lördag 15 augusti 2009

Femtiotvå dagar kvar - BMW Z4

Jag gick ut, såg upp och tänkte att idag kommer det nog regna en skvätt. Ömsom svarta moln, ömsom blåa stripor. Himlen var hotfull och inbjudande på samma gång. Precis som Han, tänkte jag och log bitterljuvt.
Jag har ju liksom ingen plan än. Jag bara går runt och försöker glömma men ändå uppstår minnet av Han hela tiden. Så vad? Nu har det gått över en vecka och det finns inga idéer - inga hållbara i alla fall. Men å andra sidan; hur ser en hållbar idé ut i detta fall? Det finns inga verklighetsförankrade uppslag som kan generera den fantasisumma han kräver mig på. Det är inte hållbart. Och han måste veta om det. Han njuter säkert av att veta det, den sjuka fan. Och just därför, intalade jag mig själv och tog klivet från porten ut på trottoaren och sedan vidare över gatan, precis och just därför måste jag få ihop pengarna på något jävla sätt. Det måste finnas ett sätt. Det gör det alltid.
Och det var i exakt i samma stund som jag formulerade den tanken – det gör det alltid – som jag såg den extremt välklädda mannen vika in mot en port och i samma rörelse som han fick upp nycklarna till sin lägenhet ur kavajfickan så rasade också något ut. En bilnyckel. Han talade högt i en mobil och märkte inte att han tappat något. Han sa; ”Nää, det kan du glömma, jag går upp till sängen nu och kryper ner och kommer inte att lämna sovrummet på hela dagen – det var hårt i natt”
Han vände sig om innan han öppnade porten – kanske gör vi alla det – liksom ser sig om efter en fara av ren djuriskt gammal instinkt från tiden som apa. Han fick syn på mig och blinkade kort med ena ögat. Jag kände omedelbart igen honom som mannen mitt emot. Mannen som stått och kollat in mig här om morgonen när jag testade nostalgiska 3D-bilder. Jag hejdade min tänkta upplysning om hans tappade nyckel och nickade istället bara kort och lät honom försvinna in. Jag såg nyckeln ligga där på trottoaren och upprepade tanken.

Det måste finnas ett sätt. Det gör det alltid.

Jag lyssnade till orden i mitt huvud som om de var uttalade av ödet. Eller Gud kanske – om man nu tror på honom. Jag visste inte säkert men min magkänsla sa till mig att jag mycket väl visste till vilken bil nyckeln skulle passa.

Jag hittade den två kvarter bort - parkerad mellan en SAAB och en Toyota. Jag såg mig omkring och tänkte att jag kan ju ha fel. Hade jag haft en magkänsla att lita på hade jag aldrig stått här nu i stånd att stjäla en bil. Då hade jag istället suttit i en by utanför Nice, sett ut genom ett blåmålat fönster över en makalös utsikt och skrivit min debutroman. Men den där grannen och den här bilen kändes som ett äkta par. Jag försökte föreställa mig honom i andra bilar men det gick inte. Det måste vara rätt. BMW Z4 läste jag på karossen. Jag tog ett djupt andetag och stack nyckeln i låset. Vred om. Det klickade till när dörren öppnades och när jag steg in i den låga bilen försökte få det att se ut som om jag gjort det tusentals gånger tidigare.

Jag hade sannerligen aldrig åkt en bil som liknade denna förut. Den svarade omedelbart på allt jag bad den om och det var med nöd och näppe som jag höll mig till hastighetsbegränsningarna. Jag mindes min senaste bil. En stor, svart Volvo kombi från åttiotalet som bara startade om man bad snällt och skrek och gnisslade och skakade så fort man åkte snabbare än sjuttio kilometer i timmen. Men denna bil var ingenting som min gamla Volvo. Jag tänkte att jag måste ta mig ut ur stan. Ut på någon väg där jag kunde bränna på lite. Jag smekte gasen med foten och skrattade till som ett barn i en godisaffär.

Folk såg på mig, på min bil. Jag kan medge att det roade mig lite att vara center of attention. I folks blickfång. Det hade börjat regna lite och jag gled som på måfå genom centrum. Jag vet inte hur jag hamnade där men plötslig stod jag vid ett rödljus vid Stureplan. Det var som om bilen tagit sig dit av egen vilja. Som om det var där en kände sig hemma. Folk stod och skyddade sig för regnet under svampen. Unga, snygga människor. De såg på mig och bilen och jag drabbades av en obehaglig tanke. Vem som helst av dessa människor kan känna igen den. Vem som helst kan plötsligt känna igen bilen och se att fel person styr den. Jag menar; hur många såna här bilar finns det i Stockholm? Inte skitmånga.

Jag försökte göra mig osynlig men det var svårt. I en sån här bil är man inte det. Själva tanken med att ha ett sånt här fordon är ju att sticka ut. Någon pekade mot mig. Var det bara för att han gillade bilen eller skulle han snart börja skrika på polis. Fan, varför blir det aldrig grönt tänkte jag och såg upp mot Sturegatan och tänkte mig en flyktväg ut via Roslagstull. Mannen som pekat vände sig mot sina vänner och jag såg att de skrattade till. Verkade lugnt. Så blev det grönt och jag svängde höger.

Jag parkerade vid en trafikplats strax utanför stan och steg ut. Jag såg på bilen och undrade vad fan jag sysslade med. Som styrd av ödet? Mot vadå? Vad ska jag göra med den? Skulle jag köra den till Honom och säga att det är en delbetalning. Vad kan den vara värd? En halv miljon ny? Stulen, utan papper? Det var ingen idé att spekulera.

Jag mindes en gammal polare från högstadiet som jag vet hade sysslat en del med bilstöld. Jag tror han åkte dit. Eller var det bara ett rykte? Nu var han hur som helst ute och dessutom tvåbarnsfar visste jag för vi var vänner på Facebook. Han sitter med två barn i knäet på sin profilbild. Och skrattar. Och barnen skrattar också. Kunde jag ringa honom? Jag tänkte att det nog inte var en bra idé, gick runt bilen och såg registreringsplåten. Där stod ett förnamn. Jag misstänkte att namnet tillhörde min granne och att om han varit bekant med någon av människorna som stod runt Stureplan så var han också varse om att hans bil åkte runt utan honom. Hans bil var inte bara en ovanlig bil; den var en ovanlig bil med ett namn i röven.

Det här var ingen bra dag. Jag tog ett beslut bara för att jag var tvungen att göra något. Han svarade efter tre signaler.

”Hej, det här är Manne.”, sa jag och förbannade mig själv för att jag svajade på rösten.

”Mannelito!”, sa han och påstod att han tyckte det var roligt att höra från mig. ”Har du något till mig?”

Han lät nästan lite road av sin fråga. Som om den i själva verket var ett skämt. Jag harklade mig och sa att jag faktiskt hade det.

”Vadå?”

”En bil.”

”En bil?”

Han tystnade. Jag väntade. Den fina regnet och den ivriga vinden hördes i lövkronorna längst vägkanten.

”Men, Manne. Jag behöver ingen bil. Jag har redan två”

”Det här är en fin bil.”, sa jag och ångrade mig genast. ”Jag menade inte att dina bilar inte är det utan att bilen jag har är en bil du kan sälja.”

”Har du papper på den, Manne?”

Jag hejdade mig i några sekunder och svarade sedan nekande.

”Hur ska jag då kunna säja den?”

”Jag tänkte att du kanske hade kontakter…”

Han avbröt mig och nu nästan skrek han; ”Om du lånar ut något till någon förväntar du dig att få samma sak tillbaka. Du lånade pengar av mig Manne och det är pengar jag vill ha. Inte en stulen bil som säkert är lyst redan. Sälj den själv.”

”Jag vet inte hur man gör”, erkände jag fånigt.

”Varför snodde du den då?

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag kände mig så otroligt dum där jag stod mitt i ett regn längst en motorväg med en bil som blivit mer av ett problem än en lösning.

”Du kanske inte har fattat allvaret här riktigt, Manne,”

”Nej…”

”Gör det då!”, sa han och la på.

När jag kom tillbaka till vår gata såg jag att någon tagit parkeringsplatsen. Jag cirkulerade lite tills jag hittade en ny parkering en bit därifrån och hoppades att grannen var en sån som ibland glömmer var han ställt bilen kvällen innan. Jag stängde av motorn och satt lite i tystnaden, i lädersätet. Han ville inte ha en bil, tänkte jag. Han skulle säkert kunna kränga den och få rätt bra pengar men jag insåg plötsligt att det inte var pengarna som var problemet. Pengar hade han så det räckte och blev över. Det handlade om rutin och respekt. Han skulle neka mig allt annat än precis det vi kommit överens om för att han kunde. För att det inte spelade någon roll om han blev tvungen att döda mig. Den här dealen kunde inte omformuleras.

Jag låste bilen och gick bort till min grannes port. Jag testade samma kod som vårt hus hade och det funkade. Då jag sett honom i fönstret mitt emot vårt så bodde vi på samma våningsplan och jag kände ju redan till hans förnamn. På brevlådan stod även ett efternamn. Han var en Von. Jag droppade nyckeln på golvet utanför dörren och gick ner för trappan, ut och över gatan, in och uppför trappan. Hem. Hon satt i soffan och undrade var jag varit. Jag tyckte hennes tonfall var lite väl strängt och undrade vad klockan var. ”Halv tolv”, sa hon och jag förvånades över hur fort tiden kan gå.


__________________________________________________

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar