tisdag 22 september 2009

Tretton dagar kvar - Nya känslor

Hon hade ringt i flera dagar påstod hon och jag svarade ju aldrig. Aldrig kunde jag lyfta på luren och svara när det var hon, sades besviket. Hon visste minsann att hennes namn och nummer syntes på min mobil när hon ringde. Hon visste att jag tog upp luren, läste av displayen och la sedan ner den igen utan att svara. Hon visste. Minsann.
     ”Men mamma…”, sa jag inte helt oväntat för det är ju så man uttrycker sig när man inte vet vad man ska säga. När det man står åtalad inför faktiskt är sant och allt försvar är lamt och alla förklaringar tröttsamma. Jag orkade inte protestera utan nöjde mig med en halv, föga betydelsefull mening följd av tre punkter. Så. Nu fick det vara bra. Nu räckte det med självömkan.
     ”Nu sitter vi ju här så då är det väl bra”, sa jag och log. Jag tog en klunk av mitt kaffe och såg ut genom konditoriets fönster. Inget hände där ute. Mamma surplade. Gud, vad hon började bli gammal.
     ”Hur har du haft det då?”, undrade hon. ”Hur mår du? Du var ju så sjuk? Var det influensan? Svininfluensan?”
     ”Jag vet inte. Antagligen.” , sa jag och såg henne i ögonen. Hon såg tillbaka. Mamma. Farmor? Jag ville berätta om barnet men jag hade lovat Henne att inte göra det än. Hon ville vänta till vecka tolv då risken för missfall var mindre. Så jag sa bara; ”Men nu mår jag bra igen”, och fortsatte med; ”Hur mår du?”
     ”Usch, jag vet inte. Jag känner mig gammal.” Hon försvann bort en stund. Tycktes försvinna till någon annanstans dit jag inte hade tillträde. Hennes blick blev för ett kort ögonblick svävande och glansig men så skakade hon det av sig och återvände till mig och konditoriet och småkakorna och kaffet och sorlet från alla pensionerade tanter och farbröder som höll i sina små koppöron med pekfingret och tummen och sög i sig den svarta drycken silad en sockerbit som dom knep fast mellan tänderna. Allihopa. Det här var långt ifrån Götgatan och Espressobarerna.
     ”Har du träffat din bror på länge?”
     ”Nja, det var några veckor sedan. Vi åt lunch och sen hämtade jag lillkillen och han sov faktiskt över.”
     Mamma log. ”Det är en bra liten pojke. Jag önskar att jag kunde träffa honom oftare.”
     ”Det kan du väl? Du är ju ledig hela dagarna.”
     ”Varför skulle han vilja hänga med en gammal tant som jag?”
     ”Det tror jag säkert han vill. Han är inte så komplicerad.”
     ”Vi kanske skulle kunna baka lite bullar?”, sa hon frågande och nästan lite hoppfullt.
     ”Jättebra, det skulle han gilla. Gör det”
Hon nickade för sig själv och jag tänkte att det var länge sen jag själv träffade honom, den lille. Och min bror också för den delen. Och alla andra man känner. Jag har egentligen inte träffat någon på en och en halv månad, konstaterade jag. Har jag inga vänner? Varför har dom inte ringt mig? Undrat var jag hållit hus? Undrat varför jag inte hört av mig? Jag insåg att det var jag som alltid ringde. Att jag höll igång alla relationer. De flesta hade skaffat familj och barn och villa och det där. Ett liv. Dom hade inte tid och om man inte ringde och tjatade kom dom aldrig ut ur sina grottor. Tydligen. Är det så man blir när barnet kommer? Skulle jag bli så? Jag gladdes av den hoppfulla tanken. Inte att jag skulle bli en förändrad person utan att jag ändå trodde att jag skulle ha ett liv om nio månader. Vara vid liv. Hur ond kan han egentligen vara. En blivande pappa?
     ”Kan vi inte samlas hela familjen och äta middag snart.” sa jag plötsligt och blev förvånad över mig själv. Mina ord. Det brukar inte vara jag som föreslår sånt utan mamma, Och jag brukade alltid försöka komma ifrån det. Hitta en ursäkt. Vad är det som händer med mig?
     Hon verkade också förvånad. För ett ögonblick stannade hon upp och bara såg storögt på mig utan att ens kommentera det jag sagt. Som om hon trodde jag skämtade.
     ”Det vore jättetrevligt. ”, sa hon sen med viss bävan i rösten. Jag nickade som bekräftelse. Jag visste saker som inte hon visste. Hade nya planer som jag inte ens uttalat för mig själv än men dom fanns där. Den här historien har många alternativa slut men middagen skulle mycket väl kunna bli som ett avsked. Det trodde jag alldeles säkert.
     ”Jag kollar med brorsan och så hör jag av mig”, sa jag och reste mig. ”Jag måste gå nu.”
     ”Var ska du? Ska du inte dricka upp ditt kaffe?”, sa hon förfärat.
     ”Varför ställer du alltid minst två frågor på raken, mamma? Det blir så svårt att svara då. Hej då.”
     Jag gick. Jag skulle ingenstans och hade ingenting att göra, inget ställe att vara på. Men jag kunde inte dricka upp mitt kaffe. Det fungerade inte. Jag var tvungen att lämna världen en stund, krypa ner under ett täcke. Gömma mig för att sedan finna mig igen. Något hade hänt? Något var annorlunda. Jag trodde jag skulle kunna kunna hantera de ångestlika känslor som bubblade upp inom mig. En slags panik. Jag trodde säkert att de skulle rinna av. Att jag skulle kunna bli cool med att de fanns. Acceptera med tiden. Men just nu kände jag ett skrämmande behov av att omfamna dom och känna efter. Och då – då ville jag vara ifred.



___________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar