tisdag 11 augusti 2009

Femtiofem dagar kvar - Mallorca

Hon kom hem igår och var trött efter en lång dag med ledsna barn. Semestern hade fått en del av dem lite hemmatama, sa hon. Mycket jämmer och gråt och korta stubiner.
Så vi åt en hastig middag och sen kraschade hon i sovrummet. Jag satte mig framför teven och zappade runt tills jag fastnade framför Gone in sixty seconds med Nicholas Cage. Jag kunde inte undgå likheten. Förutom siffran sextio fanns där problematiken; skulden, tidsbegränsningen, hotet och stressen. Skillnaden är att dom faktiskt tar tag i sitt dilemma och löser det istället för att lägga sig på en soffa och se på en halvbra actionrulle. Men visst blev jag inspirerad.
Jag visste att det ofta stod en rätt fräsig sportbil på min gata – en Porsche. Jag kan inte bli mer specifik för bilar har aldrig intresserat mig. Men den såg dyr ut. Och den glänste. Jag gick fram till fönstret och såg ut. Såg att jag haft fel. Det var en BMW. Men den såg fortfarande dyr ut. Vad tänker jag? Att jag ska sno den? Sälja? Till vem?

Jag satte mig i soffan igen. Nicholas och hans crew tjuvkopplade bil efter bil. De var på god väg att klara uppgiften. Men dom var flera. Och professionella. Jag är ensam och klantig.
Borde jag kanske berätta för någon? Blanda in en till hjärna som kunde styra upp lite? Nån ambitiös typ som såg utmaningen? Som var villig att offra lite får att hjälpa en polare?

Han svarade på fjärde signalen.
”Hallå!”
”Hej det är jag?”
”Tja.”
Det blev tyst en stund. Sen frågade jag vad han gjorde.
”Packar”, sa han.
”Ska du resa?”
”Yes, jag sticker till Mallorca. Hittade en sjukt billig biljett. Jag tror att alla terrordåd har pressat ner priserna.”
”Jaha”, fick jag ur mig. Jag kunde inte dölja min förvåning.
”Hur länge blir du borta då?”
”Ett halvår, kanske längre.”
”Ett halvår?”
”Jag är så jävla trött på det här landet, Manne. Jag fixar inte en höst till – det är för deppigt. På Mallis är det ju varmt. Och långsamt.”
”Och saker sprängs i luften”, försökte jag.
”Sånt där skrämmer mig inte”, sa han bara och det var ju det jag visste. Det var ju därför jag så omsorgsfullt valt ut just denna vän ur skaran - för att han var en sån som aldrig bangade och sällan brydde sig. Så sällsynt befriad från rädslor och sociala koder.
”Tänkte du säga nåt eller?”
”Nej, jag tänkte faktiskt bara försvinna en stund. Höra av mig senare. Jag tänkte att ni säkert hade en jävligt befogad orsak att hålla mig kvar om jag berättade. Det brukar bli så.”
”Jaha”, sa jag bara. ”Ja, ja. Ha det så jävla bra då.”
Jag höll tillbaka en stark vilja att slänga på luren.
”Vadå, blir du sur nu?”
”Ja, jag blir faktiskt lite sur. Jag trodde vi var så pass tajta att man berättar när man planerar att lämna landet.”
”Det är vi, Manne. Du skulle bli den första att få vykortet. Jag tyckte att det var en kul grej liksom. Som i en film, du vet. Bara försvinna och när alla börjar undra var man är så kommer ett vykort – blankt men från Mallis. Så skulle du fatta att det var jag.”
”Hur skulle jag kunna fatta det när det inte står något på kortet?”
”Det skulle du bara. Du skulle känna det på dig. Som i Nyckel till Frihet.”
”Men där rymde ju han från ett fängelse och var efterlyst och skickade ett blankt vykort till sin polare från ett ställe de redan talat om att åka till. Det var liksom lite väntat”
”Ja?”
”Vadå ja? Det här är ju en helt annan sak ju. Du rymmer ju inte från något och vi har ju aldrig pratat om Mallorca förut. Hur skulle jag kunna lista ut att det var från dig. Vadå; Hmm… ett blankt vykort? Vad mystiskt? Det måste ju vara från dig för du har ju inte hört av dig på tre dagar? Du har förstås rymt från Sverige och bosatt sig på Mallis och kommer vara borta i ett halvt år eller mer kanske. Ja, det är ju solklart. Var fan ska du bo föresten?”
”Jag har köpt ett litet hus.”
”Va?! Har du helt slutat prata med mig eller? Har du köpt ett hus?”
”Ja, ett litet.”
”Hur hade du råd med det? Du kan väl inte få ett lån?”
”Morsan dog ju. Har jag inte sagt det? Hon hade hursomhelst sparat en del upptäckte jag. Ja, och sen såg jag det här huset på Blocket och så tänkte jag att… nämen, att vad fan, men lever ju bara en gång liksom Så jag köpte kåken för pengarna och sen hittade jag den där billiga biljetten”
Tystnad.
”Du kom och hälsa på vet jag. Så kan vi sitta på Pation och korka upp en juste Rioja. Jag har en vinkällare. Det ingick.”
Tystnad.
”Vad ville du föresten”, undrade han.
”Vadå?”
”Ja, det var väl du som ringde?”
”Nej, det var inget speciellt. Hör av dig.”

Sen la jag faktiskt på. Jag satt tyst en stund och stirrade på en tavla, ett plasttryck med motivet ”Fiskargubben” som jag köpt på en loppmarknad i Lysekil för en tia. Jag såg den där gubben och tänkte för en stund att jag skulle åka med till Mallorca. Lämna landet. Gömma mig. I vinkällaren. Men jag är ju, till skillnad från min vän, rädd för bomber.
Jag kikade ändå runt lite efter billiga biljetter men hittade inga. Jag tänkte att antingen hade han haft tur eller så hade hans ekonomiska ribba höjts i och med hans arv.
Jävla polare man har.


_____________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar