon.
     ”Jag kunde inte sova bara.”, sa jag och steg upp och gick fram till henne. Gav henne en innerlig kyss men hon ryggade tillbaka.
     ”Sluta. Jag har så jävla dålig andedräkt.”, sa hon och jag kände att hon hade rätt.



____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

tisdag 22 september 2009

Tretton dagar kvar - Nya känslor

Hon hade ringt i flera dagar påstod hon och jag svarade ju aldrig. Aldrig kunde jag lyfta på luren och svara när det var hon, sades besviket. Hon visste minsann att hennes namn och nummer syntes på min mobil när hon ringde. Hon visste att jag tog upp luren, läste av displayen och la sedan ner den igen utan att svara. Hon visste. Minsann.
     ”Men mamma…”, sa jag inte helt oväntat för det är ju så man uttrycker sig när man inte vet vad man ska säga. När det man står åtalad inför faktiskt är sant och allt försvar är lamt och alla förklaringar tröttsamma. Jag orkade inte protestera utan nöjde mig med en halv, föga betydelsefull mening följd av tre punkter. Så. Nu fick det vara bra. Nu räckte det med självömkan.
     ”Nu sitter vi ju här så då är det väl bra”, sa jag och log. Jag tog en klunk av mitt kaffe och såg ut genom konditoriets fönster. Inget hände där ute. Mamma surplade. Gud, vad hon började bli gammal.
     ”Hur har du haft det då?”, undrade hon. ”Hur mår du? Du var ju så sjuk? Var det influensan? Svininfluensan?”
     ”Jag vet inte. Antagligen.” , sa jag och såg henne i ögonen. Hon såg tillbaka. Mamma. Farmor? Jag ville berätta om barnet men jag hade lovat Henne att inte göra det än. Hon ville vänta till vecka tolv då risken för missfall var mindre. Så jag sa bara; ”Men nu mår jag bra igen”, och fortsatte med; ”Hur mår du?”
     ”Usch, jag vet inte. Jag känner mig gammal.” Hon försvann bort en stund. Tycktes försvinna till någon annanstans dit jag inte hade tillträde. Hennes blick blev för ett kort ögonblick svävande och glansig men så skakade hon det av sig och återvände till mig och konditoriet och småkakorna och kaffet och sorlet från alla pensionerade tanter och farbröder som höll i sina små koppöron med pekfingret och tummen och sög i sig den svarta drycken silad en sockerbit som dom knep fast mellan tänderna. Allihopa. Det här var långt ifrån Götgatan och Espressobarerna.
     ”Har du träffat din bror på länge?”
     ”Nja, det var några veckor sedan. Vi åt lunch och sen hämtade jag lillkillen och han sov faktiskt över.”
     Mamma log. ”Det är en bra liten pojke. Jag önskar att jag kunde träffa honom oftare.”
     ”Det kan du väl? Du är ju ledig hela dagarna.”
     ”Varför skulle han vilja hänga med en gammal tant som jag?”
     ”Det tror jag säkert han vill. Han är inte så komplicerad.”
     ”Vi kanske skulle kunna baka lite bullar?”, sa hon frågande och nästan lite hoppfullt.
     ”Jättebra, det skulle han gilla. Gör det”
Hon nickade för sig själv och jag tänkte att det var länge sen jag själv träffade honom, den lille. Och min bror också för den delen. Och alla andra man känner. Jag har egentligen inte träffat någon på en och en halv månad, konstaterade jag. Har jag inga vänner? Varför har dom inte ringt mig? Undrat var jag hållit hus? Undrat varför jag inte hört av mig? Jag insåg att det var jag som alltid ringde. Att jag höll igång alla relationer. De flesta hade skaffat familj och barn och villa och det där. Ett liv. Dom hade inte tid och om man inte ringde och tjatade kom dom aldrig ut ur sina grottor. Tydligen. Är det så man blir när barnet kommer? Skulle jag bli så? Jag gladdes av den hoppfulla tanken. Inte att jag skulle bli en förändrad person utan att jag ändå trodde att jag skulle ha ett liv om nio månader. Vara vid liv. Hur ond kan han egentligen vara. En blivande pappa?
     ”Kan vi inte samlas hela familjen och äta middag snart.” sa jag plötsligt och blev förvånad över mig själv. Mina ord. Det brukar inte vara jag som föreslår sånt utan mamma, Och jag brukade alltid försöka komma ifrån det. Hitta en ursäkt. Vad är det som händer med mig?
     Hon verkade också förvånad. För ett ögonblick stannade hon upp och bara såg storögt på mig utan att ens kommentera det jag sagt. Som om hon trodde jag skämtade.
     ”Det vore jättetrevligt. ”, sa hon sen med viss bävan i rösten. Jag nickade som bekräftelse. Jag visste saker som inte hon visste. Hade nya planer som jag inte ens uttalat för mig själv än men dom fanns där. Den här historien har många alternativa slut men middagen skulle mycket väl kunna bli som ett avsked. Det trodde jag alldeles säkert.
     ”Jag kollar med brorsan och så hör jag av mig”, sa jag och reste mig. ”Jag måste gå nu.”
     ”Var ska du? Ska du inte dricka upp ditt kaffe?”, sa hon förfärat.
     ”Varför ställer du alltid minst två frågor på raken, mamma? Det blir så svårt att svara då. Hej då.”
     Jag gick. Jag skulle ingenstans och hade ingenting att göra, inget ställe att vara på. Men jag kunde inte dricka upp mitt kaffe. Det fungerade inte. Jag var tvungen att lämna världen en stund, krypa ner under ett täcke. Gömma mig för att sedan finna mig igen. Något hade hänt? Något var annorlunda. Jag trodde jag skulle kunna kunna hantera de ångestlika känslor som bubblade upp inom mig. En slags panik. Jag trodde säkert att de skulle rinna av. Att jag skulle kunna bli cool med att de fanns. Acceptera med tiden. Men just nu kände jag ett skrämmande behov av att omfamna dom och känna efter. Och då – då ville jag vara ifred.



___________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

måndag 21 september 2009

Fjorton dagar kvar - Livet på en sticka

Vi satt vid köksbordet och såg på varandra. Det var en högtidlig stämning i luften. Nästan andlig. Tyst och spänd och på samma gång gnistrande och sprakande. Hon öppnade förpackningen och tog ut innehållet. Läste igenom instruktionerna tre gånger. Jag läste också. Vi trodde vi hade förstått och hon reste sig och nickade innan hon gick ut. Kort därefter kom hon tillbaka. Satte sig på stolen och började pilla på naglarna med en tandpetare hon säkert hittat i badrummet. Brödrosten slog upp en aning brända formbröd med en smäll men ingen av oss reagerade. Ingen av oss kunde ta in annat än det vi just nu var inne i. Utanför passerade världen förbi i någon slags hyperfart och vi satt koncentrerade och lät den bara gå. Lät den hålla på. Det spelade ingen roll för vi var liksom fast i stunden. Sekunderna segade sig fram. Minuterna dröjde sig kvar. Klockan saktade ner. Vi sa inget. Ingen av oss vågade prata. Jag undrade vad det var som skrämde oss. Hon såg upp – upp mot klockan och sen ner mot naglarna igen. Jag hade en tidning uppslagen framför mig men jag läste den inte – jag bara tittade på den som om den var ett vitt papper och pillade samtidigt på ett av dess hörn. I över tre minuter stirrade jag ner i uppslaget men jag skulle inte kunna frammana vad det handlade om ens om jag hade en pistol tryckt mot huvudet och det gällde mitt liv. Till slut sa hon; ”Vill du?”
     "Jag?”
     "Jag vågar inte... kan inte du?"
     "Men du vill veta sen då? När jag kollat?"
     "Ja, det är klart", sa hon nästan lite irriterat.
     "Spelar det nån roll då vem som..."
     "Men vad fan. Kan du bara göra som jag säger!"
     Det kunde jag. Jag reste mig och gick ut ur köket mot badrummet. Hon var strax bakom och jag log åt henne, av henne, åt det som kanske skulle hända nu, det som skulle ändra på allt. Femtio femtio, antingen eller, gravid eller inte gravid. Det var frågan.
     Jag såg stickan som låg på handfatet upp och ner. Jag satte mig på toalettlocket och stirrade på den. Försökte förstå innebörden med ordet som kanske skulle visa sig där under. Jag såg mot henne som stod i dörren - som bara stod där så jävla söt och hade sin hand över ögonen med glesande fingrar. Sen ryckte jag åt mig stickan och bara läste. Omedelbart började jag skratta. Jag vet inte varför lättnad, spänning, galenskap. Det gick inte att stoppa. Det bubblade liksom upp och tog sig ut hur jag än gjorde. Hon såg förbluffat på mig.
     "Vad stod det?"
     Jag sansade mig, tog två djupa andetag och sa; "Gravid", varefter jag började skratta igen och hon föll snart in också och hennes ben vek sig av nervositet eller av tyngden av det nya livet i hennes mage även då det bara vägde några gram än så länge. Vi satt där på golvet. Länge. Och när vi inte skrattade mer så fnittrade vi och när vi slutat fnittra så log vi. Inte för att vi tyckte att det var så himla kul utan för att vi båda var så skrämda så vi nästan sket på oss och lyckliga så vi skämdes över allt annat lidande runt omkring oss och vi var chockade, nollställda, osäkra och stolta och nu bundna till varandra med ett band vi aldrig skulle kunna knuta upp. Ett barn. Det var så övermäktigt att det enda rimliga att göra var att öppna munnen och skratta.
     När stunden tog slut och den där världen utanför gjorde sig påmind igen i form av en telefonsignal -som vi lät ringa ut - reste vi oss och gick ut i köket. Jag slängde de kalla, hårda rostmackorna och la i två nya. Hon satte sig på en stol och jag lutade mig mot diskbänken. Vi log igen. Men nu med ett stundens allvar. En kollektiv undermedvetenhet om att allt annat blivit oviktigt.
     Hon; "Vad gör vi nu då?"
     Jag; "Vi äter en macka"
     Och så gjorde vi det.


_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

söndag 20 september 2009

Femton dagar kvar - En sällsynt morgon

Jag slog upp ögonen och såg henne sova. Såg hennes lugna andetag. Hennes avslappnade ansikte. Hennes hand som låt lutad med pekfingret mot mitt bröst. Ett pekfinger. Jag kände ändå att det var nog så ömsint med tanke på hur jag skött saker på sistone. Det kunde mycket väl vara ryggen mot men nu var det alltså ett pekfinger eller spetsen av ett pekfinger. Hon tog på mig om så bara i sömnen. Jag log och tänkte hur lycklig jag var. Och hur viktigt det var att upprätthålla lyckligheten. Nu fick det bara gå bra.
Jag hade kommit en bit på vägen - längre än jag trott var möjligt. Svärfars förmögenhet mötte mitt öde ungefär till hälften. Det var en bit kvar och dessvärre hade jag slut på idéer. Jag visste faktiskt inte hur jag skulle göra för att få ihop återstoden av pengarna. Jag hade redan ansträngt mig över min kapacitet. Herregud - jag var en tjuv, en brottsling nu. Han - Honom - Hade fått mig att begå brott. Flera brott. Och ändå var det så långt kvar. Bilen tänkte jag. Bilen. Hur blir jag av med den? Blocket?

BMW Z4 med personlig registreringsskylt utan papper säljes. Prutbar vid snabb affär. Kontakta Manne.

Det var nog ingen vidare idé. Ingen skulle sakna den i alla fall. Jag hade ju fått den. Sa han - Honom.

Jag smög upp och Hon rörde sig bort när hennes pekfinger lossnade från min hud. Hon mumlade något och vände sig om utan att vakna. Jag såg på henne ytterligare en stund. Får inte slarva bort henne. Får inte tappa henne ur sikte för den där jävla gangsterns skull. Han hade redan förstört så mycket.

Den här söndagen gick det vägen. Jag hann handla och komma hem innan hon slog upp ögonen. Jag dukade en bricka med uppskivat grekiskt lantbröd och körsbärstomater, buffelmozarella, havssalt, olivolja och färsk basilika. Jag färskpressade apelsiner och det blev lite väl surt men det sket jag i. Det var hantverket som räknades nu. Tanken. Tevattnet kokade och jag lät två muggar fyllas och ta smak. Sen gick jag in till henne. Jag fick hejda en plötslig vilja att sjunga ja må hon leva vilket fick mig att inse att jag gjorde detta alldeles för sällan. Istället viskade jag hennes namn och smekte henne på kinden tills hon öppnade ögonen. Hon log när hon såg brickan och klippte yrvaket med ögonen.
     "Oj!", sa hon "Vad är det vi firar"
     "Söndagen, livet eller vad fan vet jag. Måste man alltid fira? Kan man inte bara få bjuda sin dam på en härlig frulle helt utan orsak"
     "Det finns alltid en orsak."
     "Okej, förlåt för att jag varit konstig och tyst, och hemlighetsfull. Förlåt att jag sa allt det där till din farsa, förlåt att jag försvann en hel natt när jag hade feber. Jag antar att det är en orsak om du nu måste ha en"
     Hon satt tyst och verkade smälta det jag sagt. Hon tog en tugga av sin medelhavsmacka och det rann lite olivolja från hennes mungipa. Sen sa hon; "Ibland kan jag undra vad du gör här om dagarna?"
     "Vad menar du?"
     "Nämen, jag drar iväg till jobbet - du ligger kvar i sängen - och sen då? Skriver du verkligen?"
     Jag kände hur jag rodnade men hoppades att hon inte skulle se det. "Det är lart jag gör... eller jag försöker. Det är ju inte som om... jag kan inte vara kreativ på beställning liksom"
     "Okej, jag köper det. Grejen är att så länge jag känt dig har du babblat på oavbrutet om dina idéer och projekt. Saker du ska skriva, filmer du ska göra eller vad det nu kan vara. Du har berättat passionerat om karaktärer och intriger. Du har även haft alla dina sidosysslor - dina inkomster för att kunna hålla på som du gör. Att drömma. Och jag vet, Manne att en del av dessa små jobb du haft har varit mer eller mindre tvivelaktiga. Jag är inte dum. Men jag älskar dig och respekterar din vilja att kunna drömma och jag tror att du en dag kommer att nå dit du vill. Att drömmarna blir verklighet. Men sen jag kom hem från Grekland har det hänt något. Du har liksom slutat prata. Slutat dela med dig och det känner jag inte igen alls. Jag har så svårt att tro att om du sitter och skriver på något som du tycker är bra så skulle du inte kunna hålla käften om det. Inte en chans. Du skulle prata om det och skryta om det på ditt charmiga sätt och jag skulle lyssna och se säga vad jag tyckte utan att ha en chans att påverka för du litar bara på dig själv i din kreativitet. Nej, lyssna nu. Jag tror inte på att du vill skriva klart något och sen visa mig för ofärgad kritik. Det går jag inte på. Tanken är helt idiotiskt. Jag tror mer att du sysslar med ännu ett av de där tvivelaktiga och jag tror att du skäms så över något att du inte vågar berätta. För mig. Men snacka måste du ju. Du och ditt nästan maniska behov att tala sanning. Vet du att jag trodde du led av en mild variant av Torrets syndrom när vi träffades. Det tror jag föresten fortfarande så antagligen har du nån annan du snackar om detta med. Din polare eller den andra polare eller din brorsa eller fan vet jag - den där grannen och du verkar ju vara bundisar. Du måste ha ett forum med lyssnare för att kunna vara så tyst med mig. Men det är okej. Jag, till skillnad från dig tycker att det är okej att ha det. Hemlisar. Man behöver inte berätta allt för varandra hela jävla tiden. Däremot hoppas jag inte att du har hamnat i något strul. Att du inte mår bra. Att du vet vad du gör."
     Jag öppnade munnen för att droppa ännu en lögn om att jag hade kontroll men hon avbröt mig.
     "Nej, jag är inte klar än.", började hon och tystnade sen. Hon såg ut i rummet och tycktes försvinna någon annanstans.
     "Jag älskar dig", sa jag utan att veta varför. För att jag gjorde det. För att jag trodde att det här var stunden då hon skulle göra slut. Att pausen var lugnet före nådastöten. Stunden då man samlar sig för allt det där jobbiga som skulle följa. Men jag hade fel.
     "Min mens är sen", sa hon och såg mig i ögonen för första gången på väldigt länge.

_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

lördag 19 september 2009

Sexton dagar kvar - Inbrottet

Hemma igen. Hon;" Hur gick det?" Jag; "Jo, det gick bra."
     "Hittade du vad du sökte?"
      Jag tystnade och såg på henne. Nu, tänkte jag. Nu kan det väl ta slut på lögnerna. Fan, din jävla fegis - hackade jag på mig själv i mitt huvud. Berätta allt nu då - berätta hela skiten som det verkligen hände. Hon kommer ju ändå få veta en dag så berätta hur du stod där i en löjlig svart kroppsstrumpa och handskar för att inte lämna fingeravtryck. Hur du stod där utanför åkeriet - utanför stängslet - och hur hundarna där innanför gjorde resultatlösa utfall mot dig. Berätta hur du tog upp kött ur väskan - två hängmörade bitar entrécote som var dyra som fan men allt annat var ju slut - och hur du spetsat dom med sömnmedel precis som i en film...

Jag satt utanför stängslet och såg dom slafsa i sig köttet. Sen blev dom mer fogliga och kom fram och gnydde efter mer. "Jag hade inte råd med mer, lyxjyckar", sa jag tyst men dom verkade inte förstå mig alls. Efter ett kort tag slutade dom be snällt och började morra igen. Jag lät dom hålla på och väntade tålmodigt på att sömnmedlet skulle göra sin verkan. Jag väntade och väntade och efter ett tag började jag tro att jag tänkt fel. Att hundar inte alls somnar av mänskligt sömnmedel som i filmerna utan bara blir jättepigga och har skitkul. De två hundarna lekte vilt framför mig. Dom busade och bets och plötsligt var den ena på väg att betäcka den andra fast jag var tämligen säker på att de båda var hannar. Jag kollade på burken en vänlig läkare skrivit ut åt mig under min tid som svårmodigt sömnlös opublicerad författare. Jag skrattade åt formuleringen. Väldigt lite har hänt, tänkte jag. Nu är jag en gammal svårmodigt sömnlös opublicerad författare. Så pass gammal att medicinen hunnit gå ut för tre år sen. Hade den tappat sin effekt? Hade den förvandlats till Viagra? Den kåtare av de två hundarna började jaga den andra och jaktens iver sprang den rakt in i en lykstolpe och slocknade omedelbart. Jag blev orolig att den dött och reste mig från mitt knäsittande för att se bättre och hann precis se att även den andra föll ihop bakom en buske. Jag väntade ytterligare några minuter innan jag klättrade in och kollade att båda hundarna hade puls. Och det hade dom.
     Jag gick mellan de många långtradarna som stod parkerade framför lastkajen. Svärfars firmatryck på fordonskroppen. Jag hade vid ett tillfälle frågat om jag fick provköra en sån där jätte men han hade nekat mig den glädjen. Han hade sagt att det inte var som att köra ett hyrsläp från Statoil direkt och bet sen av det han egentligen ville säga; att jag inte var man nog. Nu var jag ju, i min totala brist på hans övervakning, väldigt sugen men det var ju inte därför jag var där. Jag var tvungen att tygla alla barnsliga upptåg och göra det jag skulle. Fokusera. Jag slängde upp ryggsäcken med alla verktyg på kajen och klättrade upp. Tog några djupa andetag och såg ut över industriområdet som omringade mig. Tänkte att här kom den svagare delen av min plan. Den delen jag byggt på endast min förhoppning av att det inte skulle börja tjuta ett larm när jag kraschade rutan. Och det gjorde det inte.
     Min svärfars kontor var lika smaklöst som han själv. Det fanns ingen röd tråd någonstans - allt var ett virrvarr med olika saker från olika epoker i olika stilar och av olika material. Den gemensamma nämnaren skulle väl vara att allting hade en praktisk användning - enligt min svärfar då. Den dansande colaburken från tidigt nittiotal var kanske en stämningshöjare. Den fula ramen i mahogny med plats för olika foton i olika storlekar var med största sannolikhet ett smart sätt att visa alla men tycker om på en och samma gång utan att det tog för mycket plats. Jag la märke till att ett foto saknades. Miniräknaren med enormt stora knappar var ett bra sätt att alltid träffa rätt knapp. Fiskargubben på väggen var kanske ingen skönhet men väldigt, väldigt billig. Och så vidare.
     Kassaskåpet stod i en garderob. Det hade en mörkgrå målad front och ett digitalt kodlås med en knappsats. Jag kunde inte avgöra om det var ett bra skåp eller ett dåligt skåp. Sånt kan jag inte se för jag vet ju ingenting alls om kassaskåp. Jag hade kikat lite på nätet utan att hitta något som var av direkt värde och sen hade jag sett ett gäng heistfilmer. Jag var väl medveten om att film är på film och verkligheten oftast inte är lika spännande och därför ser annorlunda ut men ändå samlade jag min information därifrån. Det funkade ju med hundarna. Tillslut. Jag hade bestämt mig för att det skulle gå bara. Jag tänkte att jag hade till på måndag på mig att få upp skiten och att man vill något så går det. Och jag ville. Som fan.
     Jag öppnade ryggsäcken och tog upp de tunga verktygen. Kofot, slägga, metallsåg, borrhammare med extra starka metallborrar som gått ut med rekommendation från Järnaffären på Folkungagatan. Jag la upp allt på en rad framför skåpet och kände efter. Helt ogrundat valde jag borren. För känslan - bara - och för att jag skulle få ha på mig gultonade skyddsglasögonen. Jag förberedde mig, tog ett djupt andetag och riktade in borren. Jag sa lågt åt kassaskåpet att det inte var någon idé att det kämpade emot för jag skulle inte lämna rummet fören det var öppet. Sen tryckte jag in triggerknappen och startade mitt borrmonster.
     Efter sju minuter och trettiofem sekunder hade de tre extra starka metallborrarna som jag köpt med rekommendation från Järnaffären på Folkungagatan gått av på mitten som tändstickor. Jag vet den exakta tiden för att jag tittat på klockan sekunden innan jag börjat. 7.35. Låter som något slags rekord. Jag tänkte att jag borde gå in och klaga när jag kom hem men ångrade mig sedan. En liten och i sammanhanget obetydlig inbuktning hade bildats i skåpets plåt. Jag la ifrån mig borrhammaren och suckade. Jag hade tänkt borra ett hål och fylla skåpet med vatten. Någonstans ifrån hade jag hört att det skulle öppnats då. Av trycket. Nu lät det dumt. Eller var det bara ett enklare sätt att acceptera faktum. Tänk om.
     Släggan höjdes och jag hivade den med all min kraft mot skåpets tak. Det sa klonk. Jag tappade greppet av rörelsens totala tvärnit och det tunga skaftet for in i mitt smalben. Jag svor som aldrig förr. Vanligtvis försöker jag undvika att använda det kvinnliga könsorganet som ett skällsord. Jag tänker att det är något vackert man borde hylla istället för att smutskasta. Men nu bubblade det ut ramsor ur min mun som gick emot allt det jag tidigare tänkt och tyckt. Trots detta tog jag upp släggan igen och drämde den mot skåpets front istället. Det gjorde ändå ondare. Våld löser nog inte allt tänkte jag där jag låg utmattad på den smutsiga heltäckningsmattan. Han tar nog aldrig av sig skorna, tänkte jag och drog åt mig kofoten. Jag såg mot skåpet och insåg att jag inte kunde se ett enda ställe där en sådan kunde vara användbar. Det fanns ingenstans att sticka in den. Sågen då. Jag hade hoppats att slippa den men nu fanns det inget val. Jag kom på fötter och gick fram. Smekte skåpets alla sidor som om det skulle avslöja för mig vart jag lättast kunde ta mig in. Var svagheterna satt. Men så känsliga händer har jag inte. Jag lutade sågbladet mot ovansidan av skåpet och började såga. Efter bara några tag slant jag med sågen mot den glatta opåverkade ytan och den föll ner över min hand. Först trodde jag att den var avsågad. Att bladet hade tryckts in djupt. Men när jag fått av mig handsken såg jag att det var en grov överdrift. Jag blödde men mycket mer än så var det inte. Jag höjde armen över huvudet och försökte hålla tillbaka kroppens egen vilja att bara svimma som den alltid vill göra så fort den ser blod. Jag började andas djupt och lungt och insåg att jag nu droppade ner den förfärliga heltäckningsmattan med bod. Finns CSI i Sandviken? Fan, jag måste hitta ett bandage eller något liknande, tänkte jag. Det måste finnas här i denna boning av funktion och praktiska prylar för just nu; just nu vore det väldigt praktiskt med en liten blodstoppare av något slag.
     Jag började öppna lådor och skåp. Letade efter någonting av tyg som kunde hjälpa mig och när jag slutligen satt vid hans skrivbord och dess lådhurts fann jag en flagga i översta lådan. Den låg prydligt ihopvikt - praktfullt röd med en vit cirkel i mitten och det välkända svarta korset. För någon sekund tappade jag fattningen helt och glömde att jag blödde ymnigt. Han är en jävla nazist, tänkte jag. Det finns ingen annan förklaring. Sen fick jag en blodsdroppe i ansiktet från min högt höjda hand och slet upp flaggan. Jag virade in mig i hakkorset och kände mig direkt obehaglig till mods. Jag hade aldrig trott att jag skulle behöva ta i en sån flagga och nu hade den fått ett syfte för mig. Det var en märklig känsla faktiskt. När jag nu var bandagerad sjönk jag lite bättre till mods ner i kontorsstolen. Jag läckte i alla fall inte. Jag tänkte på min svärfar, den snåla nazisten som i alla fall hade lagt lite krut på ett bra skåp. Nazist? Jag kände att det inte alls förvånade mig och såg ner i lådan för att se om där låg något mer spännande. En luger? Men lådan var tom. I alla fall till första ögonkastet. Sen såg jag där i något litet men fullt synligt. I botten var en lapp klistrad med genomskinlig tejp. En sifferkombination. Han kan väl inte vara så dum?
     Men precis så dum var han.

