Femtionio dagar kvar - Ett hus i Nice

Inatt låg jag vaken. Som vanligt. Stressad. Jag har alltid varit sådan. Det känns som om det har något med min livsstil att göra. Fifflarlivstilen. När man alltid jagar det stora klippet. Det där som kommer styra upp allt. Drömmen som någon jävla gång kommer gå i uppfyllelse. Det har jag alltid varit övertygad om och det har blivit som min livsfilosofi. Att leva bekymmerslöst i nuet - för framtiden är garanterat ljus. Det har jag sålt in till folk. Till vänner och bekanta. Till dem jag älskar. Till hon som vill öppna sparkonto och blicka framåt och jag bara; Baby, vi behöver inget sparkonto för imorgon är vi rika. Lev med mig i nuet så har vi kul och bränner alla tillgångar. Det ordnar sig.

Gör det det?

Så över en natt växte man upp. Vid trettio år blev man vuxen. Men då var det för sent. Hade jag sparat lite skulle jag kanske haft en sportslig. Eller i alla fall en möjlighet. Jag har liksom inget att gå på här - annat än mina tusen luftslott som ligger punkterade i högar runt kring mig.

Utanför pågår dagen. Utanför - sedd genom persiennerna. Folk ser faktiskt lyckliga ut. I alla fall till ytan. De traskar fram och tillbaka med sina solglasögon och lätta kläder. Solen lockar till leende. Det blir väl ljusare då. Allt verkar betydligt mer bekymmersfritt när solen smeker. Kanske borde jag gå ut och köpa en glass? Kanske borde jag bara glömma, skratta frisk i fullkomlig förnekelse. Det känns mycket svårare den här gången. Jag borde åtminstone stiga ur sängen.

För någon vecka sedan satt jag med Henne i någon slags drömvärld och letade utlandshus på Blocket. Vi såg ett hus utanför Nice. Ett hus som byggdes på medeltiden och låg i någon liten pittoresk by högt upp på ett berg. En av bilderna visade ett rum med gula stenväggar och blåa fönsterluckor som stod uppslagna på vid gavel och utanför skymtade man en utsikt som kan få vem som helst tårmild. Det var så fint och hon yrade på att där nedanför fönstret kunde jag sitta och leva ut mina författardrömmar och låta mig inspireras av bergen och dalarna. Hon kysste mig i nacken och jag minns att jag tänkte att hon kanske har rätt. Där ska vi bo. När jag gjort mitt klipp. Och fått mina miljoner. Ha ha.
Hon är ingen dumbom. Hon lever i det verkliga nuet där räkningarna ska betalas och lönerna tar slut. Hon ler och nickar när jag målar upp vår framtid. Hon tror mig nog inte men låter mig hålla på. Låter mig drömma. Är inte det kärlek.

Fan. Min sista dröm slukade mig. Jag är så jävla naiv som inte såg det komma. Två jävla brattungar med skeva kvinnoideal och fasta handslag. Hela mitt väsen skrek åt mig att inte lita på dom för dom var så uppenbart genomruttna. Men ändå sträckte jag ut min hand och vi nickade i samförstånd. Och nu står jag här. Utan hus i Nice.

Nu får jag rycka upp mig.


_________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, livsstil, maffia, Nice, skulder, sparkonton
Intressant.se