torsdag 17 september 2009

Arton dagar kvar - Paranoja

Ägnade morgonen åt att stirra på Grannens fönster. Åt en tunnbrödmacka med leverpastej samtidigt. Inget hände där inne. Jag vet inte vad jag ska tro. Att han blivit mördad? Att han gömt sig någonstans? Att han har lämnat landet? Lämnat landet. Bilen står kvar på gatan. Orörd sen i söndags. Nyckeln hade jag i fickan. Jag tänkte att jag kanske borde flytta den härifrån. Göra mig av med den liksom. Den är ju något slags bevis. Eller? För vad händer då om dom hittat Grannen död i skogen och så sitter polisen och väntar, gömda någonstans i närheten, på att mördaren ska visa sig. Och när jag då sticker in nyckeln i låset så hoppar dom fram ur en skåpbil med ett firmatryck på – typ nåt slags tvätteri eller kanske en variant av glassbil man aldrig hört om och så riktar dom massa puffror mot mig och skriker; FREEZE MOTHERFUCKER!

Eller är det inte så dom gör. Polisen. Och äter munkar.

Men jag ser inte en enda skåpbil på gatan och tänker att om dom nu hittat ett grannelik någonstans så är det väl inte så konstigt att hans bil står här. Rakt utanför hans egen port. Han är ju grannen liksom. Var ju. Är ju. Eller? Jag sakade på huvudet över mina paranoida tankekedjor och gick ut i köket. Läste ändå igenom varenda artikel i tidningen – ekonomin och kulturen inräknat – men det stod inget som verkade passa in. Jag drack lite kaffe och stirrade in i väggen. Kom på att jag borde söka lite jobb. Det var väl dags att redovisa för arbetsförmedlingen snart? Jag skrattade till åt tanken. Varför bryr jag om det nu? Jag satte på radion – intervju med Ken Ring. Kunde inte bestämma mig för om jag tyckte han skön eller en idiot. Han skulle flytta från Sverige i alla fall – till Afrika. För andra gången denna morgon föll tankarna på att fly. Att bara dra. Ja, men till Mallis då. Till min polare. Jag borde ringa honom. Flagga lite för en eventuell visit. En långvisit liksom. Det borde inte vara helt omöjligt att få med mig Henne. På en semester som dröjer sig kvar. Länge. Allt ska ju bara gå lättare där nere. Jag tänker att vi sitter där i varsin korgstol utomhus i en varm sensommar kväll. Jag öppnar upp en god flaska rött och vi säger att vi älskar varandra och lyssnar på cikadorna som sjunger och havet som brusar och sen börjar jag bara - att berättar allt om vad som hänt. Förklarar att jag aldrig kan återvända – att hon gärna får stanna med mig – att det skulle göra mig glad. Att jag aldrig mer skulle ljuga.
     Jag spillde kaffe på min tröja och svor. Insåg hur dumt det var. Att jag skulle bli tvungen att ljuga redan följande dag eftersom jag skulle sticka över natten och robba hennes farsa. Ha ha… jag är fan inte klok.


____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar