söndag 27 september 2009

Åtta dagar kvar - Två skott från höften

Jag skjuter vilt nu och i blindo. Tänker att jag stämt möte med mitt öde imorgon och kan faktiskt inte leverera. Jag kan bara tala till hans samvete men jag är osäker på att han har något sådant. Så bara för att försäkra mig om vad jag skrev igår; att jag gjort allt som stod i min makt, så följde jag upp två spår jag lämnat lite löst. Det ena är baserad på tur och enbart tur. Den andra är fylld av antaganden som visade sig vara felaktiga.

Den ena.
     Jag smög upp på vinden och till vårt förråd där jag gömt väskan med min svärfars förmögenhet. Jag tog tre femhundralappar ur penninghögen och sprang ner till tobaksaffären på hörnan och köpte sextio trisslotter. Sen gick jag till närmsta parkbänk och så skrapade jag. Som fan. Helt okänsligt gick jag över lotterna med en femkrona utan att stanna upp någonstans eller följa några mönster för att skapa spänning. Spänning fanns det nog av som det var. Jag kollade alla sextio lotterna tre gånger och kom överens med mig själv om att det var vinst på sex av dem. Tre stycken hade triss på tjugofem och en hade triss på tjugofem - fast gånger två. En var en triss på femtio och den sista var triss på sjuttiofem. Tvåhundrafemtiokronor. En viss förlust. Jag gick tillbaka till tobaksaffären och bytte ut skrapet mot tio nya. Vinst på enbart en av dem; femtio kronor. Jag hämtade två nya och fantastiskt nog var en av dom vinst på tjugofem. Men när jag för fjärde gången på mindre än en halvtimme återvände till min lilla spelbutik sade mannen bakom kassan att han hade slut på lotter. Jag la min vinstlott i fickan och gick ut. Kände att turen inte varit med mig.

Den andra.
     Signalerna gick fram. En. Två. Tre. "Ja, hallå!"
     "Jag har något du kanske vill ha tillbaka?", sa jag genom den orangea leksaksliknande röstförvrängaren. Den såg ut som en liten megafon eller en vattenpistol men han som krängt den till mig i affären sa att den fungerade och att det var den enda dom hade. Jag hade slagit till och visst förvrängde den rösten.
     "Jaha..." sa svärfar med ett frågande tonfall. "Vad skulle det vara?"
     "En medalj."
     Rösten lät snarare lustig en otäck som man ju hade önskat.
     "Vad menar du?"
     "Hur nu på mig, din jävla nazist. Jag har din lilla medalj här och jag har också fotot så jag tänker att med tanke på vad fotot visar borde den vara värd en del. Hur mycket? Säg ett pris?"
     "Fyrahundra"
     "Fyrahundratusen?", sa jag lite ivrigt samtidigt som hoppets låga tändes i mitt bröst.
     "Fyrahundra kronor. Det är inte Hitlers medalj - det är en dålig kopia. Jag har den när vi har rollspel i vår förening och fotot hittade jag på nätet. Emanuel - sluta lek nu. Stäng av den där larviga robotrösten."
     Först blev jag irriterad på att han alltid sa Emanuel till mig med svenskt uttal och inte Manuel som jag ju heter eller Manne som alla andra kallar mig. Sen hajade jag till och registrerade vad han faktiskt sagt. Mitt namn - felaktigt eller inte. Emanuel. Jag. Min tystnad var tydligen talande nog för strax tog han upp tråden igen och sa; "Vi har kameror installerade överallt. Hade du maskerat dig hade det ju blivit svårare men nu är det ingen tvekan. Hur är det med din hand?"
     "Öh... bra.", sa jag lite förvirrat och insåg att jag fortfarande pratade med förvrängning. Jag stängde av apparaten och la till "Det såg nog värre ut än vad det egentligen var."
     "Det var skönt att höra. Hur mår min dotter?"
     "Bra."
     "Fint.", sa han och jag förstod inte varför han var så jävla hurtig. Snart skulle han ju berätta för mig men då förstod jag alltså inget. Jag hade inte ens lekt med tanken att detta skulle hända. Att det skulle utvecklas till det här. Han hade ett mäktigt övertag i min totala förvirring och han var väl medveten om det och körde på som en ångvält i nedförsbacke.
     "Så här tänker jag - du har en hel del pengar som är mina. Du har säkert listat ut att de är pengar som passerat lite vid sidan om skattesystemet och jag ska inte gå in på detaljer här - du har väl ett humm om hur transportbranschen fungerar. Nog om det. Jag, i min tur, har en liten film här i vilken du har ihjäl mina hundar, slår sönder en ruta och tar dig olovligt in på mitt kontor. Jag har spännande bilder på hur du i en halvtimma försöker ta dig in i mitt kassaskåp. Nu gör vi så här tycker jag. Du lämnar tillbaka mina pengar och för all del krimskramsmedaljen också - den var inte dyr men den gör mig till en bättre Führer på fredag. På detta vis slipper vi båda obehag. Jag slipper gå till polisen och må hända uppdaga ett litet skattefusk med efterhängande kvarskatt eller var min advokat nu kan få ner det till. Du slipper fängelse och du får behålla flickan - i alla fall tills hon förstår vilken idiot du är. Vilket dessvärre kan ta lite tid."
     "Jag kan sätta dit dig också. Jag vet vem du är."
     "Emanuel - det är inget brott att sympatisera med nazisterna. Väldigt många gör det faktiskt. Men jag är inte ute om nätterna och klubbar ner invandrare - det gör andra så mycket bättre - jag sitter här hemma i stugvärmen bara och muttrar om ett bättre Sverige och spelar rollspel med mina vänner. Inga konstigheter. Du, vi säger så här - tänk igenom dina alternativ och kom hit om - ja, men säg en vecka då. Du inser säkert att du bara kan vinna på ett sätt - mitt sätt. Hej på dig"

Sen la vi på.



__________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar