tisdag 29 september 2009

Sex dagar kvar - En blogg

Jag hade packat hennes väska med vad jag ansåg var nödvändigt – jag var dock osäker på om jag tänkt rätt. Om jag förstått vad som var viktigt för henne. Jag har alltid tänk att gränsen mellan manligt och kvinnligt inte var så stor och välbevakad som många verkar tro – att det är en invand ovana snarare än en genetisk skillnad. Och jag måste kapitulera inför ovanan när det gäller hur man packar till en semester. När man undersöker hennes väska och min väska finns där mycket annorlunda tänk nedlagd i den. Men hon hade tid att packa om. Jag ville bara ha startat upp det, gjort det enklare. presentera möjligheten att bara hals över huvud dra iväg på en romantiskt blixtsemester – hon och jag. Allt var klart vi kunde bara tillsammans njuta av resterande dag och sedan imorgon eftermiddag ge oss iväg. Bara lämna allt för en vecka – precis som i filmerna. Fira att vi skulle bli föräldrar. Det var min simpla plan. Två saker gick emot. För det första; mitt svullna, blåslagna ansikte. För det andra; hennes jobb. Men det kunde gå.

Mycket riktigt var det första hon sa när hon steg in; ”Men gud, vad har hänt med ditt ansikte?”.
     Jag log och det gjorde ont så jag slutade le och sa att jag ramlat när jag skulle gå av en spårvagnen i Göteborg i går kväll. Det hela var väldigt olyckligt men det hade gott bra tillslut. En snäll Göteborgare hade tagit hand om mig. ”Men skit i det nu.”, sa jag som om mitt ansiktes demolering vore en petitess. ”Jag har en överraskning!”
     Jag räckte fram ett kuvert mot henne och hon tog tveksamt emot det. ”Vad är det här?”
     ”Titta efter.¬”, sa jag och bet mig neröst i underläppen men ångrade mig genast. Smärtan. Hon vek upp kuvertet och tog fram de båda flygbiljetterna. Höjde ögonbrynen.
     ”Palma de Mallorca?”
     ”Yes, vi åker imorgon”, sa jag.
     Hon sänkte kuvertet och tog några steg mot mig. ”Manne jag jobbar imorgon. Vad är det du håller på med?”
     ”Kan du inte ta ledigt då, en vecka. Eller sjukskriv dig. En romantisk utsvävning – det kan dom väl köpa. Jag menar; någon gång i livet måste man ju få gå förbi alla tråkiga regler och bli lite galen?”
     Det var mitt förberedda tal till det största fartguppet. Någon gång i livet måste man väl få bli lite galen. Jag såg på henne med bedjande blick men hon gav sig inte. Hon gav sig fan inte.
     ”Vad håller du på med?”, frågade hon igen och jag kunde inte möta hennes blick. Det hade inte gått. Jo, det hade gått. Åt helvete och min plan. Alla mina planer. Jag kunde inte möte hennes blick för mina ögon var förgiftade, oärliga, sjuka.
     ”Jag…”, sa jag och tystnade. Jag såg hennes fötter. Hennes anklar, så vackra och bleka, i kontrast till de svarta leginsen som slutade strax ovanför.
     ”Jag… jag har packat din väska” sa jag till hennes nakna fötter. Till var och en av hennes tår.
     ”Sluta nu!” sa hon med förhöjd röst. ”Nu räcker det! Jag vill veta vad det handlar om. Jag vill veta varför du har blåmärken i ansiktet. Jag vill veta vad du flyr. Jag vill veta nu.”
     ”Det är en komplicerad historia” Jag såg upp på henne. Såg att hon grät. Såg att jag gjort att hon grät. Insåg att det skulle göra för ont att berätta det. Att det skulle vara för jävla svårt att hålla en tråd upprätt till någon som inte skulle vilja höra. Önskade att jag hade tid att skriva henne ett brev som hon kunde läsa i lugn och ro. Insåg att det redan fanns ett brev och sa; ”Det finns en blogg?”
     ”Vad… fan menar du?”
     ”En blogg. Jag har skrivit en blogg. Allt finns där nedtecknat.”
     ”En blogg?”, sa hon och jag tyckte hon lät äcklad.
     ”Sextiodagar.blogspot.com”, sa jag och nickade. Hon såg på mig länge innan hon tog upp sin lilla HP-dator ur handväskan och gick in i köket. Smällde igen dörren. Vad hade jag gjort? Det rätta hoppades jag och sjönk ner i soffan.

Nu har hon varit där inne i några timmar. Jag vet inte vad hon gör. Om hon läser fortfarande eller bara tänker eller jag vet inte. Så mycket läsning är det väl ändå inte? Eller? Jag låter henne vara hur som helst. Jag vill inte störa. Jag vill inte störa dig älskling och om du läser det här vill jag bara säga – som ett ynkligt men ärligt försvar att det aldrig var min mening att blanda in dig så här. Det, och att jag älskar dig. Mycket och innerligt. Jag väntar i vardagsrummet. Jag är lite hungrig men jag vill inte gå in i köket. Kan du bara slänga ut en macka är jag tacksam men du behöver inte. Puss.


______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar