torsdag 10 september 2009

Tjugosex dagar kvar - Barnet

Jag vaknar på ett sjukhus. Vill inte vara här. Känner instinktivt att jag måste gå. Fort bara ut därifrån. Något är fel och farligt. Sen ser jag henne bredvid mig. Hon ligger på britsen. Jag förstår att det inte är jag som är sjuk utan hon. Jag minns. Frågar; ”Hur mår du?”
     Hon ler och ser trött ut. Men såren och blåmärkena är borta. ”Bra”, säger hon. ”Nu är det bra. Hur mår barnet?”
     Jag ser på henne och reser mig sedan fort och lämnar rummet. Hon ropar oroligt efter mig. Frågar om det är något fel.
     Jag möts av en sköterska i korridoren som verkar ha i avsikt att gå in i vårt rum. ”Vad bra.”, säger hon. ”Jag vill tala med dig först. Barnet mår bra, trots omständigheterna men det är ju inte helt okomplicerat. Jag vet inte hur jag ska… Din son…”
     Hon hejdar sig och letar efter orden. Jag ser på henne förvånat.
     ”Min son?”
     ”Ja.”, säger hon. ”Det kanske är bäst att du ser efter själv.”

Jag följer sköterskan genom kulvertar och korridorer. Jag inser att om jag blev lämnad ensam här skulle jag aldrig kunna hitta tillbaka. Tillslut stannar hon till framför en omärkt dörr och hejdar sig i någon sekund. Som för att samla kraft innan hon öppnar. Sen öppnar hon.
     Där inne står en samling förbryllade herrar i vita rockar lutade över ett barn. När jag närmar mig gör dom plats och ger mig blickar som inte direkt gör mig lugn. Min son. Jag ser på min son och jag ryser när jag ser hans ansikte. Jag förstår sköterskans osäkerhet. Jag förstår läkarnas blickar. Barnet ler mot mig. De grova gubbdragen dras ihop. Det är leendet. Mustaschen lyfts lite uppåt. Blicken som är allt annat än busig. Ärren på kinden. De buskiga ögonbrynen. Rösten. En mörk mansröst som säger; ”En påminnelse bara”. Jag förstår att det inte är helt okomplicerat och jag säger att; ”Det där, det där är inte mitt barn.” och lämnar sedan rummet med spädbarnet skrattandes efter mig och sarkastiskt skrikandes; ”Pappa, pappa. Lämna mig inte”.
     Jag kommer aldrig hitta tillbaka till henne, tänker jag och förvillar in mig i gångarna.


_______________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar