lördag 26 september 2009

Nio dagar kvar - Ett samtal

     ”Hej, det är jag.”, sa jag och hörde hur den starka vinden brusade i luren.
     ”Vem?”, sa han helt blasé - som om han sket i vilket.
     ”Manne.”
     ”Mannelito!”, nästan skreks ut och jag hörde hur han skrattade, eller skrockade, till någon i bakgrunden.
     Jag stod bakom korvkiosken vid Björns Trädgård. Jag var alldeles för kallt klädd för det som verkade soligt och varmt genom fönstret visade sig istället vara blåsigt och kyligt. Kissie, av alla människor, satt på gräsmattan nedanför mig med ett gäng grabbar. Jag tror det var hon i alla fall. Jag har vanligtvis svårt att känna igen dussinkändisar – det gör min flickvän mycket bättre med sitt nästan fotografiska minne – men Kissie trodde jag mig kunna känna igen för hon ser liksom inte levande ut. Hon ser ut som en plastdocka – en barbie. Så svår att ta miste på.
     ”Manne, vad vill du?”, sa han i luren och drog mig tillbaka till verkligheten.
     ”Jag vill ses.”, sa jag bestämt. ”Kan jag komma ikväll?”
     Han skrattade igen. ”Manne, ikväll har jag annat för mig. Bättre saker.”
     ”Imorgon?”, fortsatte jag envist.
     ”Har du mina pengar?”
     Jag tvekade. Hon sitter så stilla – Kissie, tänkte jag. Rakryggad och stel stack hon ut i ringen av normala, hösäcksungdomar som rökte och halvlåg slängda på gräset med sina finnar och sina kepsar. Jag blev sugen på att gå fram och peta på henne. Se efter om hennes hud var av plast eller kanske porslin. Se efter om hon levde. Han frågade igen.
     ”Har du pengarna, Manne?”
     ”Ja”, ljög jag och tänkte att jag fick förklara när vi sågs. Det var enda sättet. Han var tyst en lång stund. Så pass lång att jag trodde han lagt på och skulle precis till att säga något när han talade igen.
     ”Måndag.”, sa han kort och la sedan på. Jag stod kvar en stund och betänkte min situation. Jag gick igenom det som varit och det som kanske skulle komma och om det skulle kunna sett annorlunda ut. Jag tror inte det. Jag tror jag agerat precis enligt min kapacitet och nu var det slutspurten kvar och det skulle gå bra. Det skulle gå bra. Det skulle gå. Jag släppte blicken från Kissie och började vandra hemåt i snålblåsten. Undrade om det verkligen varit hon eller någon som bara ville likna henne. Hon hade ju ändå en del anhängare.
     När jag stod i hissen på väg upp mot lägenheten kom jag på att jag helt glömt köpa godis – vilket ju var min ursäkt till att gå ut från första början. Jag hade sagt att jag blivit så vansinnigt sugen på lördagsgodis så jag bara var tvungen och hon höll ju med och ville gärna delta. Och hon ville ha dumlekolor. Fort. Jag tryckte på B och åkte ner igen.


_____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar