lördag 29 augusti 2009

Trettioåsju dagar kvar - Svärföräldrarna

Jag la en matta över fläcken på golvet. Den täckte nästan men det hjälpte inte. Hennes mor är som en hök; ”Ni har väl aldrig mattor!”, var typ det första hon sa efter det att de hade ankommit och gick en husesyn på eget initiativ. Jag vet inte varför hon lyfte på mattan. Kanske som för att bevisa sin tes. Som för att dubbelkolla med sitt visuella minne att det faktiskt brukade se annorlunda ut. Hon blottade den vita färgfläcken på trägolvet. Jag hade skrubbat men den hade hunnit sätta sig. Sugits in i det härligt obehandlade träet. Hennes Pappa sa; ”Hoppsan!” och gav mig en blick som påstod att jag hade ett och annat att lära innan jag blev en riktig karl. Han var sån. Det var hans grej; att tycka saker om kvinnligt och manligt och vilka roller de skulle spela i ett normalt fungerande förhållande. Och varje gång vi sågs tog han mig åt sidan och körde ett litet korsförhör för att se hur långt jag kommit i det som han kallade; att ta ansvar. Förhöret skulle komma. Antagligen imorgon strax innan de skulle ge sig av. Det brukade vara så. Att han lämnade mig i en känsla av obehag. Av otillräcklighet.
     Jag fick förklara fläcken. Hon undrade oroligt om jag slagit mig illa, hennes mor ojade sig över det förstörda golvet, hennes far hånlog åt mina bristande hantverkskunskaper och jag stod i mitten av skiten och påstod att vi ju ändå funderat på att måla golvet vitt länge nu. Nu hade vi ju fått en orsak, sa jag och lät spelat upprymd.

Och så där fortsatte kvällen, morgonen, dagen och eftermiddagen. Nu är det kväll igen. Jag har fått en kort andpaus till att ”kolla mail”. Snart är den tiden slut.
     Nu höll jag på att skriva; snart är min tid slut. Men jag tycker det där snacket börjar bli tjatigt. Nu bestämmer jag mig att jag nästa vecka ska göra något vettigt. Att jag aldrig mer ska skriva en mening som nedvärderar mig själv. Som är självömkande och patetiskt. Inte innan jag gjort mitt bästa i alla fall. Jag måste resa mig från sofflocket för fan. Jag ska visa min jävla svärfar att jag också kan lyckas med något i livet. På mitt sätt.

____________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar