tisdag 25 augusti 2009

Fyrtioen dagar kvar - Gör Israel mig till en antisemitist?

Jävla skitvärld. För egentligen; vad är vi för några konfliktsökande krigiska jävlar. Människan. Judar, muslimer, katoliker, protestanter – israeler, amerikaner, palestinier, svenskar, kineser, cubaner – talibaner, nynazister, pirater, moderater, kommunister, faschister – den kristna högern, veganer, feminister, huliganer – människan. För det är väl egentligen väldigt liten skillnad på oss. Vi har två ben, två armar, två ögon, en kropp, tio fingrar, tio tår, en mun, ett kön, en röv. Vi bajsar, vi kissar, vi älskar vi pratar – uppenbarligen för lite för jag tycker att vi missförstår varandra hela tiden. Det måste väl vara så – att vi missförstår. Eller är det så illa att vi drivs av ett latent hat?

Jag och Hon satt och såg på teve igår kväll. ”Aktuellt med fördjupning. Vi hade lämnat sträcket på väggen bakom oss och för att ta itu med senare och ätit en god middag. På teven avhandlades artikeln i Aftonbladet om organstölder som väckt sådan debatt. En förvirrad kvinna vid namn Lisa Abramowicz från Svensk Israelinformation och Jan Helin från Aftonbladet diskuterade saken och hela cirkusen gjorde mig förbannad. Hon anklagade artikeln att vara byggd på falska grunder helt utan bevis, att den var antisemitisk och osmaklig. Att artikelförfattaren hade ljugit ihop hela historien. Hon kände sig tydligen personligen anklagad som jude – som om det hade något att göra med judar överhuvudtaget. Det framgick inte i inslaget. Jag gick in på aftonbladet.se och läste artikeln. Ingenstans kunde jag läsa om judar. Ingenstans kunde jag se att artikelförfattaren la upp några som helst sanningar utan han ställde frågor och uppgav vad folk berättat för honom. Berättelser om uppskurna lik, avrättningar och begravningar i det skymda och tysta. Ingenstans stod det att Lisa Abramowicz personligen hade sprättat upp en pojke och tagit hans organ. Ingenstans stod det att judar gjort det. Jag läste inte in någon antisemitism i artikeln Jag läste om förtvivlade mödrar som ville göra sin röst hörd. Jag tyckte det var en bra artikel som ställde viktiga frågor som kräver svar.
    Folk stod utanför svenska ambassaden i Tel Aviv och gastade med plakat som påminde oss om historien. Landets regering vill ha ursäkter och förkastelse. Är inte det en konstig reaktion? Borde inte en sund människa tänka; kan detta vara sant? Det måste vi undersöka?

Människan.

Och när Lisa Abramowicz avslutar med att förklara att dagarna efter artikelns publicering hade fyllts av samtal till hennes förening och andra judiska organisationer; samtal med hot och hat och löften – och på någotvis försökte skylla det på aftonbladet känner jag en sorg i bröstet. Vad är det du vill lilla människa, frågar jag henne? Varför är du så rädd? Varför är du så hatisk och arg? Varför är du inte stolt nog i din tro? Varför kan du inte hitta styrkan att förkasta dessa handlingar? Varför gör du dig så liten? Är du immun mot kritik bara för att du har ett judisk efternamn? Är det inte så att dessa människor som av en oförstålig anledning tycker så illa om dig alltid finns där. Att artikeln bara var en katalysator som fick dom att lyfta luren precis som den också var en anledning till att den Israeliska staten åberopar antisemitism? Artikelförfattaren hatar dig inte. Jag hatar dig inte Lisa men jag tycker lite synd om dig för att du, vid din ålder och med din erfarenhet av liv, inte kommit längre. Inte lärt dig att lyssna istället för att hålla för öronen. Inte lärt dig att uppfatta istället för att missuppfatta. Jag tyckte att hon såg lite spänd ut. Kanske är det en kram hon behöver. Lite kärlek bara – och lite mindre hat.

Människa.

Är jag antisemit? Är det kanske så enkelt att inom mig finns en liten man som hatar ett folkslag. En liten man som är helt uppbyggd på förakt och rädslor för det okända och vars största önskan i livet är utrotningen av en samling människor med karaktäristiska näsor och efternamn. Jag känner efter. Känner. Finns han där? Är det därför jag blir så illa berörd av Lisas ignorans. Lisas tunnelseende. Nej, jag känner inte igen mig. Det har ingenting med judar att göra. Det har med människans idioti att göra. Den finns fan överallt och den kväver mig,
    Jag är också en idiot – uppenbarligen. Denna blog existerar just därför att jag beblandat mig med folk jag borde hålla mig ifrån. Människor som verkligen borde föraktas. Inte för att dom är judar, araber, jugoslaver eller zigienare utan därför att de är hjärtlösa, elaka och hänsynslösa. Därför att de har en felaktig bild av vad respekt är. Därför att de antagligen är så fruktansvärt rädda och osäkra. Hade man haft modet skulle man ignorera deras våldsamhet och gått fram och kysst dom på munnen – hållit kvar tills dom smält av min kärlek och blivit snälla.

Är det en plan? Är det min plan? Jag är väl lika naiv som alla andra?

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
Intressant.se

2 kommentarer:

  1. Vet du, detta var nog det bästa inlägg jag läst i denna debatten!!!

    Jag håller med dig fullständigt, detta handlar inte om att judar utför vissa handlingar, och att jag hatar judar. Tvärt om! Jag tycker judendommen och judarna är intressanta och sympatiska.

    Detta handlar om att vissa elaka, hjärtlösa människor, tyvärr många i styrande ställning i Israel, utför vidriga handlingar... Och då menar jag inte ev organstölder, utan Israels totala våldtäkt på Palestinierna.

    SvaraRadera
  2. Tack! Undrar om dagens debattinlägg kommer falla dig i smaken.

    SvaraRadera