söndag 20 september 2009

Femton dagar kvar - En sällsynt morgon

Jag slog upp ögonen och såg henne sova. Såg hennes lugna andetag. Hennes avslappnade ansikte. Hennes hand som låt lutad med pekfingret mot mitt bröst. Ett pekfinger. Jag kände ändå att det var nog så ömsint med tanke på hur jag skött saker på sistone. Det kunde mycket väl vara ryggen mot men nu var det alltså ett pekfinger eller spetsen av ett pekfinger. Hon tog på mig om så bara i sömnen. Jag log och tänkte hur lycklig jag var. Och hur viktigt det var att upprätthålla lyckligheten. Nu fick det bara gå bra.
Jag hade kommit en bit på vägen - längre än jag trott var möjligt. Svärfars förmögenhet mötte mitt öde ungefär till hälften. Det var en bit kvar och dessvärre hade jag slut på idéer. Jag visste faktiskt inte hur jag skulle göra för att få ihop återstoden av pengarna. Jag hade redan ansträngt mig över min kapacitet. Herregud - jag var en tjuv, en brottsling nu. Han - Honom - Hade fått mig att begå brott. Flera brott. Och ändå var det så långt kvar. Bilen tänkte jag. Bilen. Hur blir jag av med den? Blocket?

BMW Z4 med personlig registreringsskylt utan papper säljes. Prutbar vid snabb affär. Kontakta Manne.

Det var nog ingen vidare idé. Ingen skulle sakna den i alla fall. Jag hade ju fått den. Sa han - Honom.

Jag smög upp och Hon rörde sig bort när hennes pekfinger lossnade från min hud. Hon mumlade något och vände sig om utan att vakna. Jag såg på henne ytterligare en stund. Får inte slarva bort henne. Får inte tappa henne ur sikte för den där jävla gangsterns skull. Han hade redan förstört så mycket.

Den här söndagen gick det vägen. Jag hann handla och komma hem innan hon slog upp ögonen. Jag dukade en bricka med uppskivat grekiskt lantbröd och körsbärstomater, buffelmozarella, havssalt, olivolja och färsk basilika. Jag färskpressade apelsiner och det blev lite väl surt men det sket jag i. Det var hantverket som räknades nu. Tanken. Tevattnet kokade och jag lät två muggar fyllas och ta smak. Sen gick jag in till henne. Jag fick hejda en plötslig vilja att sjunga ja må hon leva vilket fick mig att inse att jag gjorde detta alldeles för sällan. Istället viskade jag hennes namn och smekte henne på kinden tills hon öppnade ögonen. Hon log när hon såg brickan och klippte yrvaket med ögonen.
     "Oj!", sa hon "Vad är det vi firar"
     "Söndagen, livet eller vad fan vet jag. Måste man alltid fira? Kan man inte bara få bjuda sin dam på en härlig frulle helt utan orsak"
     "Det finns alltid en orsak."
     "Okej, förlåt för att jag varit konstig och tyst, och hemlighetsfull. Förlåt att jag sa allt det där till din farsa, förlåt att jag försvann en hel natt när jag hade feber. Jag antar att det är en orsak om du nu måste ha en"
     Hon satt tyst och verkade smälta det jag sagt. Hon tog en tugga av sin medelhavsmacka och det rann lite olivolja från hennes mungipa. Sen sa hon; "Ibland kan jag undra vad du gör här om dagarna?"
     "Vad menar du?"
     "Nämen, jag drar iväg till jobbet - du ligger kvar i sängen - och sen då? Skriver du verkligen?"
     Jag kände hur jag rodnade men hoppades att hon inte skulle se det. "Det är lart jag gör... eller jag försöker. Det är ju inte som om... jag kan inte vara kreativ på beställning liksom"
     "Okej, jag köper det. Grejen är att så länge jag känt dig har du babblat på oavbrutet om dina idéer och projekt. Saker du ska skriva, filmer du ska göra eller vad det nu kan vara. Du har berättat passionerat om karaktärer och intriger. Du har även haft alla dina sidosysslor - dina inkomster för att kunna hålla på som du gör. Att drömma. Och jag vet, Manne att en del av dessa små jobb du haft har varit mer eller mindre tvivelaktiga. Jag är inte dum. Men jag älskar dig och respekterar din vilja att kunna drömma och jag tror att du en dag kommer att nå dit du vill. Att drömmarna blir verklighet. Men sen jag kom hem från Grekland har det hänt något. Du har liksom slutat prata. Slutat dela med dig och det känner jag inte igen alls. Jag har så svårt att tro att om du sitter och skriver på något som du tycker är bra så skulle du inte kunna hålla käften om det. Inte en chans. Du skulle prata om det och skryta om det på ditt charmiga sätt och jag skulle lyssna och se säga vad jag tyckte utan att ha en chans att påverka för du litar bara på dig själv i din kreativitet. Nej, lyssna nu. Jag tror inte på att du vill skriva klart något och sen visa mig för ofärgad kritik. Det går jag inte på. Tanken är helt idiotiskt. Jag tror mer att du sysslar med ännu ett av de där tvivelaktiga och jag tror att du skäms så över något att du inte vågar berätta. För mig. Men snacka måste du ju. Du och ditt nästan maniska behov att tala sanning. Vet du att jag trodde du led av en mild variant av Torrets syndrom när vi träffades. Det tror jag föresten fortfarande så antagligen har du nån annan du snackar om detta med. Din polare eller den andra polare eller din brorsa eller fan vet jag - den där grannen och du verkar ju vara bundisar. Du måste ha ett forum med lyssnare för att kunna vara så tyst med mig. Men det är okej. Jag, till skillnad från dig tycker att det är okej att ha det. Hemlisar. Man behöver inte berätta allt för varandra hela jävla tiden. Däremot hoppas jag inte att du har hamnat i något strul. Att du inte mår bra. Att du vet vad du gör."
     Jag öppnade munnen för att droppa ännu en lögn om att jag hade kontroll men hon avbröt mig.
     "Nej, jag är inte klar än.", började hon och tystnade sen. Hon såg ut i rummet och tycktes försvinna någon annanstans.
     "Jag älskar dig", sa jag utan att veta varför. För att jag gjorde det. För att jag trodde att det här var stunden då hon skulle göra slut. Att pausen var lugnet före nådastöten. Stunden då man samlar sig för allt det där jobbiga som skulle följa. Men jag hade fel.
     "Min mens är sen", sa hon och såg mig i ögonen för första gången på väldigt länge.

_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar