lördag 19 september 2009

Sexton dagar kvar - Inbrottet

Hemma igen. Hon;" Hur gick det?" Jag; "Jo, det gick bra."
     "Hittade du vad du sökte?"
      Jag tystnade och såg på henne. Nu, tänkte jag. Nu kan det väl ta slut på lögnerna. Fan, din jävla fegis - hackade jag på mig själv i mitt huvud. Berätta allt nu då - berätta hela skiten som det verkligen hände. Hon kommer ju ändå få veta en dag så berätta hur du stod där i en löjlig svart kroppsstrumpa och handskar för att inte lämna fingeravtryck. Hur du stod där utanför åkeriet - utanför stängslet - och hur hundarna där innanför gjorde resultatlösa utfall mot dig. Berätta hur du tog upp kött ur väskan - två hängmörade bitar entrécote som var dyra som fan men allt annat var ju slut - och hur du spetsat dom med sömnmedel precis som i en film...

Jag satt utanför stängslet och såg dom slafsa i sig köttet. Sen blev dom mer fogliga och kom fram och gnydde efter mer. "Jag hade inte råd med mer, lyxjyckar", sa jag tyst men dom verkade inte förstå mig alls. Efter ett kort tag slutade dom be snällt och började morra igen. Jag lät dom hålla på och väntade tålmodigt på att sömnmedlet skulle göra sin verkan. Jag väntade och väntade och efter ett tag började jag tro att jag tänkt fel. Att hundar inte alls somnar av mänskligt sömnmedel som i filmerna utan bara blir jättepigga och har skitkul. De två hundarna lekte vilt framför mig. Dom busade och bets och plötsligt var den ena på väg att betäcka den andra fast jag var tämligen säker på att de båda var hannar. Jag kollade på burken en vänlig läkare skrivit ut åt mig under min tid som svårmodigt sömnlös opublicerad författare. Jag skrattade åt formuleringen. Väldigt lite har hänt, tänkte jag. Nu är jag en gammal svårmodigt sömnlös opublicerad författare. Så pass gammal att medicinen hunnit gå ut för tre år sen. Hade den tappat sin effekt? Hade den förvandlats till Viagra? Den kåtare av de två hundarna började jaga den andra och jaktens iver sprang den rakt in i en lykstolpe och slocknade omedelbart. Jag blev orolig att den dött och reste mig från mitt knäsittande för att se bättre och hann precis se att även den andra föll ihop bakom en buske. Jag väntade ytterligare några minuter innan jag klättrade in och kollade att båda hundarna hade puls. Och det hade dom.
     Jag gick mellan de många långtradarna som stod parkerade framför lastkajen. Svärfars firmatryck på fordonskroppen. Jag hade vid ett tillfälle frågat om jag fick provköra en sån där jätte men han hade nekat mig den glädjen. Han hade sagt att det inte var som att köra ett hyrsläp från Statoil direkt och bet sen av det han egentligen ville säga; att jag inte var man nog. Nu var jag ju, i min totala brist på hans övervakning, väldigt sugen men det var ju inte därför jag var där. Jag var tvungen att tygla alla barnsliga upptåg och göra det jag skulle. Fokusera. Jag slängde upp ryggsäcken med alla verktyg på kajen och klättrade upp. Tog några djupa andetag och såg ut över industriområdet som omringade mig. Tänkte att här kom den svagare delen av min plan. Den delen jag byggt på endast min förhoppning av att det inte skulle börja tjuta ett larm när jag kraschade rutan. Och det gjorde det inte.
     Min svärfars kontor var lika smaklöst som han själv. Det fanns ingen röd tråd någonstans - allt var ett virrvarr med olika saker från olika epoker i olika stilar och av olika material. Den gemensamma nämnaren skulle väl vara att allting hade en praktisk användning - enligt min svärfar då. Den dansande colaburken från tidigt nittiotal var kanske en stämningshöjare. Den fula ramen i mahogny med plats för olika foton i olika storlekar var med största sannolikhet ett smart sätt att visa alla men tycker om på en och samma gång utan att det tog för mycket plats. Jag la märke till att ett foto saknades. Miniräknaren med enormt stora knappar var ett bra sätt att alltid träffa rätt knapp. Fiskargubben på väggen var kanske ingen skönhet men väldigt, väldigt billig. Och så vidare.
     Kassaskåpet stod i en garderob. Det hade en mörkgrå målad front och ett digitalt kodlås med en knappsats. Jag kunde inte avgöra om det var ett bra skåp eller ett dåligt skåp. Sånt kan jag inte se för jag vet ju ingenting alls om kassaskåp. Jag hade kikat lite på nätet utan att hitta något som var av direkt värde och sen hade jag sett ett gäng heistfilmer. Jag var väl medveten om att film är på film och verkligheten oftast inte är lika spännande och därför ser annorlunda ut men ändå samlade jag min information därifrån. Det funkade ju med hundarna. Tillslut. Jag hade bestämt mig för att det skulle gå bara. Jag tänkte att jag hade till på måndag på mig att få upp skiten och att man vill något så går det. Och jag ville. Som fan.
     Jag öppnade ryggsäcken och tog upp de tunga verktygen. Kofot, slägga, metallsåg, borrhammare med extra starka metallborrar som gått ut med rekommendation från Järnaffären på Folkungagatan. Jag la upp allt på en rad framför skåpet och kände efter. Helt ogrundat valde jag borren. För känslan - bara - och för att jag skulle få ha på mig gultonade skyddsglasögonen. Jag förberedde mig, tog ett djupt andetag och riktade in borren. Jag sa lågt åt kassaskåpet att det inte var någon idé att det kämpade emot för jag skulle inte lämna rummet fören det var öppet. Sen tryckte jag in triggerknappen och startade mitt borrmonster.
     Efter sju minuter och trettiofem sekunder hade de tre extra starka metallborrarna som jag köpt med rekommendation från Järnaffären på Folkungagatan gått av på mitten som tändstickor. Jag vet den exakta tiden för att jag tittat på klockan sekunden innan jag börjat. 7.35. Låter som något slags rekord. Jag tänkte att jag borde gå in och klaga när jag kom hem men ångrade mig sedan. En liten och i sammanhanget obetydlig inbuktning hade bildats i skåpets plåt. Jag la ifrån mig borrhammaren och suckade. Jag hade tänkt borra ett hål och fylla skåpet med vatten. Någonstans ifrån hade jag hört att det skulle öppnats då. Av trycket. Nu lät det dumt. Eller var det bara ett enklare sätt att acceptera faktum. Tänk om.
     Släggan höjdes och jag hivade den med all min kraft mot skåpets tak. Det sa klonk. Jag tappade greppet av rörelsens totala tvärnit och det tunga skaftet for in i mitt smalben. Jag svor som aldrig förr. Vanligtvis försöker jag undvika att använda det kvinnliga könsorganet som ett skällsord. Jag tänker att det är något vackert man borde hylla istället för att smutskasta. Men nu bubblade det ut ramsor ur min mun som gick emot allt det jag tidigare tänkt och tyckt. Trots detta tog jag upp släggan igen och drämde den mot skåpets front istället. Det gjorde ändå ondare. Våld löser nog inte allt tänkte jag där jag låg utmattad på den smutsiga heltäckningsmattan. Han tar nog aldrig av sig skorna, tänkte jag och drog åt mig kofoten. Jag såg mot skåpet och insåg att jag inte kunde se ett enda ställe där en sådan kunde vara användbar. Det fanns ingenstans att sticka in den. Sågen då. Jag hade hoppats att slippa den men nu fanns det inget val. Jag kom på fötter och gick fram. Smekte skåpets alla sidor som om det skulle avslöja för mig vart jag lättast kunde ta mig in. Var svagheterna satt. Men så känsliga händer har jag inte. Jag lutade sågbladet mot ovansidan av skåpet och började såga. Efter bara några tag slant jag med sågen mot den glatta opåverkade ytan och den föll ner över min hand. Först trodde jag att den var avsågad. Att bladet hade tryckts in djupt. Men när jag fått av mig handsken såg jag att det var en grov överdrift. Jag blödde men mycket mer än så var det inte. Jag höjde armen över huvudet och försökte hålla tillbaka kroppens egen vilja att bara svimma som den alltid vill göra så fort den ser blod. Jag började andas djupt och lungt och insåg att jag nu droppade ner den förfärliga heltäckningsmattan med bod. Finns CSI i Sandviken? Fan, jag måste hitta ett bandage eller något liknande, tänkte jag. Det måste finnas här i denna boning av funktion och praktiska prylar för just nu; just nu vore det väldigt praktiskt med en liten blodstoppare av något slag.
     Jag började öppna lådor och skåp. Letade efter någonting av tyg som kunde hjälpa mig och när jag slutligen satt vid hans skrivbord och dess lådhurts fann jag en flagga i översta lådan. Den låg prydligt ihopvikt - praktfullt röd med en vit cirkel i mitten och det välkända svarta korset. För någon sekund tappade jag fattningen helt och glömde att jag blödde ymnigt. Han är en jävla nazist, tänkte jag. Det finns ingen annan förklaring. Sen fick jag en blodsdroppe i ansiktet från min högt höjda hand och slet upp flaggan. Jag virade in mig i hakkorset och kände mig direkt obehaglig till mods. Jag hade aldrig trott att jag skulle behöva ta i en sån flagga och nu hade den fått ett syfte för mig. Det var en märklig känsla faktiskt. När jag nu var bandagerad sjönk jag lite bättre till mods ner i kontorsstolen. Jag läckte i alla fall inte. Jag tänkte på min svärfar, den snåla nazisten som i alla fall hade lagt lite krut på ett bra skåp. Nazist? Jag kände att det inte alls förvånade mig och såg ner i lådan för att se om där låg något mer spännande. En luger? Men lådan var tom. I alla fall till första ögonkastet. Sen såg jag där i något litet men fullt synligt. I botten var en lapp klistrad med genomskinlig tejp. En sifferkombination. Han kan väl inte vara så dum?
     Men precis så dum var han.

"Hittade du vad du sökte?"
     Jag flinade till och sa; "Ja, det gjorde jag faktiskt. Det blir en bra bok det här.". Jag ljög men det jag skämdes mest över var att jag samtidigt skyddade hennes pappa vars skåp innehöll saker man inte talar högt om. Jag kan sammanfatta det så här; Min svärfar var ett svin med många hemligheter. Ett rikt svin. Nu är han ett fattigt svin med inga hemligheter. Inte för mig i alla fall. Och jag tror inte han kommer berätta för någon om vad som hänt. Jag tror inte det. För det kommer att kosta mer än det smakar.
     God natt.


____________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar