onsdag 16 september 2009

Nitton dagar kvar - Lördagsgodis del 3

Jag kollade på bilens klocka och läste 22.45 – en dryg halvtimme hade vi väntat men det kändes som en evighet. Flera gånger hade jag hållit tillbaka en vilja att slänga upp dörren och bara rusa in i skogen – försvinna. Men jag var osäker på var vi befann oss och det var mörkt ute så att utgången av den situation som skulle uppstå behövde inte bli bättre än den jag just då befann mig i. Vi sa ingenting. Radion var inte på. Ingenting lät i den där förbannade bilen. Alltig var följsamt och mjukt och omsorgsfullt uttänkt, Ingenting gnisslade eller skavde. Allt vad tyst. Och han var tyst. Vid ett tillfälle fick jag för mig att han sov för hans andning var så lugn men när jag såg efter var hans ögon var alltjämt öppna och fästa vid vägen där jag antog att en bil skulle dyka upp vilken sekund som helst. Men det kom ingen. Tillslut frågade jag om vi var tidiga eller om de vi skulle möta var sena och han sa att det var en blandning av båda. Men att jag skulle ta det lugnt och att de skulle komma.
          ”Det här är en deal man inte missar”, menade han och log. Någonstans inom mig fanns en förhoppning att det var en misstolkning från hans sida. Att den just skulle missas.
          Men tillslut skymtade jag ett ljusspel mellan träden. En bil närmade sig. Mitt hjärta börja slå snabbare och grannen nickade för sig själv som för att bekräfta det han reden visste. En svart Mercedes med tonade rutor svängde upp i gläntan och parkerade framför oss. Bilens framljus bländade mig och jag höll upp handen framför ansiktet för att skydda mina ögon mot det plötsliga, starka skenet. Det är som i en film, tänkte jag, precis som i en jävla actionrulle och går såna här överföringar någonsin bra i dom? Nej, det slutar alltid med att nån blir skjuten. Människan är för girig. Det har jag ju redan konstaterat. Och den överbryggande känslan var att i denna affär var det vi som var underlägsne. Dom lös på oss. Vi skulle bli blåsta. Jag visste det och öppnade handskfacket. Tog pistolen med en darrig hand och insåg plötsligt att jag inte visste hur jag skulle göra med den.
         ”Okej, jag går ut.”, sa grannen kallt. ”Se galen ut bara.”
         Jag nickade men kände mig allt annat än galen. Kunde inte komma på någon som skulle bli det minsta rädd av min darriga uppsyn. Jag höjde upp pistolen så den syntes genom vindrutan men kände direkt hur löjligt det måste se ut och sänkte den igen. Jag såg inte vem jag visat den för. För vad jag visste kunde dom stå och rikta ett maskingevär mot mig. I så fall måste min uppenbarelse tyckas skrattretande.
         Grannen gick ut och jag hörde att han öppnade bakluckan. Han tog upp något – en väska troligtvis – stängde och gick sedan förbi bilen igen. Mot Mercan. Jag såg att han höll upp handen som skydd för ljuset och sen försvann han in i det. Jag hörde en dörr öppnas i andra bilen. Lågmälda röster. Pratade dom engelska? Det var oklart. Sen var det tyst en liten stund. En liten stund blev en lång stund. Jag undrade vad dom gjorde. Undrade vad jag skulle göra? Skulle jag gå ut? Börja skjuta? Sen hördes plötsligt rösterna igen och jag slappnade av. Än så länge gick det sansat till. En affärsmässig ton. Det verkade vara under kontroll. Kontroll? Fan, tänkte jag och kände en dålig smak i hela munnen. Jag kände mig så utsatt - så blottad i det starka skenet. Så idiotiskt att jag satt där med en pistol jag inte kunde hantera och såg ingenting av vad som försegick framför mig. Kontroll var det sista jag hade. Någon höjde rösten några decibel. Jag stelnade. Nu händer det, tänkte jag. Nu jävlar är det mors och goodbye med mig. På riktigt nu. När som helst börjar dom skjuta och jag kommer få en kula i skallen utan att ens förstå det själv. De skrek och gormade. Och sen blev det tyst. Jag försökte se genom ljuset. Kupade handen. Kisade. Såg byxben. Eller var det trädstammar. Fanken också! Jag satte handen på handtaget och skulle precis öppna dörren när jag hörde den andra bilen starta. När nyckeln vreds om blinkade ljuset till men mina ögon hann aldrig vänja sig vid mörkret innan lamporna tändes igen. Bilen backade ut och ljuset riktades om. Jag blinkade frenetiskt med ögonen och försökte att se något genom alla fläckar och vita punkter som dansade i min blick och vad jag såg var två röda baklyktor som försvann mellan träden och en öde skogsglänta som trädde fram framför mig.
         Jag väntade några minuter med hög puls till jag kände mig trygg i att Mercan var borta. Sen vred jag igång bilens el och tände lamporna. Tomt. Jag steg ut och såg mig omkring. Tog några steg från bilen. Kollade det höga gräset. Såg in bland de närliggande trädstammarna. Grannen var ingenstans. Han måste åkt med. Avslutat affären någon annanstans. Eller? Jag satte mig i bilen igen och väntade. Tysnaden var tillbaka. Anspänningen hade lättat. Jag lutade mig tillbaka och tänkte. Trodde jag på allvar att han skulle komma tillbaka? Borde jag inte bara dra? Fuck! Jag bestämde mig för att vänta en liten stund. Ge honom en chans att komma tillbaka. En chans.

Plötsligt ringde det någonstans. Jag hoppade till och insåg att jag måste somnat. Det hade börjat ljusna över trädtopparna. Jag hade stängt av min egen telefon eftersom jag antagit att hon skulle börja ringa som en galning när hon funnit sängen tom så det var inte min som ringde. Det måste finnas en annan telefon någonstans. Jag rotade nyvaket runt i alla skrymslen och fann den till sist på golvet i baksätet i innerfickan på grannens kavaj som han slängt där. Jag läste på displayen och frös till när jag kände igen namnet. Det slutade ringa. Tankarna snurrade runt – fick inget fäste. Varför ringer Han till Grannens lur? Vad… Telefonen började ringa igen i min hand och jag ryckte till. Efter två signaler svarad jag.
         ”Hallå”, sa jag.
          ”Mannelito.”, sa han.
         Jag sa ingenting. Kunde inte komma på hur jag skulle kunna kommentera det ohyggliga.
          ”Din telefon funkar inte. Har du batteritorsk?”
          ”Hur visste…?”. Jag tystnade och såg mig omkring. Fick för mig att jag skulle se hans fula nuna mellan träden.
         ”Jag är ledsen, Manne – ledsen att vi lämnade dig där. Men du såg så ynklig ut där du satt med ditt leksaksvapen att jag kände mig tvungen att låta dig sitta kvar. Dessutom respekterar jag din ambition här, Manne. Starkt. Jag trodde du hade gett upp och så sitter du där – och försöker. Nu gick det ju inget bra. Den här affären var ingen bra affär att hoppa på, Manne. Du måste välja bättre. Hur som helst – jag vill belöna dig för din insats. Man kan ju säga att jag blåste dig nu så jag drar av femtio lakan från skulden och så kan vi säga att du får bilen och så ses vi snart. Eller hur? Hur många dagar är det kvar nu?”
         Han ställde frågan till någon annan i rummet där han satt och någon annan sa att det var sjutton dagar kvar.
         ”Nitton!” Rättade jag lite för snabbt och Han skrattade från andra sidan tråden.
          ”Okej, Mannelito. Nitton.”, sen klickade han mig.

Jag vet inte varför jag inte var hemma förens många timmar senare. Det är som om det är ett svart hål från det att jag sänkte luren från örat och till dess att jag steg ur bilen på min gata och minuterna senare mötte hennes oro och mitt eget dåliga samvete och hörde mina lama ursäkter. Mellan gryningen och runt klockan tre på eftermiddagen är det en lucka. Jag kan inte förklara det bättre än så. Jag kan inte förklara för er och jag kan inte förklara för henne. Hon är arg för det och jag försöker få henne och acceptera. Grannen har jag inte sett röken av. Jag har haft hans fönster under uppsikt men det är alltjämt släckt där. Inte en rörelse, inte en skugga, inte ett ljus.
         Jag mår bättre. Mycket bättre nu. Jag tänker gå ut imorgon och börja livet igen. Börja jakten. Börja slåss för fortsättningen.

_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant.se

2 kommentarer:

  1. Jag måste säga att det är mycket spännande att läsa din blogg! Jag funderar ofta hur jag skule bete mig i din situation. Säkert ganska lika. Du har mitt stöd iaf. Så lycka till... Du fixar det här!

    SvaraRadera