"Hittade du vad du sökte?"
     Jag flinade till och sa; "Ja, det gjorde jag faktiskt. Det blir en bra bok det här.". Jag ljög men det jag skämdes mest över var att jag samtidigt skyddade hennes pappa vars skåp innehöll saker man inte talar högt om. Jag kan sammanfatta det så här; Min svärfar var ett svin med många hemligheter. Ett rikt svin. Nu är han ett fattigt svin med inga hemligheter. Inte för mig i alla fall. Och jag tror inte han kommer berätta för någon om vad som hänt. Jag tror inte det. För det kommer att kosta mer än det smakar.
     God natt.


____________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

fredag 18 september 2009

Sjutton dagar kvar - På tåg

Jag sitter på tåget. Det är nåt visst med att åka tåg på kvällen. När det är mörkt ute och man tänder den lilla riktade lampan. Och att man sitter där bland alla andra fast i sitt eget lilla sken – i sin egen lilla värld. Och utanför rusar världen förbi blott som svepande skuggor. Och så ljudet – det dämpade swischande ljudet – som inger känslan av att jag är på väg någonstans. Att jag färdas fast jag inte ser det.
     Jag vet inte vad hon trodde när jag sa att jag skulle åka iväg och bli borta över natten. Att jag äntligen hade fått den där efterlängtade idén på romanen i min svininfluensafylla och att jag nu var tvungen att åka ner till Göteborg – där den delvis skulle utspela sig – för att göra research. Att jag var tvungen att smida medan järnet är varmt. Hon ville veta vad den skulle handla om men jag sa att hon inte skulle få veta än. Hon skulle bli den första att läsa den och jag ville ha en helt ofärgad åsikt. Jag började till och med förklara att det var det som hänt i helgen som passerat – när jag varit borta hela natten. Ett första infall. Hon skulle få veta allt sen. Skulle få läsa. Göteborg sa jag nog bara därför att jag inte ville leda tankarna uppåt, mot Sandviken som ju var mitt verkliga mål. Sandviken och hennes jävla farsa.
     Trodde hon mig? Tror jag på mig? Jag skjuter bara lögnerna framför mig. Jag kommer ju att få tillbaka skiten tillslut som en loska i motvind. En stor snorig jävel som inte går att torka bort så lätt. Men man lever i nuet och nuet är ju nu. Nu är jag på väg. Framåt. Och jag är väl förberedd. Jag har en plan.

___________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

torsdag 17 september 2009

Arton dagar kvar - Paranoja

Ägnade morgonen åt att stirra på Grannens fönster. Åt en tunnbrödmacka med leverpastej samtidigt. Inget hände där inne. Jag vet inte vad jag ska tro. Att han blivit mördad? Att han gömt sig någonstans? Att han har lämnat landet? Lämnat landet. Bilen står kvar på gatan. Orörd sen i söndags. Nyckeln hade jag i fickan. Jag tänkte att jag kanske borde flytta den härifrån. Göra mig av med den liksom. Den är ju något slags bevis. Eller? För vad händer då om dom hittat Grannen död i skogen och så sitter polisen och väntar, gömda någonstans i närheten, på att mördaren ska visa sig. Och när jag då sticker in nyckeln i låset så hoppar dom fram ur en skåpbil med ett firmatryck på – typ nåt slags tvätteri eller kanske en variant av glassbil man aldrig hört om och så riktar dom massa puffror mot mig och skriker; FREEZE MOTHERFUCKER!

Eller är det inte så dom gör. Polisen. Och äter munkar.

Men jag ser inte en enda skåpbil på gatan och tänker att om dom nu hittat ett grannelik någonstans så är det väl inte så konstigt att hans bil står här. Rakt utanför hans egen port. Han är ju grannen liksom. Var ju. Är ju. Eller? Jag sakade på huvudet över mina paranoida tankekedjor och gick ut i köket. Läste ändå igenom varenda artikel i tidningen – ekonomin och kulturen inräknat – men det stod inget som verkade passa in. Jag drack lite kaffe och stirrade in i väggen. Kom på att jag borde söka lite jobb. Det var väl dags att redovisa för arbetsförmedlingen snart? Jag skrattade till åt tanken. Varför bryr jag om det nu? Jag satte på radion – intervju med Ken Ring. Kunde inte bestämma mig för om jag tyckte han skön eller en idiot. Han skulle flytta från Sverige i alla fall – till Afrika. För andra gången denna morgon föll tankarna på att fly. Att bara dra. Ja, men till Mallis då. Till min polare. Jag borde ringa honom. Flagga lite för en eventuell visit. En långvisit liksom. Det borde inte vara helt omöjligt att få med mig Henne. På en semester som dröjer sig kvar. Länge. Allt ska ju bara gå lättare där nere. Jag tänker att vi sitter där i varsin korgstol utomhus i en varm sensommar kväll. Jag öppnar upp en god flaska rött och vi säger att vi älskar varandra och lyssnar på cikadorna som sjunger och havet som brusar och sen börjar jag bara - att berättar allt om vad som hänt. Förklarar att jag aldrig kan återvända – att hon gärna får stanna med mig – att det skulle göra mig glad. Att jag aldrig mer skulle ljuga.
     Jag spillde kaffe på min tröja och svor. Insåg hur dumt det var. Att jag skulle bli tvungen att ljuga redan följande dag eftersom jag skulle sticka över natten och robba hennes farsa. Ha ha… jag är fan inte klok.


____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

onsdag 16 september 2009

Nitton dagar kvar - Lördagsgodis del 3

Jag kollade på bilens klocka och läste 22.45 – en dryg halvtimme hade vi väntat men det kändes som en evighet. Flera gånger hade jag hållit tillbaka en vilja att slänga upp dörren och bara rusa in i skogen – försvinna. Men jag var osäker på var vi befann oss och det var mörkt ute så att utgången av den situation som skulle uppstå behövde inte bli bättre än den jag just då befann mig i. Vi sa ingenting. Radion var inte på. Ingenting lät i den där förbannade bilen. Alltig var följsamt och mjukt och omsorgsfullt uttänkt, Ingenting gnisslade eller skavde. Allt vad tyst. Och han var tyst. Vid ett tillfälle fick jag för mig att han sov för hans andning var så lugn men när jag såg efter var hans ögon var alltjämt öppna och fästa vid vägen där jag antog att en bil skulle dyka upp vilken sekund som helst. Men det kom ingen. Tillslut frågade jag om vi var tidiga eller om de vi skulle möta var sena och han sa att det var en blandning av båda. Men att jag skulle ta det lugnt och att de skulle komma.
          ”Det här är en deal man inte missar”, menade han och log. Någonstans inom mig fanns en förhoppning att det var en misstolkning från hans sida. Att den just skulle missas.
          Men tillslut skymtade jag ett ljusspel mellan träden. En bil närmade sig. Mitt hjärta börja slå snabbare och grannen nickade för sig själv som för att bekräfta det han reden visste. En svart Mercedes med tonade rutor svängde upp i gläntan och parkerade framför oss. Bilens framljus bländade mig och jag höll upp handen framför ansiktet för att skydda mina ögon mot det plötsliga, starka skenet. Det är som i en film, tänkte jag, precis som i en jävla actionrulle och går såna här överföringar någonsin bra i dom? Nej, det slutar alltid med att nån blir skjuten. Människan är för girig. Det har jag ju redan konstaterat. Och den överbryggande känslan var att i denna affär var det vi som var underlägsne. Dom lös på oss. Vi skulle bli blåsta. Jag visste det och öppnade handskfacket. Tog pistolen med en darrig hand och insåg plötsligt att jag inte visste hur jag skulle göra med den.
         ”Okej, jag går ut.”, sa grannen kallt. ”Se galen ut bara.”
         Jag nickade men kände mig allt annat än galen. Kunde inte komma på någon som skulle bli det minsta rädd av min darriga uppsyn. Jag höjde upp pistolen så den syntes genom vindrutan men kände direkt hur löjligt det måste se ut och sänkte den igen. Jag såg inte vem jag visat den för. För vad jag visste kunde dom stå och rikta ett maskingevär mot mig. I så fall måste min uppenbarelse tyckas skrattretande.
         Grannen gick ut och jag hörde att han öppnade bakluckan. Han tog upp något – en väska troligtvis – stängde och gick sedan förbi bilen igen. Mot Mercan. Jag såg att han höll upp handen som skydd för ljuset och sen försvann han in i det. Jag hörde en dörr öppnas i andra bilen. Lågmälda röster. Pratade dom engelska? Det var oklart. Sen var det tyst en liten stund. En liten stund blev en lång stund. Jag undrade vad dom gjorde. Undrade vad jag skulle göra? Skulle jag gå ut? Börja skjuta? Sen hördes plötsligt rösterna igen och jag slappnade av. Än så länge gick det sansat till. En affärsmässig ton. Det verkade vara under kontroll. Kontroll? Fan, tänkte jag och kände en dålig smak i hela munnen. Jag kände mig så utsatt - så blottad i det starka skenet. Så idiotiskt att jag satt där med en pistol jag inte kunde hantera och såg ingenting av vad som försegick framför mig. Kontroll var det sista jag hade. Någon höjde rösten några decibel. Jag stelnade. Nu händer det, tänkte jag. Nu jävlar är det mors och goodbye med mig. På riktigt nu. När som helst börjar dom skjuta och jag kommer få en kula i skallen utan att ens förstå det själv. De skrek och gormade. Och sen blev det tyst. Jag försökte se genom ljuset. Kupade handen. Kisade. Såg byxben. Eller var det trädstammar. Fanken också! Jag satte handen på handtaget och skulle precis öppna dörren när jag hörde den andra bilen starta. När nyckeln vreds om blinkade ljuset till men mina ögon hann aldrig vänja sig vid mörkret innan lamporna tändes igen. Bilen backade ut och ljuset riktades om. Jag blinkade frenetiskt med ögonen och försökte att se något genom alla fläckar och vita punkter som dansade i min blick och vad jag såg var två röda baklyktor som försvann mellan träden och en öde skogsglänta som trädde fram framför mig.
         Jag väntade några minuter med hög puls till jag kände mig trygg i att Mercan var borta. Sen vred jag igång bilens el och tände lamporna. Tomt. Jag steg ut och såg mig omkring. Tog några steg från bilen. Kollade det höga gräset. Såg in bland de närliggande trädstammarna. Grannen var ingenstans. Han måste åkt med. Avslutat affären någon annanstans. Eller? Jag satte mig i bilen igen och väntade. Tysnaden var tillbaka. Anspänningen hade lättat. Jag lutade mig tillbaka och tänkte. Trodde jag på allvar att han skulle komma tillbaka? Borde jag inte bara dra? Fuck! Jag bestämde mig för att vänta en liten stund. Ge honom en chans att komma tillbaka. En chans.

Plötsligt ringde det någonstans. Jag hoppade till och insåg att jag måste somnat. Det hade börjat ljusna över trädtopparna. Jag hade stängt av min egen telefon eftersom jag antagit att hon skulle börja ringa som en galning när hon funnit sängen tom så det var inte min som ringde. Det måste finnas en annan telefon någonstans. Jag rotade nyvaket runt i alla skrymslen och fann den till sist på golvet i baksätet i innerfickan på grannens kavaj som han slängt där. Jag läste på displayen och frös till när jag kände igen namnet. Det slutade ringa. Tankarna snurrade runt – fick inget fäste. Varför ringer Han till Grannens lur? Vad… Telefonen började ringa igen i min hand och jag ryckte till. Efter två signaler svarad jag.
         ”Hallå”, sa jag.
          ”Mannelito.”, sa han.
         Jag sa ingenting. Kunde inte komma på hur jag skulle kunna kommentera det ohyggliga.
          ”Din telefon funkar inte. Har du batteritorsk?”
          ”Hur visste…?”. Jag tystnade och såg mig omkring. Fick för mig att jag skulle se hans fula nuna mellan träden.
         ”Jag är ledsen, Manne – ledsen att vi lämnade dig där. Men du såg så ynklig ut där du satt med ditt leksaksvapen att jag kände mig tvungen att låta dig sitta kvar. Dessutom respekterar jag din ambition här, Manne. Starkt. Jag trodde du hade gett upp och så sitter du där – och försöker. Nu gick det ju inget bra. Den här affären var ingen bra affär att hoppa på, Manne. Du måste välja bättre. Hur som helst – jag vill belöna dig för din insats. Man kan ju säga att jag blåste dig nu så jag drar av femtio lakan från skulden och så kan vi säga att du får bilen och så ses vi snart. Eller hur? Hur många dagar är det kvar nu?”
         Han ställde frågan till någon annan i rummet där han satt och någon annan sa att det var sjutton dagar kvar.
         ”Nitton!” Rättade jag lite för snabbt och Han skrattade från andra sidan tråden.
          ”Okej, Mannelito. Nitton.”, sen klickade han mig.

Jag vet inte varför jag inte var hemma förens många timmar senare. Det är som om det är ett svart hål från det att jag sänkte luren från örat och till dess att jag steg ur bilen på min gata och minuterna senare mötte hennes oro och mitt eget dåliga samvete och hörde mina lama ursäkter. Mellan gryningen och runt klockan tre på eftermiddagen är det en lucka. Jag kan inte förklara det bättre än så. Jag kan inte förklara för er och jag kan inte förklara för henne. Hon är arg för det och jag försöker få henne och acceptera. Grannen har jag inte sett röken av. Jag har haft hans fönster under uppsikt men det är alltjämt släckt där. Inte en rörelse, inte en skugga, inte ett ljus.
         Jag mår bättre. Mycket bättre nu. Jag tänker gå ut imorgon och börja livet igen. Börja jakten. Börja slåss för fortsättningen.

_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant.se

tisdag 15 september 2009

Tjugo dagar kvar - Lördagsgodis del 2

On the road. Vi satt i bilen - Grannens bil - och det var han som körde. Jag tänkte att han kanske inte borde göra det - med åtminstone en öl och en drink under västen och någon slags kemisk substans under näsan. Men jag kom mig ändå aldrig för mig att påpeka detta. Han gav mig aldrig utrymmet för även då han var tyst fanns där en tjock hinna av outtalade ord runt honom. Jag hörde dom så tydligt och visste därför att vad jag än skulle välja att säga skulle det slås ner med verbalt våld och hot.
      När vi åkt tjugo minuter norrut var jag ändå tvungen att fråga vart vi var på väg. Och som svar kom följande harang.
      "Du vet - jag är inte den du tror. Du tror att jag är någon slags överklasskille med medfött flyt - att jag har köpt mig en licens med mitt goda efternamn eller nåt men det är fel - så jävla fel. Ett Von-namn är inte likställt med framgång. Trodde du det? Det gjorde du va? Att jag fick allt serverat på ett jävla silverfat bara för att min farsa hade pengar. Pappa betalar och allt det där. Nej. Man får det aldrig gratis. Den lösningen kommer med biverkningar, kompis och det är inga lustiga grejer. Tro mig. Pappa betalar - det är röda triangel all over. Tungt jävla skit. Pallar du inte att spela spelet, att stå pall för alla jävla regler och etiketter och dolda agendor och alla jävla internatskolor och universitetsutbildningar och; Pappa - jag vill inte bli advokat - men vad säger du barn har du blivit kommunist och mor hämta prygeln. Jag ville fan inte bli advokat, Manne. Jag pallade inte plugget. För svårt, för långt - men det fanns liksom inga alternativ i min förtryckta verklighet och brorsan gick det ju bra för och oj oj oj vad han gled fram på sin jävla räkmacka och jag satt där och kliade mig i huvudet under studiebelysningen med farsan och hans ridpiska bakom mig och så plötsligt en dag... plötsligt en dag behövde jag något för att orka med alla tråkiga lektioner om saker jag sket fullständigt i och det var då jag presenterades för det vita, fina, kicklande pulvret. Jag fungerade igen. Och jag tog mer och kämpade på och pappa blev nöjd och släppte tyglarna lite och jag kunde ta ändå mer och ännu mer och så jävla mycket att jag nästan flög iväg. Och så gjorde jag det. Flög. Åt helvete. Jag är en jävla knarkare, Manne. Jag är en koltorsk av god ätt som skiter rätt och slätt i etikett och farsan jävla prygelkäpp. Jag är också en jävla borgarbracka med samma skeva värderingar som min farsa och hans jävla patriarkatiska arvsanlag. Jag är otäck på alla plan och kanske är det så, nu när jag tänker efter - att jag visst fått min licens jst på grund av mitt namn för juridik - ha ha - det kan jag ingenting om. Vart vi är på väg undrar du? Vi ska göra en deal. Med en snubbe. Utbyte av varor. En jävla massa varor faktiskt - detta är en affär jag kommer minnas. Du behöver bara sitta kvar i bilen och hålla lite tufft i pistolen som ligger i handskfacket. Se lite galen och farlig ut. Se till att jag får en väska i utbyte av en väska och som tack för hjälpen får du lite slantar och jag låter dig vara. Vi kanske ses ute på gatan vad vet jag och om du vill kan jag spela lite spel ochvi kan leka goda grannar - sånt där är jag bra på. Hon får inget veta. Allt är frid och fröjd. Okdoki?"

Jag satt stel som en pinne och såg mot handskfacket. Han såg var jag tittade och lutade sig fram och öppnade luckan. Det låg en manual, en CD-skiva med blandad hitmusik, en CD- skiva med Erik Satie, ett paket kondomer av märket profil, tre parkeringsböter och några kvitton. Och just det; en pistol. Det låg fan en pistol där.        Grannen nickade mot mig och smällde igen facket. Sedan svängde han av vägen och styrde in mot en skogsväg. Klockan var 22.03. Jag kände på mig att jag inte skulle hinna hem till elva.


______________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se