onsdag 23 september 2009

Tolv dagar kvar - En ny människa

Jag låg fortfarande vaken på soffan när hon kom ut ur sovrummet. Nyhetsmorgon stod på. Jag hade lugnat ner mig lite när dagsljuset kommit. Ångesten hade veknat. Det är konstigt att det är så förknippat med mörker. Med natten. Ångest. Eller är det så konstigt egentligen? Det är säkert nån detalj ifrån vår tid som stenåldersmänniskor – att natten var farlig och att vi inte såg något och därför var lätta byten för vilda djur och annat ondsint. Natten fick en att fantisera och om den attackerar när men är bara lite ur balans blir allting fel.
     Jag minns ett tillfälle när jag och hon var på semester. Vi satt i Spanien på en makalös terrass omgivna av boganvilllas och drack gott rött och var så där nykära. Det var nog inte så sent men den Spanska natten är väldigt mörk och i det mörkret hörde vi ett ljud – det lät som en hostning – nära – bakom muren bara någon meter bort. En hostning? En gammal dam – en gammal, gammal död dam som hostade diabolisk ondska under sitt svarta höckle. En änkedam. En vålnad. Så tänkte vi – två vuxna och till vardags logiskt tänkande människor. Vi sprang in i huset vi hyrde och lämnade allt vad mat och dricka hette åt sitt öde. Vi reglade dörren och drog igen alla gardiner. Vi la oss i sängen och lyssnade efter steg, knackningar, skrapljud, nya hostningar – vad som helst som kunde bygga på bilden av dödens närvaro. Jag skulle aldrig vågat dra isär gardinerna och titta ut för jag var helt övertygad om att damen skulle stå där utanför – tyst och stirrandes helt stilla med ett elakt grin på läpparna. Nära. Vi trodde att hon var riktig. På riktigt.
     Vi somnade på något vis till slut och vaknade till en solig, ljus spansk dag. I samma ögonblick som jag slog upp ögonen och kände ljusets trygghet mot min kind visste jag vad det var vi hört. Det var inget mänskligt ljud om än från en död tant utan det var husets katt som hostade upp en hårboll. Jag hade hört ljudet tusen gånger innan och var oerhört bekant med det men ändå – ändå slog det mig inte en enda gång under natten. Trots ologiken i att det skulle stått en död gammal kärring och hosta bakom en mur var det just det som var vår sanning. Då. I mörkret.

Min natt hade inte handlat om vålnader eller spökhistorier eller ens mardrömmar. Den hade varit en förlängning av det jag börjat känna igår. Då kunde jag inte riktigt sätta ord på den. Förklara varken dess syfte eller orsak men runt klockan tolv inatt – strax efter det att vi släckt lampan och hon somnat och tystnaden och mörkret dominerat så hade jag kommit till en fullkomlig och skrämmande klarhet. Det hela var mycket enkelt. Jag var livrädd.

Det kom i olika stadier – i olika vågor.

Först blev jag rädd för Henne. För att binda mig och vara bunden. Även då jag just nu älskade henne kunde jag inte garantera att det skulle vara för alltid. Känslan. Jag hoppades det innerligt men jag visste inte säkert. Kunde aldrig veta. Ett barn skulle foga oss samman tills döden skiljde oss åt. Så var det. Det är stort. Är det för stort. Jag började hitta fel hos henne. Brister. Saker jag irriterade mig på. I hennes sett, i hennes utseende. I vårt samspel. I vårt sexliv. Nu var det för alltid. Jag skulle aldrig med gott samvete kunna knulla med en annan tjej. Om jag inte bröt upp från min familj. Lämnade mitt barn. För jag är inte den vänstrande typen. Kunde aldrig bli det. Herregud – det kan jag inte för lite jävla sex. Jag slog det ifrån mig. Det kändes löjligt. Mina resonemang saknade grund – de var förvirrade – jag var inte mig själv, tänkte jag och såg henne sova. Såg dom där felen i hennes ansikte. Saker jag aldrig sett förut eller detaljer som innan varit charmiga och nu var störande. Vad håller jag på med, frågade jag inåt och reste mig från sängen. Jag var tvungen att störa tankarna. Döva. Så jag steg upp och lämnade sovrummet.

Jag la mig framför teven. Såg på den men registrerade inget så jag vet inte vad som var på. Jag vet inte om det var en komediserie eller ett polisdrama eller en talkshow eller kanske bara en testbild. Jag var uppslukad och okontaktbar i mitt nya jag som blivande pappa. Nu var det inte hon som var problemet längre – nu var det barnet. Så bräckligt där inne. Än så länge bara en förviirrad klump med celler som skulle dela sig och dela sig och dela sig och tillslut skulle det ligga där en trekilos baby med armar och ben och snopp eller vagina – snippa kanske man säger? Bara en sån sak? Vad fan säger man? Fitta? Skitsamma, ett barn i en mage bland vatten och navelsträng och moderkaka. Och det skulle gå bra, växa och sen komma ut genom… genom hennes snippa. Det är ju helt absurt. Hur fan ska det gå till? Hur fan ska klumpen med celler kunna bli ett barn. Det är ju utom all logik. Det är ju faktiskt bara konstigt. Det kommer ju inte fungera. Det kommer bli ett missfall i typ vecka tolv och det komer vara blod och elände och hon kommer bli så ledsen och kommer bli så ledsen och vi kommer försöka igen och vara helt skraja vare gång det blir och sen försvinner. Blir och försvinner och blir och försvinner. Dör.

     Jag skakade på huvudet och försökte le ut mn totala misstro till något som ju var så naturligt. Som nästan alla kvinnor genomförde och klarade av. Skärp dig nu, tänkte och slog mig själv på kinden i tanken. Det kommer gå bra. Det kommer komma ut en liten bebis och den kommer vara frisk och vi kommer vara så lyckliga. Så lyckliga. Plötslig spädbarnsdöd? Barnet dör sömnen och vaknar aldrig upp igen. Hur fan går man vidare efter en sån sak. Det går ju inte. Då är det ju bara att ge upp. Vilken makalös sorg. Vilket rent helvete ens resterande liv skulle vara. Vi skulle göra slut. Skiljas åt. Vi skulle inte kunna se på varandra igen utan att påminnas om det där. Vårt barn. Statistik? Jag måste se statistik, tänkte jag helt vilt och reste mig till halvsittandes på väg mot dator. Sen hejdade jag mig och stannade. Jag ska absolut inte se någon statistik. Då kommer jag bli galen. Jag la mig igen och stirrade mot teven. Bad tankarna att lugna sig lite. Bad om sömn. Men mina böner hörsammades inte.
Istället såg jag bilder av en ettåring som sätter en legobit i halsen. En tvååring som sticker in en gaffel i ett vägguttag bara för att den ser ut att passa. En treåring som faller från en lekställning med huvudet före. En fyraåring som springer ut i gatan utan att se sig för. En femåring som följer med en ful gubbe med en godisklubba. En sexåring som nyfiket lutar sig ut genom ett högt beläget fönster för att den tyckt sig se en katt på gatan. En sjuåring som tror sig kunna simma men inte kan. En åttaåring som bara inte kommer hem från skolan en dag. En mobbad och helt knäckt nioåring som tappat hoppet och självkänslan och bara är en flisa av sitt sanna jag. En tioåring som leker med elden. En elvaåring som tror att man ska se ut som alla modellerna på teve och svälter sig smal. En tolvåring som röker en cigg i ett soprum för att den är rädd för att bli upptäckt och tanklöst lägger fimpen bland soporna. En trettonåring som dricker sans och vett ur sig i en första fylla. En fjortonåring som testar droger och snedtänder. En femtonåring som blir våldtagen i en buske. En sjuttonåring som blir misshandlad till döds för att den har ett par åtråvärda sneakers. En artonåring som tar studenten utan framtid.
     Oron. Jag kommer alltid vara orolig. I resten av mitt liv kommer jag ligga vaken och vara rädd för att något ska hända mitt barn. Eller? Så kan man ju inte tänka. Så kan man ju inte leva.
     En ny bild dyker upp. Bilden av ett barn som föds faderlös. Bilden av ett nollårigt barn utan pappa för han inte kunnat betala sin skuld. Eller kanske mer rätt; för att han försatt sig i skuld.
     Och så låg jag och grubblade hela natten och så fann hon mig. Den modlösa natten hade gjort mig svag. Sömnlösheten gjort mig trött. Men hennes uppenbarelse – hennes kvinnliga styrka och stolta klappande på sin ännu opåverkade mage suddade ut alla tankar. Med ens blev jag hoppfull igen. Jag tänkte att det kanske inte var så konstigt. Att dessa tankar ingick i övergången till ett nytt liv. Att alla blivande föräldrar genomlevde dessa helveteskval. Att alla var tvungna att tvingas till nya människor. Men mina funderingar hade en knorr i min egen situation. Hotet. Honom. Återigen tänkte jag att det inte fick hända. Att det tvunget måste lösa sig.

”Varför ligger du här?”, undrade hon.
     ”Jag kunde inte sova bara.”, sa jag och steg upp och gick fram till henne. Gav henne en innerlig kyss men hon ryggade tillbaka.
     ”Sluta. Jag har så jävla dålig andedräkt.”, sa hon och jag kände att hon hade rätt.



____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar