måndag 17 augusti 2009

Fyrtionio dagar kvar - Lillkillen

Jag vaknade av att brorsan ringde och hade försatt sig själv i en knipa. Han skulle hämta lillkillen från dagis var det tänkt men så hade ett jobb som han planerat röja undan på en förmiddag dragit ut på tiden. Det var vanligt förekommande i hans bransch- reklamfilmsbranschen. Han kom helt enkelt inte ifrån och hans fru var på ett jobb i Göteborg och skulle stanna över natten. Dom hade sina karriärer men jag klandrar dom inte. Dom är bra föräldrar som väldigt sällan låter jobb gå före lillkillen. Det har dom gjort till en regel och det hedrar dom. De jobbar så mycket dom behöver och tackar nej till uppdrag om månadsekonomin är clearad – som brorsan förklarar det - för att kunna vara hemma många dagar i veckan med lillkillen. Jag tror att det är en halvlögn. Jag tror tanken var sådan från början men brorsan brottas i en tuff och åtråvärd bransch som lätt släpper en om man börjar tacka nej. Om man inte bockar tacksamt till alla erbjudanden som dyker upp – skambud eller inte. Och sen blev det ju finanskris också.
Jag sa bara ja och när brorsan även flaggade för en eventuell övernattning var jag lika positivt inställd. Den där lillkillen får tankarna åt andra håll. Han lämnar inget utrymme till självömkan.

Farbror Manne infann sig på dagis 14.58. Jag hade hämtat några gånger innan och personalen kände igen mig. Vi hälsade och jag förklarade att det kört ihop sig för brorsan och den jordnära fröken förstod och uttryckte sin glädje i att lillkillen hade så många runt omkring sig som tyckte så mycket om honom. Det var en trygghet. Jag höll med.
Sen fick han syn på mig, den lille, och kom springande. ”Maaannnen, skrek han och satte mig på huk för att möta hans kram. Vi gillar varandra. Det är ett starkt band mellan oss och allt går lätt med mig. All den trots, alla de bråk som hans föräldrar ofta berättade om; den sidan såg jag aldrig. Jag var ju inte hans farsa, Det var väl så enkelt. Jag satte inte upp några regler eller gränser. Snarare tvärtom. Det var liksom inte min uppgift. Jag var lekfarbrorn. Jag var Mannen – som han felaktigt kallat mig när han precis börjat prata och det hade ju satt sig förstått. Mannen.
”Vad ska vi göra idag, Mannen?” frågade han med en stor dos förväntan i kroppen.
”Vi får se, kompis”, sa jag och rufsade om hans hår.

Så hamnade vi i en lekplats och han satte direkt igång att klättra i en rätt avancerad klätterställning ämnad barn som var äldre än lillkillen. Jag gick bredvid på marken och guidade honom framåt i konstruktionen av rep och fogar. Han klarade uppgiften med bravur och jag kom att tänka på min egen barndom. Jag hade alltid varit den vilde, tanklöse som sprang rakt mot stup och klättrade högre än vad som kanske ar hälsosamt. Mina föräldrar uttryckte ofta att dom hade hjärtat i halsgropen när jag plötsligt for iväg mot något. Min bror var annorlunda. Han var en tänkare som satt och såg på – tog det försiktigt. Han ritade och konstruerade. Det lustiga var att trots min våghalsighet var dt oftast han som slog sig. Jag hade liksom koll på min kropp och tänjde förvisso alla gränser men o0m jag råkade falla hade jag på något vis lärt mig att falla så det inte gjorde så ont.
Och så fick brorsan en son som till utseendet var en kopia av honom själv – men till sättet påminde så mycket om mig. Det är lite lustigt. Dom tyckte det var jobbigt i början minns jag men det var ju bara att släppa taget lite och försöka slappna av. Annars var det bara bråk och tillsägelser. Så dom resignerade också kan man ju säga… till en treåring.

Lillkillen hade tagit sig ner till marken och sprang bort mot rutschkanan. Jag gick sakta efter och plötsligt fylldes jag av vemod. För första gången i mitt liv drabbades jag av ett längt efter egna barn. Jag blev helt nockad av den nya känslan. Den kom så plötsligt och oannonserad. Jag blev tvungen att sätta mig ner på en mur och andas lite, försöka komma underfund med varför en insikt som ju borde vara så härlig gjorde mig sorgsen. Jag insåg snabbt att det hade med Honom att göra. Om det sket sig, om det gick som Han verkade hoppas på, då skulle jag ju inte ha tid kvar att genomleva en graviditet. Jag kände hur jag plötsligt blev tårmild, hur de lyckliga härliga känslor som väckts i mig – pappagenen – krockade med en hopplöshet och modlöshet och öppnade upp mina tårkanaler. Jag kände mig samtidigt fånig som satt och bölade på en lekplats men inga av mammorna som stod i närheten verkade se mig, eller låtsades att inte göra det i alla fall – deras barn däremot; dom tokstirrade. Och efter ett kort tag kände jag att lillkillen hoppade upp bredvid mig på muren. Jag såg på hans lilla ansikte, hans långhåriga frisyr och mulliga kinder.
”Vad är det, mannen?”, sa han och jag kunde inte låta bli och le åt hans lillgamla sätt.
”Äsch, det är inget vidare hurredu.”, sa jag och torkade ansiktet med tröjärmen.
”Har du slagit dig?”
”Nej, det är inte det… jag…” Jag pausade en kort stund och betänkte vad som höll på att hända men det gick inte att stoppa. Det var ingen idé att försöka. På samma sätt som denna blogg har blivit ett medel att rensa, ett sätt att få ur sig alla tankar och skit som finns inom mig. På samma sätt blev lillkillen en kanal för jag visste att han skulle lyssna utan att begripa.
”Jag sitter i skiten, lillkillen”, började jag och sen fortsatte det bara. Jag berättade om de två typerna som jag litat och trott på. Jag berättade om hur en avlägsen bekant introducerat mig för Honom och hur vår kontakt etablerats. Jag berättade om pengarna och om blåsningen och frustrationen. Jag berättade om mina försök att få Honom att förstå och hur Han inte alls gjort det. Jag berättade om de sextio dagarna jag fått på mig och att det nu var fyrtionio kvar. Sen var jag tömd. Lillkillen tittade på mig en stund och sa sedan;
”Såja, Mannen. Nu vi ska köpa en glass”
Och vad fan – så blev det.

Min bror ringde några timmar senare och lät bestört och svor över fallerande teknik och kunder som la sig i petitesser.
”Kunde han sova hos er?” kom det till sist och jag sa att det var lugnt. Jag fick en lång beskrivning på hur allt skulle gå till. I hans väska låg tydligen allt från pyjamas till böcker och gosedjur och det angavs tider och instruktioner om tandborstning och mjölkmängder. Jag tänkte att jag inte kommer att minnas hälften men jag mmade och lät honom berätta. Det löser sig nog tänkte jag,

Och det gjorde det för nu ligger han där i vår säng och sover och jag och Hon har utbytt blickar som tyder på att vi går i liknande tankar.

Dessvärre.

________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar