onsdag 19 augusti 2009

Fyrtiosju dagar kvar - Förklaringen

Jag sitter här och ser att det snart gått två veckor sedan jag drog igång det här spektaklet. Och jag ser ju att jag har en hel del läsare och jag förundras över att ni inte kommenterar. Fast samtidigt kan jag ju förstå om ni är osäkra på det ni läser. Ni som har skrivit om mig i era bloggar eller andra forum, har alla avslutat med en ”Jag vet inte om jag tror på det här”. Först kände jag mig förolämpad men sen tänkte jag efter lite. Hur skulle jag själv reagera? Antagligen med stor skepsis. Jag skulle ställa mig ett antal frågor;
    Vem fan drar igång en blogg och skriver en historia som denna. Varför? Och det följer en stor otrovärdighet i det faktum att han, trots en påstådd anonymitet, ändå utlämnar så mycket. Vem som helst som känner denna person kan lätt förstå vem det handlar om. Inte minst figuren som kallas Han.

Jag har bloggat tidigare. Jag kan bloggvärlden, jag vet hur bloggverktygen fungerar och hur man pingar. Så det fanns inom mig. Även ordet ligger mig nära om hjärtat och jag anser att jag uttrycker mig bättre i ord än i tal. Många är de gånger då jag lämnat en situation – en diskussion eller enkelt samtal, eller ett bråk av något slag – och tänkt; fan det där borde jag ju sagt! Hur jag efteråt spelar upp situationen i huvudet fast denna gång säger jag det där träffande, coola, kloka – det där som får motståndet att tystna. När jag skriver har jag makten.
    Så när jag vaknade den där morgonen hade jag ett sånt stort behov av att ventilera – att snacka ur mig. Jag satt länge och stirrade på telefonen och undrade vem jag skulle ringa till men gav upp tanken. Antingen stod de mig för nära för att jag ville blanda in dem eller så var de bara den typen av vänner man inte vill anförtro sig till. Jag hamnade vid datorn och var på väg att skriva något i min redan existerande blogg men det kändes förstås för utlämnande. Det var då det slog mig. Sextio dagar.

Jag har sysslat med så många olika jobb i livet. Allt från hederliga åttatillfemmor till lite mer suspekta sysslor. Jag har alltid drömt om att få skriva dock. Att skriva en roman. Om jag så har stått och sorterat post eller kränkt av något elektroniskt som med största sannolikhet varit stulet har jag haft det i tankarna – samlat historier och stoff som en jävla Charles Bukowskij. Men att få tummen ur och verkligen göra det är en annan sak.
    Så där var jag, tilltufsad och öm - framför datorn och tänkte att den där författardrömmen kändes ju blek nu. Framför mig fanns en skärm och ett Internet och ett overkligt stort forum. Utan att egentligen tänka närmre på det startade jag denna blogg, skrev mitt första inlägg och postade det.

Redan andra dagen tvivlade jag. Kände hur dumt och farligt det var. Jag betänkte möjligheten att Hon skulle hitta den. Att hon skulle fatta och bli bestört. Skraj. Hon hade ingen större inblick i de tvivelaktiga delarna av mitt liv. Hon visste lite om lite men jag kanske inte berättade rakt ut om alla affärer som gick igenom eller i stöpet. Jag var ju ”mellan jobb” med A-kassa så att lite pengar fanns var inte jättekonstigt. Skulle hon läsa var alltså chansen att hon kände sig lurad överhängande men jag visste ju att hon inte läser bloggar. Hon tycker det är larvigt. Hon förstår inte varför folk vill läsa om andras ointressanta liv.
    ”Men det finns bloggar som är jävligt välskrivna och intressanta också”, försökte jag men hon fnös bara.
    ”Jag läser DN och böcker”, sa hon den gången och jag irriterades över hennes inställning. En kultursnobbism, en konserativ jävla mossig inställning. ”Bloggar är mer än Kenza, Kissie och alla andra smeknamn och z:an och blondiner”, försökte jag fåfängt men porten var stängd.
    Hon skulle inte hitta Sextio Dagar om så någon pekade ut den och läste högt för henne. Jag var tämligen säker där.
    Han då. Jag har ingen aning om Han läser bloggar men jag har känslan av att han inte gör det. Och gör han det så är jag inte säker på att det spelar någon roll. Kanske skulle han till och med njuta av att få vältra sig i min rädsla och meningslösa försöka att ändra på mitt öde.

Dag tre såg jag hur besöksstatistiken började stiga. Jag blev förundrad. Jag tänkte på de bloggar jag drivit förut. Som efter flera månader kom upp i de antal träffar denna blogg redan hade. Och här slog fåfängan till. Jag medger att jag blev lite hänförd – jag tänkte att fan; det här blir mitt legasy. Mitt arv till eftervärlden. Något jag var tvungen att genomföra oavsett vad. Min roman.

Och här är vi nu. Jag erkänner att jag är en biprodukt av dokusåpasjukan. Det sätt att exponera sig själv – ett sätt jag tidigare föraktat – har blivit mitt eget. Jag sitter här och öppnar upp min trenchcoat och ber er titta och jag går igång på det.

Därför vågar jag nu skriva detta som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag tänkte tidigt att jag inte skulle tala till min publik, mina läsare. För då skulle min trovärdighet sjunka ytterligare. Jag ville verka som en desperat, förvirrad man utan verklighetsförankring som tanklöst skrev och skrev mest för sig själv och för sin egen skull - och inte som en läsarhungrig bloggare.
    Nu ber jag er istället sprida ut min blogg ytterligare. Prata om den, skriv om den, tipsa om den. För bloggandet är ett direkt forum och Sextio Dagar har kommit att bli en följetong. Ju längre jag kommer i min berättelse desto mer blir det att läsa på.
    Dessutom tänker jag på det ni alla har lagt till efter det att ni skrivit att ni inte tror att min blogg är på riktigt; ”…men det spelar ingen roll för den är som en roman”. Och efter denna förklaring behöver jag inte förklara hur dessa ord får mig att må. Ni har rätt. Det spelar ingen roll vad ni tror.

Och ni; jag heter inte Manne egentligen…

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

1 kommentar:

  1. Det tråkiga med bloggen är att den är påhittad, det är just det du beskriver, ett försök till en roman. Bra ide för en roman dock.

    SvaraRadera