...och dörren går igen med ett klick. Jag stannar upp och ser mig om, håller fortfarande i handtaget. Jag befinner mig i en gränd – som i en amerikansk film. En rökdimmig återvändsgata med pölar, soptunnor och bråte. Jag ser mot dörren jag just kommit ut genom. En nerklottrad metalldörr. Det går inte ihop. Jag öppnar och sticker in huvudet igen – in i vad som sekunder tidigare varit en replika av mitt barndomshem men nu är något slags grovsoprum. Jag stänger förvirrat, hör klickljudet igen. Hans doft är kvar i min närhet. Men han – han är borta..
Jag går bara ut från gränden, ut på gatan, som jag finner fullkomligt öde. Inte en själ rör sig där, inte en enda bil står parkerad längst trottoaren och inte ett enda fönster i de många fastigheter som kantar gatan lyser som om någon lampa var tänd där innanför. Som om det finns liv. Jag börjar gå gatan ner, mitt i vägen går jag för det tycks inte spela roll. Jag rundar hörn och möts av samma ödslighet överallt. Är jag den sista överlevande på jorden? Eller är jag död? Så hör jag ett ljud. Långt borta hörs ljudet från en skrikande kvinna.
Jag börjar springa. Jag rundar flera hörn, springer över korsningar. Skriken hörs tydligare. Jag närmar mig. Plötsligt står jag framför ett hotell. Hans namn i en blinkande neonskylt ovanför porten. Hans namn. Honom. En bokstav glappar och sprakar. Hotellet?
Jag går in och en apa, klädd i kostym, stod bakom receptionen. Ännu en gorilla. Jag stiger fram till honom och stannar. Vi ser på varandra. Jag är osäker på hur jag ska tilltala honom. Om han kommer att förstå mig och i så fall vad jag skulle säga. Gorillan skakar misstänksamt på huvudet som om det är jag beter mig konstigt. Som om det är jag som är avvikande och inte han. ”Ja, vill du något, har du en reservation?”, frågar apan på klanderfri svenska och sneddar huvudet en aning mot axeln. Jag blir lite perplex.
”Ja…”, säger jag. ”Vad tror du?”
Apans kolsvarta ögon betraktar mig en lång stund och sedan vänds blicken ner i en loggbok.
”Rum trettiotvå.”
Han sträcker mig en nyckel och visar med hela handen mot en hiss. ”Längst upp”
Hissen är långsam. Kanske är det värdens långsammaste hiss – eller världens högsta hus - därför timmar passerar på vägen uppåt. Jag lägger mig ner på golvet. Jag är så varm, tänker jag. Jag kokar, tänker jag. Jag kommer aldrig komma fram, tänker jag och somnar.
________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, hotell, apor, hissar
Intressant.se
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar