torsdag 10 september 2009

Trettio dagar kvar - Hotellet del 1

Jag öppnar boken och ser åter på alla dessa märkliga tredebilder som griper efter en och där – där är han plötsligt och yxan kastas ut ur boken och träffar mig i pannan. Fånigt hänger den kvar och gungar och pickar mig på nästippen. Han ser arg ut. Han. Honom. Men se arg ut då ditt fan, tänker jag och går ut. Ut i mörker. Oigenontränglig svart massa som man bara kan simma igenom. Någon skriker. Jag hör men kan inte finna. Jag letar. Öppnar alla dörrar men överallt är det lika svart och ensamt. Var är människan? Så ensamt. Så ynkligt. Dörr trettiotvå är låst. Det förvånar mig. Alla andra dörrar har varit öppna och alla andra rum innehållslösa. Men det här är låst. Varför är det låst? Jag sätter örat mot träet. Lyssnar och försöker höra men inget hörs. Eller är det inte ett svagt gnyende där inifrån? Som om någon håller en tät hand över en mun som försöker skrika. Jag rycker i handtaget ännu en gång men dörren öppnas inte.
     Var är jag? Jag står barfota mot en röd heltäckningsmatta. Korridoren är lång. Ett hotell? Det måste vara ett hotell, tänker jag och i samma ögonblick hoppar det fram en gorilla – en riktig gorilla – en apa iklädd en pickolodräkt och börjar skjuta helt galet mot mig med ett maskingevär. Det finns liksom ingen hejd på hans triggerfinger och hans maskin matar fram kula efter kula och samtliga träffar och tränger igenom min kropp – sprayar de neutrala tapeterna med blod . Jag kastas bakåt av rekylen fast jag vet att jag inte borde göra så. Att det är fel – för det har jag ju sett på Mythbusters att man kastas aldrig bakåt av kulor men ändå – ändå så gör jag det och jag flyger ut genom ett fönster och dalar ner från fan vet vilken våning tillsammans med tusentals små sylvassa skärvor av glas. Det här var inget bra, det tänker jag. Det här, tänker jag, det här var inte som det skulle sluta ju för jag hade ju mål med livet. Jag hade den där boken jag skulle ha skrivit och dom där barnen jag skulle ha gjort och uppfostrat och älskat och dom där barnbarnen och barnsbarnsbarnen. Fan också, tänker jag. Jag vill inte dö för jag har inte levt. Klart. Än. För jag skulle ju vara med Henne många år till. Vi och vår fina framtid. Vi och vår blivande familj. Det var ju dags att boa nu, tänker jag där jag faller och gud, vad varm jag är, känner jag. Ingångshålen pyser och släpper rök som små ventiler på locket till en kokande kastrull med vatten.
     Någon rycker tag i min hand och min fallfart stannar i ett ryck. Jag ser upp och ser grannen som håller i mig. Som inte släpper mig - från där han står på husets tak. Jag riktar en pistol mot honom och han riktar en pistol mot mig. Varifrån fick vi dom pistolerna? Jag undrar vad han vill och han svarar att jag är skyldig honom en tjänst vilket får mig att le och upprepa; en tjänst, säger jag, jag är väl inte skyldig dig nåt – du blackmailar ju mig. Han säger att han släpper mig om jag tjafsar och då förklarar jag att;
     ”Släpper du mig så skjuter jag dig”
Och han säger;
     ”Skjuter du mig så tappar jag dig”
Och jag inser att där har han ju en poäng. Grannen fortsätter;
     ”Men om jag skjuter dig först – och sen släpper. Då vinner ju jag.”
Och så gör han det. Pang Pang Pang. Tre i pannan. Och jag faller igen och tänker att det är ju själva fan Att det alltid är jag som blir överkörd. Rövknullad.
     Jag landar i ett hav. Jag sjunker ner, långt ner och runt mig färgas vattnet rött. Det är förvånande att jag ändå lever tänker jag där jag låter mig nå en dyig botten. Är det här min mardröm, tänker jag, då borde det snart komma hajar. Och det kommer hajar. Jag ser dom dyka upp från överallt och ingenstans. Instinktivt hugga blint med sina käftar i det blodiga vattnet fast de har långt kvar till det verkliga målet. Källan till deras hunger. Blodiga jag. Jag ser ett ljus bakom dom. Ett ljus som blir starkare – som en strålkastare från en bil som närmar sig. Sen börjar dom äta mig. Slita mig i stycken – bit för bit, svälja mig i stora otuggade portioner. De första betten känns. Benet bryts av, köttet slits bort. Sen domnar det fort bort. Hajarnas tuggor känns snarare som lätta drag och ryck i mig. Det gör inte ont. Kort därefter är jag borta. Hajarna simmar iväg med mig, uppdelad i sina magar – åt olika håll – och det ända spåret som finns kvar av min lekamen är en bortfejdande tunn hinna av rödfärgat vatten…


___________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar