fredag 18 september 2009

Sjutton dagar kvar - På tåg

Jag sitter på tåget. Det är nåt visst med att åka tåg på kvällen. När det är mörkt ute och man tänder den lilla riktade lampan. Och att man sitter där bland alla andra fast i sitt eget lilla sken – i sin egen lilla värld. Och utanför rusar världen förbi blott som svepande skuggor. Och så ljudet – det dämpade swischande ljudet – som inger känslan av att jag är på väg någonstans. Att jag färdas fast jag inte ser det.
     Jag vet inte vad hon trodde när jag sa att jag skulle åka iväg och bli borta över natten. Att jag äntligen hade fått den där efterlängtade idén på romanen i min svininfluensafylla och att jag nu var tvungen att åka ner till Göteborg – där den delvis skulle utspela sig – för att göra research. Att jag var tvungen att smida medan järnet är varmt. Hon ville veta vad den skulle handla om men jag sa att hon inte skulle få veta än. Hon skulle bli den första att läsa den och jag ville ha en helt ofärgad åsikt. Jag började till och med förklara att det var det som hänt i helgen som passerat – när jag varit borta hela natten. Ett första infall. Hon skulle få veta allt sen. Skulle få läsa. Göteborg sa jag nog bara därför att jag inte ville leda tankarna uppåt, mot Sandviken som ju var mitt verkliga mål. Sandviken och hennes jävla farsa.
     Trodde hon mig? Tror jag på mig? Jag skjuter bara lögnerna framför mig. Jag kommer ju att få tillbaka skiten tillslut som en loska i motvind. En stor snorig jävel som inte går att torka bort så lätt. Men man lever i nuet och nuet är ju nu. Nu är jag på väg. Framåt. Och jag är väl förberedd. Jag har en plan.

___________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar