måndag 12 oktober 2009

Epilog

(Har du inte varit här förut kommer detta inlägg verka märkligt så kanske ska du inte läsa vidare utan istället trycka på 01 och sedan leta dig fram i dag-för-dag rutan. Men det är bara ett tips.)

Hej. Jag heter Manuel. Fast bara i mellannamn. Jag bor på Södermalm i Stockholm och jobbar med rörlig bild och text. Min flickvän har ett namn; Lisa. Hon jobbar inte på ett dagis men hon är faktiskt gravid. För andra gången. Min pappa är inte död och har mig veterligen ingen röd sammetsmorgonrock men han somnar alltid till tecknad film. Min mamma är inte ensam och sviken och miserabel. Jag har inga syskon och inga syskonbarn som kallas lillkillen. Men jag har en egen liten kille som heter Allan. Min svärfar är inte nazist – han är arkitekt - och min svärmor är inget mähä och dom bor inte i Sandviken utan i Göteborg och är högst sympatiska. Jag har, vad jag vet, inget kokainlangande rikemansbarn med sportbil till granne och jag har aldrig ens suttit i en BMW z4 men jag har skrivit om en i ett filmmanus en gång. Jag har faktiskt inte ens ett körkort.
Jag har ingen kompis som flyttat till Mallorca men jag hittade turligt nog en som hade bott där. För länge, länge sen. I Valldemossa. Så länge sedan att hon inte mindes hur hög labyrinten i Cartuja var trots att hon älskade platsen och hade varit där många gånger.
Jag har tusen bollar i luften och bygger dagligen luftslott och drömmer storslaget, precis som Manne, men jag har inte försatt mig själv i skuld till en maffiatyp. Inte än i alla fall. Men jag är nog lite galen. Galen nog att helhjärtat kasta mig in i något så dumt som Sextio Dagar i tron att det skulle ”bli stort”. Stolt nog att inte sluta skriva vid dag trettio när jag insåg att det inte skulle ”bli stort” och var så urbota trött på mitt alterego och den massiva tid han stal från mig och min familj. För grundtanken jag hade – att blogga fram ett litet inlägg i sann bloggmanér – utvecklades snart till långa kapitellika inlägg och avancerade intriger. Jag trasslade in och förbannade mig själv ett flertal gånger. Försatte mig själv i klistret för att vinna en natts spänning. Vaknade och undrade varför i helvete jag lät grannen gå in med sin utskrift och orden; jag hör av mig, utan att jag hade en aning om vad det var han ville. Eller nazistflaggan på kontoret. Ett ögonblicksverk med konsekvenser. Eller Mallorca – som ju var ett försök att fiska läsare genom att spela på Mallorcabombningarna. När jag skrev slutet önskade jag innerligt att hans vän flyttat till en plats jag faktiskt varit på – men det hade han inte gjort och jag kunde inte ändra på det för jag påstod ju att det faktiskt hänt. Jag vet att jag vid ett flertal tillfällen undrade varför jag inte gett Manne trettio dagar istället för sextio. Sextio dagar är en ohyggligt lång tid.

Under de sextio dagarna bröt jag mot en del regler jag satt upp för mig själv. Jag hade lovat mig att aldrig tala till min publik – aldrig försöka förklara eller försvara mitt skrivande - vilket jag gjorde redan efter två veckor. Jag lovade mig själv att aldrig frångå historien och blanda in omvärlden vilket jag gjorde både i Israelinlägget och Piratinlägget för varför skulle en man utan framtid bry sig om politik – därför att dess spökskrivare ville få gehör på intressant.se. Jag lovade mig att inte berätta om sextio dagar för mina vänner – drömscenariet var ju att någon av dem skulle börja berätta för mig om min egen blogg – men självklart kunde jag inte hålla käften. Jag lovade mig själv att efter Mannes död låta bloggen vara och inte försöka ta åt mig äran…

Men jag tycker ju att den trots all sin motsägelse och märkliga vändningar är bra skit. Jag tycker att jag trots allt lyckades ta mig ur alla de fallgropar jag grävde åt mig själv med bravur. Tycker ni inte? Och jag är fan stolt att jag avslutade alla sextio dagar trots att det i mitt- tid var så trögskrivet och tog så mycket tid och kraft av det verkliga livet att jag gav stackars Manne svininfluensen och tänkte faktiskt låta honom försvinna redan där men kunde bara inte med att lämna det så snörpligt. Och min tjej var så jävla trött på Manne och mina vänner tyckte det var helknasigt att jag ägnade så mycket tid åt något jag inte skulle få ut något av och på sätt och vis har dom ju rätt. Men jag tyckte det var kul. Jag hade så kul bara.
Och nu är Manne död. Han ligger under en Cypressbuske i en labyrint utanför Cartujaklostret i Valldemossa och han kommer aldrig att vakna och det är ju väldigt sorgligt för han hade blivit en kärleksfull pappa till sitt ofödda barn. Men å andra sidan finns han ju inte. Men jag finns. Och jag heter Kalle. Och jag finns här. Frågor på det?

Föresten – jag har en fråga till er. Trodde ni någonsin att det var på riktigt?



______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

söndag 4 oktober 2009

En dag kvar - till Honom

Jag såg dig. Jag såg dig igår men då trodde jag inte. När jag såg dig idag så visste jag. Du var så tydlig där du satt och drack din kaffe på fiket med dina gorillor. Är dom alltid med dig? Är dom också rädda för dig? Jag skulle köpa bröd men jag vände och gick hem. Tankarna snurrade i huvudet. Är det en slump? Kan det vara en slump? Att du åker på en plötslig semester och råkar hamna här. Att du säger till dina muskler att; ”Nä, grabbar vet ni vad. Nu tycker jag att vi gjort oss förtjänta av en liten semester. Vad säger ni om Valldemossa. Det ska finnas en vacker munkträdgård där med cypresser och rosor.”
         Verkar lite långsökt, tänkte jag och reglade dörren med båda låsen - samtidigt som jag inser att hon hade rätt. Hon sa att det fanns en risk att du läste – även då jag ansåg att den var mikroskopiskt så fanns det en liten jävla risk. Och risken blev ett faktum. Du läser denna blogg, eller hur? Du har hittat mig? Eller nån du känner har hittat mig och förstått. Fiskat bland hur många miljoner bloggar. En nål i en höstack. Men det spelar ju ingen roll hur osannolikt det är - för det bara är. Hur länge har du läst? Gillar du den? Har jag porträtterat dig rättvist? Jag minns att jag såg ett teveavsnitt av Lilla Spöket Laban med lillkillen en gång. Labans pappa fyllde år och Laban ritade en teckning till honom i present. Men ju längre dagen gick desdå argare och mer besviken blev Laban på sin far – av olika anledningar som jag faktiskt inte minns längre – och teckningen som Laban ritade blev svartare och svartare och bilden av pappan förvrängd och elak. Sen, när det var det dags att dela ut paket var Laban var rädd för att han ritat sin far för fult – att pappan skulle bli ledsen för nu hade Laban hunnit förlåta honom för allt det dumma som hänt och såg inte svart längre. Men när pappan öppnade teckningen och såg på bilden blev han överlycklig. För så diaboliskt ond som han framställts av Laban hade han ju aldrig framställts förut – och för ett spöke är det ju bra. Att vara läskig. Hur är det för en gangster?
         Jag tänker att du också trivs i din roll på sextio dagar. Du är en ond fan – det har jag ju inte dolt. Och när jag ser på det med nya ögon, med dig som läsare – så känner jag att jag aldrig borde ha beskrivit dig överhuvudtaget. Men nu är det gjort. Nu är du för evigt etsad i cyberrymden som en man utan samvete, utan gränser.
         Men i samma ögonblick som jag såg dig på caféet på torget. I samma stund som jag såg dig torka bort lite bocadillosmulor från mungipan med en sån där meningslös servett dom envisas med att ha på alla caféer i här Spanien. Samma sekund som du lät blicken svepa över torget och inte såg mig. Då slutade jag vara rädd för dig. Känslan som hemsökt mig de senaste dagarna var inte saknaden efter bloggen, eller henne heller hur tragiskt det än låter. Det var känslan av att lämna något oavslutat, halvfärdigt. Känslan av att ständigt behöva fly och missa allt det där som skulle ha blivit mitt liv. Som kunde ha blivit bra. När jag såg dig blev jag lugn. Jag visste att allt hade en mening. Jag visste att jag fortsatt skriva bara för att du skulle hitta mig. För att det skulle få ett slut. För att du skulle få läsa dessa ord jag just nu skriver till dig.

Du är ful. Inte bara till utseendet utan även i själen. Du är ful inuti och du vet det så väl. Du är så ful inuti att du inte längre anser att det går att rädda. Du har dödat för många. Bränt för mycket. Sänkt så många drömmar. Släckt så många livslågor. För visst var det väl så att du hade andra drömmar som barn – drömmar som barn drömmer. Om att bli brandman, eller polis, eller racerförarare eller vad fan vet jag? Florist? Men oavsett vad; visst gick du och drömde om att få hjälpa folk och inte skjälpa folk. Vad som hände sen vet jag inte. Var det gick fel? Varför du blev så feg och så korkad att du började tro att respekt handlar om rädsla. Började särga folk med ockerverksamheter. Snärja folk som inte gjort annat än sin grej hela sitt liv tills du traskar in och tar för dig. Av sånt som inte är ditt för beskydd från dig själv. Får folk som har sköna liv att fly hals för huvud. Lämna hela livsverk bakom sig. Ta sin familj in i skyddade identiteter och leva i skuggan eller kanske lämna sin flickvän kvar med ett frö i magen. Som jag. Fan ta dig, jag är inte rädd. Jag har slutat fly för mitt liv är mer värt än så.

Jag tänker att du vet inte var jag finns – i vilket hus. Men det här är ingen metropol och någon känner säkert till var jag gömmer mig. Någon som sett mig tillsammans med den där galna svensken som alla vet var han bor. Och de är jag rädd för. Att du kommer hit och att han bladas in - för han vet inget.

Det ska ta slut nu. På det ena eller andra sättet ska denna lek sluta i morgon – dag noll. I Cartujas trädgård väntar jag dig när solen gryr och jag vill att du kommer ensam. Heder är väl viktigt för er. Heder och manlig stryrka. Ballar av stål. Så kom ensam – ditt fega as. Du och jag bland rosor och cypresslabyrinter. Det kommer bli vackert. Det kommer bli så fint, Daniel. Kan du se det framför dig med?


________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,
Intressant.se

lördag 3 oktober 2009

Två dagar kvar - Svarta Bouganvillas

Ringde henne. Inget svar. Gick ut. Såg himlen mellan molnen. Svart och blått. Inte mina färger. Tog ett andetag. Tog ett till. Känslan var där. Kvar. Fan. Han öppnade bildörren och jag steg in. Slingrig väg ner till hamnen. Väldigt slingrig. Mådde lite illa men höll det i schakt. Havet var oroligt. Stranden var lite stenig. Öde. Vi kastade macka. Han fick till sju studs. Jag fick inte till några studs alls. Mina stenar bara sjönk - som stenar. Vi tog en öl i baren. Atmosfären. Det lokala tjattret. Jag tänkte att jag inte mådde något vidare. Han; ”Vadå då?”. Jag förstod att jag tänkt högt men hade inget svar att ge. Han släppte det. Vi pratade lite minnen - eller han pratade och jag lyssnade inte alls. Jag tänkte istället på henne. Förstod varför hon inte svarade när jag ringde men jag ville ju så gärna att hon skulle det. Jag ville säga allt det där som inte kunnat sägas. Jag lät tankarna vandra medan min vän öppnade och stängde munnen framför mig. Jag tänkte på kvällen vi träffades – hon och jag. Hur hon raggat upp mig i en fånig dans på en födelsedagsfest. Hur hon så målmedvetet dragit med mig hem längst skeppsbron. Hur jag hängt min kavaj över hennes axlar för att skydda dem från den kyliga vårnatten. Och ankorna - eller änderna kanske - som simmat bredvid oss i vattnet som det lyckligt kuttrande par vi skulle komma att bli. Fast det visste vi inte då. Jag ville nog bara ha lite sex och hade inte tänkt längre än så. Inte tänkt på dagen efter, eller den magiska, långa frukosten i vårsolen eller den sömnlösa natten som följde med märkliga nya känslor och fjärilar i magen. Jag tänkte på det vi haft. Och det vi gjort. Och det vi hade framför oss. Barnet. Skrev jag hade nu?
     Jag tänkte på brorsan och på lillkillen och morsan. En tanke föll på gymveteranen och hans barnbarn. Han var en man som jag spenderat en knapp en timme av mitt snart trettioåriga liv med. Ändå fick han en tanke. Sen tänkte jag på fläcken jag lämnat efter mig på sovrumsgolvet. Förbannade mig själv att jag inte kunde fixat det innan jag försvann. Att jag lämnat detta åt henne som var gravid och inte borde hålla på med målarfärg och starka lukter eller kraftjobb överhuvudtaget kanske. Inte ska hon behöva stå på knä med sin mage och...
     Jag tänker på mig själv som död. Fan, jag lever än. Jag ska ju komma hem snart och bli en bra farsa och måla det där jävla golvet vitt.
     ”Vad fan snackar du om? Är du full, eller?”
     Jag insåg att jag tänkt högt igen men sket i att ens kommentera det. Kanske var jag full? Såg en man vandra längst stranden. Misstog honom för ett ögonblick med Honom. Kände en isande kyla genom hela kroppen och rös till. Men det är klart att det inte är han. Vad skulle han göra här?
     Vi åkte hem igen. Slingrade oss upp för berget och parkerade utanför huset. Blev sittandes tysta i bilen en stund innan han sa att jag fick skärpa till mig. Att han ville ha tillbaka sin vän och lämna tillbaka den här deppiga tråkhögen som satt bredvid honom i bilen. Man kan inte bli så personlighets-förändrad på bara två månader, påstod han och jag visste inte vad jag skulle säga. Jo, det kan man faktiskt. Eller nej, det har du rätt i. Jag sa; "Nej, det vore ju udda." Och log spelat. Skyllde på lågtrycket och att jag saknade henne. "Vem?", sa han.

Jag är så påverkad och jag förstår det inte. När jag nu sitter här och ser ut genom fönstret borde jag se den vackert upplysta poolen och det klarblå, iskalla vattnet. Jag borde se de lila bouganillabuskarna i sin punktbelysning. Jag borde se den vita fasaden med dess charmiga skavanker. Jag borde se den stjärnfyllda himlen och den gigantiska månen. Men jag ser bara svart. Jag ser svart och grått. Jag har ju flytt nu. Nu får det väl räcka då. Nu är jag safe för en tid och sen smyger jag tillbaka eller fortsätter – med henne. Det här är ju hoppet. Det här är ju vackert för fan. Jag älskar lila bouganvillas men dom är svarta. Jag älskar henne och hon är inte här. Var är hon? Varför svarar du inte? Varför mår jag så dåligt.

Förlåt mig för alla dessa lögner.



_______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

fredag 2 oktober 2009

Tre dagar kvar - Chopin

En mulåsnas sjuka skratt? Eller en mås? Eller något okänt spanskt djur? Jag vet inte vad det är som låter. Men det låter inget vidare. Nästan spöklikt, skadat. Vädret är bättre. Hoppfullt på något sätt. Känslan är sämre. Jag känner mig svag som trodde att det var bloggen jag saknade, att det var dess frånvaro som stört mig igår, men jag kan mycket väl ha fel. Det verkar så för skriver gör jag ju nu. Jag klurar på vad mer jag lämnat efter mig fast jag ju redan vet.

Vi sitter i köket – det vackra köket – och dricker en kaffe och en konjak. Han berättar om staden. Han berättar att Fredric Chopin bott här någon gång på artonhundratalets början, i klostret Cartuja, för att den friska bergsluften skulle göra honom frisk från någon lungsjukdom.
     ”Jaha”, säger jag. ”Blev han det då? Frisk?”
     ”Nej, han blev sämre och tillslut var han tvungen att dra. Sen dog han väl?”
     ”Bara så där”
     ”Bara så där… men det var inte det jag ville berätta om. Stället han bodde på – Cartuja – jag var där när jag var liten och kollade och där finns en trädgård med cypresser och rosor och jag minns att jag tänkte att det var den vackraste platsen på jorden och att jag inte förstod varför Chopin inte bara stannade kvar och dog för det var en plats som man ville dö på.”, säger ha och ler gåtfullt. ”Jag var vadå; sju kanske åtta – fattar då viket stört barn jag var? Mina föräldrar pajade så mycket.”
     Jag ser på honom och jag känner en vrede – eller kanske sorg. Han sveper sin kopp och fortsätter.
     ”I den där trädgården så fanns det en sån där häcklabyrint. Som The Shining du vet. Jag sprang in där och gömde mig och Pappa letade runt efter mig och låtsades att han inte hittade – eller så hittade han inte. Jag satt där och kände mig trygg på något sätt och det var då jag tänkte det där om Chopin. När vi kom hem sen blev allt skit igen. Det är nåt med den här byn – den där platsen. Eller hur?”
     Jag nickar men håller inte riktigt med. Här är vackert och rofyllt och säkert bra för en stressad själ som honom. Men jag känner inte lugnet. Jag känner.
     ”Vi får gå dit och kolla.”, säger jag men han skakar på huvudet.
     ”Jag går inte dit, har inte varit där sen dess. Jag vet hur det blir. Verkligheten möter inte upp tanken och fantasin. Det kommer inte vara som jag minns det. Häcklabyrinten kommer inte gömma mig – jag tror egentligen att den inte är högre än en meter. Jag vill inte se det.”
     ”Du är så dramatisk”, säger jag. ”Du ska vara enkel och impulsiv.”
     ”Äh, jag är precis som vanligt. Det är du som har blivit dramatisk” säger han och reser sig. ”Nu ska jag bajsa och ta en siesta – sen kan vi väl åka ner till stranden och kasta macka eller nåt.”


____________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

torsdag 1 oktober 2009

Fyra dagar kvar - Valldemossa

Jag vaknade tidigt i morse med en bitande känsla av att något var fel. Jag steg upp och gick ett varv i huset. Stengolvet var kallt och jag påminde mig själv om att jag måste köpa ett par tofflor för varje steg ilade under fotsulan. Han sov fortfarande i sitt rum. Snarkade tungt, sövd av rödvin och öl. Jag log och kände mig trygg i det. Något annat. Det var något annat. Jag öppnade upp dubbeldörrarna och gick ut på pation. Vädrade. Drog in den fuktkyliga bergsluften genom näsan. Andades ut genom munnen. Rök utan eld. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Det som kändes fel. Något. Jag gick bort till poolen och sänkte försiktigt i tån. Det var kallt men friskt och jag satte mig på poolkanten och doppade ner hela foten. Och sen den andra. Sakta. Obehaget försvann i samband med att kylan fick mig att vakna. Kanske var det något jag drömt. Något som dröjt sig kvar, en känsla. Som om någon tittade på mig. En känsla. En dröm. Jag lutade mig bakåt och såg upp på den regntunga himlen. Jag tog ett djupt andetag. Såg molnen röra sig där uppe. Totalt skymma en himmel som säkert var djupblå och helt annorlunda den som svävade över Söder. Något. Det kom tillbaka. Känslan igen. Något var annorlunda sen igår. Något saknades mig.

Palma de Mallorca. Flyget släppte av mig och jag hittade min väska och jag hittade två skjutdörrar som flög upp och illusionen skapad av en hårt arbetande AC sprack. En luft så tung av fukt men med en härlig värme stod framför mig som en vägg. Och samma värme återfanns i människorna. En livskvalité som säkert bara uppfattas som enastående av vi som inte är vana. Jag hade en spansk vän förut som fnös åt, till exempel, Pedro Almodovars filmer. Han sa att dom var överspelade och otrovärdiga. Jag förstod ingenting. ”Det är ju så ni är”, sa jag ”Ni är ju överdramatiska och hetlevrade och ni dansar flamenco och dricker vino fino dagarna i ända. Eller hur?” Han såg dumt på mig och påstod att han drack Carlsberg och lyssnade på hip hop och hade aldrig höjt rösten eller dansat flamenco heller för den delen – det var ju förlegat och fjantigt – tyckte han och pekade på likheter med våran folkdans och knätofsbyxor. Det tyckte alla han kände och alla dom som han kände kände. Sa han. Men jag kunde ändå inte låta bli att misstro honom när jag steg ut ur flygplatsen igår och andades fukt och sopor och avgas och ilskna högljudda taxichaufförer och ett himla tutande och visst hörde jag en sprucken bilradio spela flamenco och visst tog en man i min närhet ett zigienardoftande danssteg till musiken. Eller snubblade han? Det var oklart men min vän stod där och log. Vi kramades hjärtligt för sånt är vårt förhållande och han visade mig mot sin lilla röda bil. Han sa att de inte haft så fint väder på sistone och att det tydligen skulle fortsätta vara mulet och regnigt en tid till. Jag nickade och sa att det inte spelade någon roll. Jag var inte där för att ligga i solen – jag var ju där för att lura i skuggan, tänkte jag.

Jag hade trott att han bodde centralt i Palma. Det var ett antagande baserat på hur han var som person och jag hade ju aldrig brytt mig om att fråga. Men jag hade haft fel. Vi lämnade staden och körde en bra bit bort. Upp på slingriga bergvägar genom, mäktiga landskap. Stundvis, ju längre upp vi kom var utsikten så vacker att jag tappade andan. Jag bad honom stanna vid en vägficka och steg ut. Jag ställde mig vid ett litet meningslöst räcke och såg ner i en dalsänka som sträckte ut sig under mig som ett stort öppet gap. Jag var inte van vid detta – vid luften, rymden, tystnaden. Ensamheten. Enormheten. Det var tyst och tomt till skillnad från storstadsbruset på Södermalm. Jag kände ett lugn, en slags salighet. Här tänkte jag – här är jag trygg – här kan jag andas. Han stod bredvid mig med händerna i sidan och log åt mitt ansiktsuttryck.
     ”Välkommen till livet, Mannen”, sa han och dunkade mig i ryggen. ”Kom nu, det här är ingenting”
Och han hade rätt. Bakom en krök en kort bit därifrån syntes plötsligt en liten stad så olik de klassiska vitkalkade städerna vi förknippar med Spanien. Denna stad, eller by kanske, var byggd av sandfärgade stenar som andades medeltid.
     ”Valldemossa!”, sa han med inte lite dramatik i rösten. Jag fnittrade till.
     ”Bor du här?”, sa jag och han nickade.
     ”Varför bor du här?”
     ”Varför inte?”
     Varför inte. Helt korrekt och jag kunde inte tala emot. Jag ville inte göra det heller. Medan vi fortsatte in i staden och bort mot hans hus - som låg byggd i sutteräng med en märklig pool och en utsikt som gjorde en blödig - berättade han att han besökt byn med sina föräldrar som mycket ung. De hade spenderat några somrar här, hyrt en kåk, och han minns dom somrarna som i ett rosa skimmer, med sådan magi. Kanske var det för att hans föräldrar var kära och lyckliga då. Kanske smittade deras ömhet till varandra av sig på platsen. Men när han nu återvänt till byn för knappt två månader sedan ingav sig samma känsla. De var inte dom. Det bara var. Här.
     ”Jag har aldrig känt sådan frid, Manne”, sa han och öppnade dörren till sitt hus och bad mig stiga in.
     Det var ett mycket enkelt hus. Spartanskt och sparsmakat. Det behövdes ingenting där. Man ville inte ha något annat att vila ögonen på än utsikten. Jag kände hur jag skulle kunna sitta och se ut genom det där fönstret i timmar. Dagar. Han lotsade mig genom rummen – fyra till antalet. Och han visade mig sin välfyllda vinkällare och på vägen ut ur den grep han tag i en flaska och öppnade den med en väggfast öppnare vid dörren. Tog två glas från en liten hylla som bara rymde just de två glasen. ”Kom.”
     Vi gick upp på hans takterrass och drack och såg ut över bergen och havet som sytes nedanför. En liten hamn sträckte ut sig, nästan blygsamt, långt därnere. Som om den inte vågade ta plats av havets enormhet. Han förklarade att det fanns en liten strand därnere också men den var karg och lite stenig. Vi såg på varandra och jag började le åt detta nonsensproblem han målade upp. Lite stenig. Hon förstod och log tillbaka. Sen började jag skratta och han hakade på. Vi skrattade utan att kunna sluta en lång stund och han blev tvungen att gå in för att kunna bryta den överglade, onyktra stämningen. Jag torkade några glädjetårar och suckade. Det var så jävla vackert. Så satans gudomligt. Du skulle varit här, tänkte jag.

Jag drog mina stelfrusna fötter ur poolen och tog några trevande steg på tarrakottaplattorna. Jag såg ner i dalen – ner mot stranden och havet som levde busliv kanske femhundrameter under mig. Jag stod så rätt länge och insåg följande.; Jag skriver, alltså finns jag. Jag skriver, alltså finns jag. Jag skriver, tänkte jag. Fuck it! Jag skriver. Och jag finns. Ta det inte ifrån mig.




__________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

onsdag 30 september 2009

Fem dagar kvar - Löftet

Hon hade inte kastat ut någon macka under kvällen eller natten men när hon klev ut ur köket 06.45 hade hon med sig en. Skinka och ost på en rågkaka och en kopp kaffe. Jag satte mig yrvaket upp och tog tacksamt emot hennes gåvor. Hon var rödgråten och såg trött ut – oerhört trött – och gammal. Som om hon hade åldrats tio år på en natt. Men när hon talade var hennes röst lugn och sansad och hon uttryckte sig sakligt.
     ”Jag har inte sovit något i natt. Jag har läst din… Ja, och nyss ringde jag in till jobbet och sa att jag fått någon magbakterie. Att jag nog skulle bli hemma några dagar. Men jag kommer inte följa med dig, Manne. Jag tror… att du och jag… att vi behöver lite tid ifrån varandra. Du måste hitta tillbaka… till dig… Förlåt, men är det meningen att jag ska tro på din historia?”
     Jag hade munnen full med macka och huvudet fullt med tankar på likheten med mina föräldrars öde. Min pappas flygbiljetter och hur det gick, och att han dog. Likheter - tänkte jag – inte ärlikamedheter. Jag svalde fort – både mackan och tankarna och nickande och sa; ”Jag kan förstå att det kan verka osannolikt men allt som står där är sant.”
     Hon såg på mig med en blick jag aldrig sett förut. En blick av total misstro.
     ”Du påstår att min pappa är nazist – att han sagt dom här sakerna om mig och att… det är ju helt sjukt ju. Jag har bott ihop med den där gubben i tjugo år och jag har aldrig sett några som helst spår av det du påstår.”
     ”Det är sant alltihopa. Jag…”
     ”Du, jag känner inte ens igen mig själv i din... skröna… Det är en jättespännande historia – om än motsägelsefull... men den är inte sann. Skulle du ha gjort allt det här? Grannen? Rånet? Snott bilar?”, sa hon och lät inte lika stadig längre.
     Jag pekade mot mitt ansikte. ”Hur tror du jag fått det här då? Suttit och slagit mig själv med knytnävarna?”, sa jag och gestikulerade med händerna som om jag gjorde just det – slog mig själv. Som för att påvisa hur osannolikt det var. Men hon såg på mig som om jag målat upp en sanning och sa; ”Har du det?”
     Jag skakade besviket på huvudet och tog fram bilnyckeln ur fickan. ”Här”, sa jag. ”Här är bilnyckeln. Varför skulle jag ha den. Pengarna ligger i en värdebox på centralen. Jag kan visa dig dom när vi åker till...”
     ”MEN FATTAR DU INTE, MANNE. Jag följer inte med. Du är ju helt galen. Det kan inte vara sant för man skriver helt enkelt inte en blogg om sånt här. Fattar du inte? Om man inte är sinnessjuk”
     ”Folk skriver bloggar om sin kamp mot Cancer…”
     ”Men då är man ju sinnesjuk, Manne. Är du det? Se på mig nu.”
     Jag såg på henne. Hon grät igen.
     ”Åk iväg du. Åk ensam. Och när du kommer tillbaka ska vi snacka igen. Vi ska se om det går att laga. Det kanske går. Jag vet inte. Vi får se hur det blir med..."
     Hon strök sig över magen.
     "Men jag vill att du lovar mig än sak. Sant eller inte – sluta skriv. Jag vill inte vara med och Han – om han finns – kan ju hitta dig.”
     ”Det är ju så…”
     ”Nej, din jävel. Lova mig det. Sluta skriv nu!”

Och så lovade jag det. Att aldrig mer skriva på Sextio dagar.



_______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

tisdag 29 september 2009

Sex dagar kvar - En blogg

Jag hade packat hennes väska med vad jag ansåg var nödvändigt – jag var dock osäker på om jag tänkt rätt. Om jag förstått vad som var viktigt för henne. Jag har alltid tänk att gränsen mellan manligt och kvinnligt inte var så stor och välbevakad som många verkar tro – att det är en invand ovana snarare än en genetisk skillnad. Och jag måste kapitulera inför ovanan när det gäller hur man packar till en semester. När man undersöker hennes väska och min väska finns där mycket annorlunda tänk nedlagd i den. Men hon hade tid att packa om. Jag ville bara ha startat upp det, gjort det enklare. presentera möjligheten att bara hals över huvud dra iväg på en romantiskt blixtsemester – hon och jag. Allt var klart vi kunde bara tillsammans njuta av resterande dag och sedan imorgon eftermiddag ge oss iväg. Bara lämna allt för en vecka – precis som i filmerna. Fira att vi skulle bli föräldrar. Det var min simpla plan. Två saker gick emot. För det första; mitt svullna, blåslagna ansikte. För det andra; hennes jobb. Men det kunde gå.

Mycket riktigt var det första hon sa när hon steg in; ”Men gud, vad har hänt med ditt ansikte?”.
     Jag log och det gjorde ont så jag slutade le och sa att jag ramlat när jag skulle gå av en spårvagnen i Göteborg i går kväll. Det hela var väldigt olyckligt men det hade gott bra tillslut. En snäll Göteborgare hade tagit hand om mig. ”Men skit i det nu.”, sa jag som om mitt ansiktes demolering vore en petitess. ”Jag har en överraskning!”
     Jag räckte fram ett kuvert mot henne och hon tog tveksamt emot det. ”Vad är det här?”
     ”Titta efter.¬”, sa jag och bet mig neröst i underläppen men ångrade mig genast. Smärtan. Hon vek upp kuvertet och tog fram de båda flygbiljetterna. Höjde ögonbrynen.
     ”Palma de Mallorca?”
     ”Yes, vi åker imorgon”, sa jag.
     Hon sänkte kuvertet och tog några steg mot mig. ”Manne jag jobbar imorgon. Vad är det du håller på med?”
     ”Kan du inte ta ledigt då, en vecka. Eller sjukskriv dig. En romantisk utsvävning – det kan dom väl köpa. Jag menar; någon gång i livet måste man ju få gå förbi alla tråkiga regler och bli lite galen?”
     Det var mitt förberedda tal till det största fartguppet. Någon gång i livet måste man väl få bli lite galen. Jag såg på henne med bedjande blick men hon gav sig inte. Hon gav sig fan inte.
     ”Vad håller du på med?”, frågade hon igen och jag kunde inte möta hennes blick. Det hade inte gått. Jo, det hade gått. Åt helvete och min plan. Alla mina planer. Jag kunde inte möte hennes blick för mina ögon var förgiftade, oärliga, sjuka.
     ”Jag…”, sa jag och tystnade. Jag såg hennes fötter. Hennes anklar, så vackra och bleka, i kontrast till de svarta leginsen som slutade strax ovanför.
     ”Jag… jag har packat din väska” sa jag till hennes nakna fötter. Till var och en av hennes tår.
     ”Sluta nu!” sa hon med förhöjd röst. ”Nu räcker det! Jag vill veta vad det handlar om. Jag vill veta varför du har blåmärken i ansiktet. Jag vill veta vad du flyr. Jag vill veta nu.”
     ”Det är en komplicerad historia” Jag såg upp på henne. Såg att hon grät. Såg att jag gjort att hon grät. Insåg att det skulle göra för ont att berätta det. Att det skulle vara för jävla svårt att hålla en tråd upprätt till någon som inte skulle vilja höra. Önskade att jag hade tid att skriva henne ett brev som hon kunde läsa i lugn och ro. Insåg att det redan fanns ett brev och sa; ”Det finns en blogg?”
     ”Vad… fan menar du?”
     ”En blogg. Jag har skrivit en blogg. Allt finns där nedtecknat.”
     ”En blogg?”, sa hon och jag tyckte hon lät äcklad.
     ”Sextiodagar.blogspot.com”, sa jag och nickade. Hon såg på mig länge innan hon tog upp sin lilla HP-dator ur handväskan och gick in i köket. Smällde igen dörren. Vad hade jag gjort? Det rätta hoppades jag och sjönk ner i soffan.

Nu har hon varit där inne i några timmar. Jag vet inte vad hon gör. Om hon läser fortfarande eller bara tänker eller jag vet inte. Så mycket läsning är det väl ändå inte? Eller? Jag låter henne vara hur som helst. Jag vill inte störa. Jag vill inte störa dig älskling och om du läser det här vill jag bara säga – som ett ynkligt men ärligt försvar att det aldrig var min mening att blanda in dig så här. Det, och att jag älskar dig. Mycket och innerligt. Jag väntar i vardagsrummet. Jag är lite hungrig men jag vill inte gå in i köket. Kan du bara slänga ut en macka är jag tacksam men du behöver inte. Puss.


______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se