måndag 31 augusti 2009

Trettiofem dagar kvar - Ett första beslut

”Vem är det du har sugit av?”
     Vi satt vid frukostbordet och stämningen var lite tjock. Svärföräldrarna hade gett sig av i en himla fart kvällen innan och jag hade väl på sätt och vis skämts lite över vad jag sagt – inte på något vis ångrat det – men kanske tyckt att det var lite onödigt. Han var ju ändå hennes far och gårdagens lilla utbrott hade ju satt käppar i hjulet för alla framtida familjära högtider och trevande middagar. Jag såg inte riktigt att det någonsin skulle gå att reparera; Jag och Svärfar. Jag var inte säker på att jag ville det heller och han; han var alldeles för stolt.
     ”Man behöver inte alltid säga precis allt man tycker”, skrek hon åt mig när dom gått och jag var redo att hålla med. Men istället för att göra det. Istället för att be om ursäkt hade jag bara gått ut och smällt i dörren. Jag hade gått till ett seveneleven och skrivit sen hade jag ringt en gammal kompis och han hade gått med på att träffas och dricka öl.
Han hade roats av min historia – tyckt att det var rätt åt gubbfan. Eggat mig till ett uppblåst självförtroende och tron att jag skulle få rätt när jag kom hem och samtalet kom.
     Men samtalet kom inte. Hon hade låst dörren till sovrummet och jag blev förvånad då jag inte ens visste att vi hade ett lås där. Jag la mig på soffan och insåg att jag kanske tagit en öl för mycket. Eller två. Det snurrade och jag försökte fokusera med föga framgång. Men tillslut hade jag somnat. Tydligen. För jag vaknade. Och när jag gjode det var jag inte så kaxig längre..

”Vem är det du har sugit av?”, upprepade hon och tog en tugga av mackan utan att släppa mig med blicken. Hennes sätt var avslappnat och hon utstrålade en känsla av att hon sket i vilket fast det var något hon alldeles säkert inte gjorde.
     ”Hörde du det?”, sa jag. Hon nickade. Jag undrade varför just denna lilla parantes var det hon först frågade om. Jag hade ju kallat hennes far för både det ena och det andra och anklagat honom för saker jag kanske inte hade med att göra. Som jag inte hade belägg för – och hade jag det berodde det på att hon berättat för mig i förtroende.
      ”Du talade högt och tydligt”, förklarade hon. ”Jag och mamma satt här ute och hörde allt. Vem har du sugit av? Jag är ärligt nyfiken”
     ”Men jag var tjugo och gillade Bowie och Iggy och Lou Reed och ville gå emot alla normer och könsideal och var lite förälskad i hela grejen med det androgyna och fri kärlek. Det hade inget med homosexualitet att göra. Vi ville testa gränserna och var kåta och busiga bara. Och fulla. Det var midsommar på nån skärgårdsö. Det var barnsligt att jag tog upp det men ska jag vara ärlig med dig var jag så jävla trött på din farsa och hans trötta konservativa syn på allt att jag ville chocka honom lite bara”
      Hon hade lyssnat tyst och nu nickade hon. Jag suckade och såg ut genom fönstret. Det kändes som en kall dag på alla plan.
     ”Han är som han är men jag ser ingen idé i att bråka med honom. Han går inte att ändra på.”
     ”Han sa att jag var talanglös och en nolla. Jag blev förbannad och röt till.”
     ”Sa han det?”
     ”Ja, han ville att vi skulle flytta till Sandviken och att jag skulle börja jobba hos honom och att du skulle bli hemmafru. Han menade att ditt jobb var lika lite värt som mitt och att vi skulle växa upp… typ”
     Hon skrattade till och jag andades ut lite och log med henne. Det här skulle kanske ordna sig. Kanske skulle den lilla vägg som stod mellan oss gå att välta.
     ”Jag tycker fortfarande att du tog i”, sa hon och drack lite kaffe. Jag sa inget.
     ”Min farsa har sina skeva ideal och sina nojor han kör över folk på ett otrevligt sätt ibland. Så är det. Och han litar inte på någon. Inte på mig och mina val. Inte på dig. Inte på mamma. Inte på sina anställda. Han har ett jävla kassaskåp på kontoret som bara han kan koden till. Inte nån annan. Och vi har påpekat att om han skulle dö skulle vi aldrig komma in där men han har en lösning har han sagt. Det är allt han säger.”
     ”Har han inte pengarna på banken?”
     ”Han litar inte på banken. Och han vinner poäng på sina kompisar som förlorade massa pengar på krisen – att han visste typ. Har du inte tänkt på att han alltid pröjsar i cash?”
     Det hade jag lagt märke till men inte reflekterar kring närmre. Hon fortsatte berätta om honom. Att han trots alla sina dåliga sidor hade vart en trygghet och en pappa och att hon förvisso borde satt ner foten själv för länge sen men kanske på ett smidigare sätt. Något sånt sa hon och jag visste att hon ljög för jag hade hört helt andra melodier förut. Jag slutade lyssna. Jag nickade och skakade på huvudet efter tonfall – sa ett mmm då och då och hoppades att det skulle sitta – men i tankarna var jag någon helt annanstans. Jag ställde mig själv ett antal frågor; Hur mycket pengar kunde ligga i skåpet? Hur säkert skåp kunde han ha, snålgubben? Han köpte säkert sitt skåp billigt på Claes Olsson. Å andra sidan verkar han ju vara besatt av pengar så kanske var han mån om att skydda dom? Hur fan bryter man upp ett kassaskåp föresten? Skulle jag kunna få tag på kombinationen på något sätt?
     ”…eller vad tror du?” sa hon plötsligt och jag såg lite dum ut när jag insåg att jag missat vad hon sagt.
     ”Förlåt”, jag försvann bort lite sa jag ärligt.
     ”Tror du att det går att reparera?”
     Jag log; ”Jag hoppas det…”, ljög jag och tog samtidigt beslutet att jag skulle råna min svärfar på alla sina besparingar.”


________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

söndag 30 augusti 2009

Trettiosex dagar kvar - korsförhöret

     "Vad gör du då, nuförtiden?"
     "Vad menar du?"
     "Gör? Vad gör du? Vad jobbar du med? Ja, när du inte målar om förstås?"
     "Nä, men jag gör allt möjligt."
     "Kan du ge exempel?"
     "Jag skriver."
     "Vad skriver du?"
     "En blogg."
     "En blogg?"
     "Ja…"
     "Blir man rik på det?"
     "Det kan man bli."
     "Blir DU rik på det?"
      "Nej. Måste man alltid bli rik?"
     "Nej, men man måste gå runt, Manne. Går du runt?"
     "Jag går runt."
     "Hur mycket tjänar du?"
      "Ursäkta?"
     "Hur mycket tjänar du i månaden?"
     "Det varierar."
     "Tjänar du mer än min dotter?"
     "Det har hänt."
     "Hur mycket deklarerade du förra året?"
     "Ge dig nu."
     "Ursäkta?"
     "Ja, ge dig nu."
     "Ok, De andra grejerna då, sist vi talade hade du nån idé om en dokumentärfilm?"
     "Det sket sig."
     "Vadå – sket sig?"
     "Jag sket i det – jag gav upp om du så vill. Jag kände att insatsen var större än vad jag skulle få ut – om du förstår vad jag menar. Så jag sket helt i det bara. Själv då? Hur har du det?"
     "Nu handlar det inte om mig, Manne. Har ni det bra ihop?"
     "Ja."
     "Har ni pratat om att gifta er."
     "Öh… jag vet inte om… varför undrar du det?"
     "Jag är nyfiken bara. Jag vill att hon ska vara lycklig."
     "Hon är lycklig med mig."
     "Är du säker? Jag tycker hon verkar lite… jag vet inte."
     "Vad menar du?"
     "Nej, men… du vet."
     "Jag vet inte. Vi har det otroligt bra."
     "Jaså… ja, du har kanske rätt… det var bara. Äsch. Har ni snackat barn då?"
     "Du…"
     "Ja, nä ni får väl chocka mig när det är dags. Behöver du pengar?"
     "Nej…"
     "Manne, du behöver inte skämmas för att du har dålig ekonomi. Snart inser du att det inte är hållbart och du tar du dig i kragen och skaffar ett jobb. Ni kan väl flytta upp till Sandviken så kan hitta er en prisvärd villa och så kan du få en plats på kontoret. Det vore väl något?"
     "?"
     "Manne, Jag gillar dig. Det är inte det. Men det här med att skriva… Jag vill att min dotter ska få en framtid. Förstår du?"
     "Nej, kan du precisera. Snälla."
     "Du kanske borde sätta ner fötterna på jorden. Är man trettio år och inte lyckats komma någonvart med skrivandet ska man kanske – ge upp? Alla har inte skrivtalang. Så är det. Jag kan inte ens skriva ett SMS men se var jag befinner mig. Jag har en egen firma med anställda och jag försörjer min fru och…
     "Okej, nu håller du käften ett tag ditt, gubb-as, och lyssnar på något du säkert aldrig hört förut. Du är förlegad och mossig. Du förtrycker din fru och din dotter. Ditt prisvärda hus i Sandviken är det mest ocharmiga fyrkant jag satt min fot i och jag skulle inte flytta in i något liknande om jag så fick betalt. Tanken på att flytta till din stad och jobba i din firma får mig illamående. Det kommer aldrig att hända. Vet du en sak? Jag vill inte jobba. Jag anser inte att det är det som är meningen med livet. Att kämpa arslet av sig för att kunna köpa en prisvärd villa, ett kök åt sin fru, en bil som glänser. Har du inte förstått vilket jävla pris du fått betala? Du har ju, aldrig varit hemma ju. Du har ju missat hela hennes jävla liv. Är det eftersträvnadsvärt? Är det meningen med livet? NEJ! Meningen med livet är ju att jobba så lite som möjligt och leva så mycket som möjligt. Jag tänker gå runt. Precis så. Gå runt. Jag tänker bo här där det händer något mer än en årlig Jazzfestival och precis gå runt. Sen ska jag vara hemma med din dotter. Jag ska umgås med henne. Är det inte läbbigt för dig; Att umgås? Att vara ett istället för att vara en man med sin kvinna. Att inte gömma sig på jobbet? Du känner ju inte din dotter om du tror att hon vill bli nån jävla hemmafru. Hon har ett kall. Precis som jag. Och en talang. Precis som jag.
     "Du, nu tycker..."
     "Håll käften sa jag. Vet du? Jag dammsuger och städar hemma. Jag har rosa strumpor och stretchbyxor. Jag har faktiskt sugit av en man. Jo, det är sant. Och jag gick igång på det. Och det är inte min teve och hennes kastrull. Inte min dator och hennes strykjärn. Vi har det ihop. Allt ihop. Vi har fan en gemensam ekonomi. Jag lever just nu på din dotter och när vi får barn ska jag vara pappaledig jättelänge. GÅ INTE NÄR JAG PRATAR MED DIG. HUR MÅNGA MÅNADER TOG DU UT – DITT MANS-SVIN? JAG VILL ALDRIG BLI SOM DU. ALDRIG!!! KOLLA JAG HAR FEMININA GESTER. KOM TILLBAKA. HAR DU NÅGONSIN TALAT MED DIN FRU. JAG MENAR VERKLIGEN TALAT? HAR DU HÖRT VAD HON VILL? HAR DU TÄNKT TANKEN ATT ENS FRÅGA. VAD FAN GÅR DU FÖR? NU PRATAR VI JU ÄNTLIGEN PÅ RIKTIGT. SVÄRFAR. KOM TILLBAKA SÅ SKA JAG LÄRA DIG VAD KÄRLEK INNEBÄR. NÄR DU FATTAR KOMMER DU VARA SÅLD - DITT JÄVLA SVIN!"

_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

lördag 29 augusti 2009

Trettioåsju dagar kvar - Svärföräldrarna

Jag la en matta över fläcken på golvet. Den täckte nästan men det hjälpte inte. Hennes mor är som en hök; ”Ni har väl aldrig mattor!”, var typ det första hon sa efter det att de hade ankommit och gick en husesyn på eget initiativ. Jag vet inte varför hon lyfte på mattan. Kanske som för att bevisa sin tes. Som för att dubbelkolla med sitt visuella minne att det faktiskt brukade se annorlunda ut. Hon blottade den vita färgfläcken på trägolvet. Jag hade skrubbat men den hade hunnit sätta sig. Sugits in i det härligt obehandlade träet. Hennes Pappa sa; ”Hoppsan!” och gav mig en blick som påstod att jag hade ett och annat att lära innan jag blev en riktig karl. Han var sån. Det var hans grej; att tycka saker om kvinnligt och manligt och vilka roller de skulle spela i ett normalt fungerande förhållande. Och varje gång vi sågs tog han mig åt sidan och körde ett litet korsförhör för att se hur långt jag kommit i det som han kallade; att ta ansvar. Förhöret skulle komma. Antagligen imorgon strax innan de skulle ge sig av. Det brukade vara så. Att han lämnade mig i en känsla av obehag. Av otillräcklighet.
     Jag fick förklara fläcken. Hon undrade oroligt om jag slagit mig illa, hennes mor ojade sig över det förstörda golvet, hennes far hånlog åt mina bristande hantverkskunskaper och jag stod i mitten av skiten och påstod att vi ju ändå funderat på att måla golvet vitt länge nu. Nu hade vi ju fått en orsak, sa jag och lät spelat upprymd.

Och så där fortsatte kvällen, morgonen, dagen och eftermiddagen. Nu är det kväll igen. Jag har fått en kort andpaus till att ”kolla mail”. Snart är den tiden slut.
     Nu höll jag på att skriva; snart är min tid slut. Men jag tycker det där snacket börjar bli tjatigt. Nu bestämmer jag mig att jag nästa vecka ska göra något vettigt. Att jag aldrig mer ska skriva en mening som nedvärderar mig själv. Som är självömkande och patetiskt. Inte innan jag gjort mitt bästa i alla fall. Jag måste resa mig från sofflocket för fan. Jag ska visa min jävla svärfar att jag också kan lyckas med något i livet. På mitt sätt.

____________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

fredag 28 augusti 2009

Trettioåtta dagar kvar - Väggen

Hon la upp det som ett oskyldigt förslag; ”Du kanske skulle måla väggen innan dom kommer? Ja, om du hinner alltså?”
     Hon sa det igår eftermiddag i ett stökigt samtal från förskolan och hon hade egentligen inte tid att prata förklarade hon men idéen hade slagit henne så plötsligt – att det vore kul om det var fint hemma - och hon ville bara säga det till mig. ”Men du kanske har tänkt på det själv?”
     Jag förblev tyst så pass länge att hon hann bli otålig och upprepade; ”Men bara om du hinner älskling”. Sen tog hon ett kort adjö och hördes skrika en uppmaning till ett barn som gjorde något dumt i bakgrunden innan samtalet bröts.
     Om jag hinner, tänkte jag och kostade på mig ett leende. Det vet hon att jag gör och ger mig alltså ett val; antingen gör jag henne glad eller så gör jag henne besviken på ett sätt som hon aldrig kan uttrycka då hon visade mig en utväg. Men en besviken tystnad skulle slingra sig runt oss om jag inte agerade och kanske skulle den hänga sig kvar och förstärkas i och med hennes föräldrars besök. Det som irriterade mig mest var inte hennes sätt att utdela en dold order. Nej, det som störde mig var det faktum att jag faktiskt tänkt måla den där jävla väggen själv - som en översakning - men nu var det ju omöjligt att få det att se ut som om jag gjort det på eget initiativ. Hon bestal mig på äran. Men jag orkade inte grotta ner mig i det där. Jag tog mig till järnaffären för andra gången på kort tid och köpte ny vit färg – denna gång för väggar. Jag skyndade hem och plastade golvet ännu en gång och tejpade listerna och rörde om i färgen. En första strykning gick smärtfritt förbi och resultatet var enastående. Det blev vitt. Kanske borde jag stannat där. Bara låtit det vara fint och inte tänkt på det där att det behövdes fler strykningar. Väggen var ju vit från början och det enda jag försökte dölja var ett sträck. Ett sträck som var borta bara efter en strykning – men jag visste inte hur det skulle se ut efter åtta timmar, när färgen torkat.
     Hon kom hem och blev glad över min insats. Jag sa att jag tänkt göra det ändå – ljög att jag redan köpt färgen när hon ringt och och sa att det var bra och kysste mig på munnen fast det var uppenbart att hon inte trodde mig. När jag frågade om hon tyckte att en andra strykning skulle behövas sa hon att; ”Ja, det kan väl aldrig skada.”
     Hon hade fel.

Vi lät allt stå och sov med sängen mitt i rummet. Morgonen kom och hon gick. Jag öppnade färgburken med en skruvmejsel och såg sen upp mot väggen. Sträcket syntes fortfarande inte. Skadan var åtgärdad men vem vet hur det kommer att se ut i en kvällsbelysning med toppljus. Då kanske det framträder igen – sträcket – som en påminnelse om min slarvighet. Vem vet? Och förresten skadar det aldrig med en andra strykning. Tre hade varit och ta i. Men två.
     Jag hade rollat klart hela väggen och stod nu med en pensel för att fylla i längst taket. Jag stod på ett nattygsbord och hade färgburken hängande i armvecket, doppade penseln och sträckte mig upp för att fylla i en sista torr fläck när det hände; nattygsbordet vek sig. Det trycktes ihop som ett korthus och jag hann tänka att det var ju själva fan att jag struntade i att dra åt den där jävla skruven för att jag inte orkade leta upp en IKEA-nyckel. Nu kommer straffet. Jag kände hur färgburken voblade upp av nedåtrörelsen och hur jag blev helt blöt i ansiktet – hur det brände till i ögonen – igen. Sen kraschlandade jag mitt på golvet. Förblindad av färgen men jag hörde tydligt hur förödelsen tog form runt omkring mig.

Färgburken var tom – golvet ser ut som en tavla av Jackson Pollock och dom – dom kommer om en timme.
     Jag fick en stark känsla av att det här målarprojektet var förbannat. Att det var i maskopi med Honom. Och det skulle dröja sig kvar och eskalera tills tiden rann ut. Att om jag bara hade låtit allt vara som förut och skitit i snusfläcken i taket som jag skitit i den under så många år hade allt varit bra nu. Då hade pengarna nått mig på något sätt och allt skulle vara bra. Nu. Nu var det inget bra. Inget bra alls. Nu.
     Nu ringer det på dörren.


_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

torsdag 27 augusti 2009

Trettionio dagar kvar - Tidiga samtal och barnlängt

Vi vaknade samtidigt. Av telefonen. Först tänkte jag att det var grannen. Att han skulle utkräva sin tjänst nu - omedelbart innan jag vaknat till och fått igång hjärnan. Innan jag var kapabel att ge motstånd. Sen tänkte jag att det var Han – eller en av hans gorillor - som ville påminna om något otäckt som jag kämpar så hårt för att förtränga – för att glömma. Hon reste sig för att svara men jag höjde en hysteriskt hand.
     ”Vänta!”, sa jag med en imponerande attack som fick henne att se på mig förvånat.
     ”Vadå? Det ringer ju.”, sa hon och fortsatte att resa på sig. Jag försökte få tag på henne med min blint fäktande arm men hon gick bara lugnt bort till luren och lyfte. Jag höll andan. Hörde hur hon sa sitt namn, hur hon lyssnade på någon, hur hon såg bekymrad ut för ett ögonblick – eller var det rädsla? Fan, det är han, tänkte jag. Det är den där jäveln som går för långt nu.
     Sen skrattade hon plötsligt till och avbröt min tankekedja.”Nej, mamma vi har inte glömt att ni kommer”
     Att dom kommer? Ska dom komma? Det måste jag glömt – frågan är om jag någonsin vetat om det? Jag slappnade av lite när jag förstått att i alla fall inga dödshot förmedlades henne genom luren. Dock bekymrade mig det som faktiskt förmedlades; att hennes föräldrar skulle komma till Stockholm och antagligen bo hos oss i gud vet hur länge. Det var inget större fel på dom men att ha dom här hemma blev aldrig helt konfliktfritt. Det fanns irritationsmoment och hennes pappa var så näsvis. Ställde massa jobbiga frågor vid fel tillfällen. Hon avslutade och la på. Kom tillbaka till sängen. Suckade.
      ”Jag fattar inte varför dom alltid ringer så tidigt”, sa hon och kollade på klockan som visade 07.25.
      ”Ska dom komma hit?”, frågade jag och jag lät ofrivilligt tveksam.
     ”Ja, det vet du väl. Det bokade vi ju för flera månader sen.”
     Jag skakade på huvudet. ”Jag tror faktiskt inte jag hört talas om det här besöket. Du har glömt att berätta.”
     ”Jag har inte glömt att berätta.”, sa hon och lät väldigt bestämd.
     ”Då har jag fått delar av mitt minne raderat”, sa jag med en ironi som inte gick hem. Jag skakade förlåtande på huvudet. ”När kommer dom och hur länge blir dom kvar?”
      ”Dom kommer imorgon kväll och stannar till söndag”
Jag nickade. Det är överkomlig, tyckte jag och hon gav mig en blick.

Det var ingen idé att somna om så vi gick upp, klädde oss och åt frukost tillsammans för en gång skull. Jag kokade mannagrynsgröt och på den lilla musikspelaren sjöng Miss Li för oss. Vi satt så en stund och smakade på den matiga frukosten innan Hon började berätta om en pojke på dagis som hon hyste lite extra känslor för fast man inte borde.
     ”Borde vad?”, undrade jag.
     ”Ha favoriter.”
     ”Det är väl oundvikligt.”, sa jag. ”Man kan väl inte bestämma sig för vilka man ska tycka om. Och man kan ju inte tycka om alla.”
     Hon nickade. Sen berättade hon mer ingående om sin favorit. Vad han sa och gjorde. Hur bra han var med andra barn och hur tankfull och klok han var.
     ”Hoppas vårt barn blir så.”, sa hon så plötsligt att jag hajade till lite. Det hade aldrig tagits upp så direkt innan. Vi hade snuddat vid tanken men nu uttalade hon det som en självklarhet. Vårt barn. Det skrämde mig på samma gång som det fyllde mig med värme – en behaglig hetta i hela kroppen – en röst som ropade; ja!

Känslan satt i långt efter det att hon gått och jag satt stilla i soffan och i tankarna gungar jag mitt eget barn – inte lillkillen – och mitt eget barn säger inte Mannen till mig utan Pappa. Pappa Manne. Mitt barn.
Grannen dök upp som ett smärtsamt missfall i sitt fönster på andra sidan gatan. Han vinkade och gjorde en gest; en telefonlurgest som sa; Jag ringer, kompis.

__________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

onsdag 26 augusti 2009

Fyrtio dagar kvar - Fildelningsegoisterna

Så jag kunde inte släppa det där med människan igår kväll. Det fanns hos mig som ett väsen hela kvällen och natten. Kunde inte sova så jag smög upp från sängen och bort till datorn. När jag inte finner ron att somna, när tankarna liksom inte fastnar och slappnar av, då lyser jag böcker. Lyser – en sammansättning av orden lyssnar och läser. En vän till mig har tagit åt sig äran till ordet men den kan ju komma från var som helst. Där är han inte att lita på. Till skillnad från denna vän - som alltså också lyser – köper jag mina mp3böcker. Han skakar på huvudet när jag berättar om det – enligt honom är all media gratis och jag orkar inte gå in i debatten med honom. Det leder liksom ingenstans.
          Jag hade precis avslutat en bok och köpte nu alltså en ny. 159 kr är pengar men det var ju också löning igår natt. Jag fick ut 5700 från a-kassan. Nu hade jag 5541 kronor kvar. Min vän fick ut över 25 000 från sitt jobb inom media. Hans fru tjänar ännu bättre. Så för honom kan det inte vara en pengafråga. Det måste vara en princip. En ovana.
Men skit i honom nu. Kärlek är allt jag känner för den mannen även att jag inser att han har fel i just denna fråga.
          Det som kom till mig där jag satt och följde stapeln som sakta fylldes var en sorglig känsla. En slags hopplöshet. En tanke blommade ut som såtts kvällen innan; människan är så självcentrerad – en sån där jävla superegoist som inte ser längre än näsan räcker. Det yttrar sig i krigen och i orättvisorna. I miljökrisen, i finanskrisen, i fildelningsdebatten. Folk vill ha och folk tar oavsett om det gäller olja, mark, liv, land, eller datafiler.

Fildelarna skyller sitt övertramp på något de påstår är en integritetskränkning. I samma stund som dom bloggar om sina liv, barn, bekymmer, nöjen och njutningar till allmän beskådning – i samma andetag som de dagligen delar med sig av sin sinnesstämning om det så gäller ett nyfött barn, en plötslig diarré, en film dom ska se, en restaurang de ska besöka eller någonting de misslyckats fatalt med via statusrader på Facebook eller MySpace eller MSN eller en uppsjö andra digitala forum – I samma rörelse som de lägger upp hela sitt liv i bilder och filmer på nätet - ger dom fuckyoufinger till en påstådd storebror och kallar sin integritet krängt för att folk vill ta betalt för verk och produkter. Vad har det med integritet att göra? Jag ser inte sammanhanget. Har aldrig gjort det. Integriteten lämnade vi ju bakom oss när Big Brother startade på teve. Jag påstår inte att det är dåligt. Jag bloggar ju själv och dessutom om ett ämne som ju borde vara högst privat.
          Nej, Jag ser en massa hycklande egoister som inte alls vill dela med sig som dom så storslaget påstår – utan bara vill ta. Upphovsrätten ska dö – skriker det. Pengarna delas upp fel - stora bolag är tjuvar – och absolut, något är skevt så ändra på det istället för att ta för er och peka på laghål. Om ni tar allt finns inte ens det lilla kvar. Och att ni sen sätter stort värde på andra saker – skitsaker som ni gärna lägger mycket pengar på – teveapparater byggda under tvivelaktiga förhållanden i ett avlägset land, bensin till era bilar som nu sen spyr ut i era bilköer, mat som skeppats över hela jävla världen för att ni kräver att det aldrig ska finnas en tom hylla i er affär. Att jag får höra av en bekant att jag fyller Steve Jobs lyxjakter med disel genom att köpa en uppgradering till min dator lagligt och sen tar han upp sin iPhone och stämmer träff med en kompis på McDonalds för att smörja skrovet innan han tar en taxi hem för att du inte orkar vänta på kollektivtrafiken, din late drul. En hycklare är vad du är.
          Vill ni leka Robin Hood så gärna för mig men flytta då ut i skogen och gör lite nytta? Rädda de förtryckta. Skicka era sparade pengar till artister ni lyssnar på som tack för att de sitter och gör musik åt er – eller till en författare som ägnat ett halvår åt att ljuga ihop en historia som du ska skrämmas av eller roas av eller bita av dina naglar för. Och gå fan inte och köp ett par Nikeskor för tusen spänn utan att tveka samtidigt som du använder storbolagens rävspel som ett argument. Det blir så otrovärdigt då. Nej se på dig själv, se på din ekonomi – se att du har råd att köpa musik från iTunes då och då. En ljudbok när det är löning. För allt behöver inte vara tillgängligt hela tiden. Det behöver bara vara tillgängligt när vi har råd och när det finns i handeln. Och det behöver absolut inte vara gratis. Varför ska det vara det? Varför vill ni att det ska vara värdelöst? Och vad i helvete har det med integritet att göra?

Så har det varit i alla tider. Att man har sett fram emot sin nya skiva, satt högt värde på sin musik – och för visso delat med sig till sina vänner med blandband och senare brända skivor. Till sina vänner. Och det är bra. Att tända, inspirera och dela med sig. Fast inte till hela världen. Då sjunker ju musiken precis som The Pirate Bay. Då blir den sponsorfinansierad och fylld med reklam som allt annat. Då blir den skit.

Människan. Egoisten. Förlåt. Jag blev visst lite upprörd i den här texten. Så det kan bli.

Och sen tog jag min nya ljudbok med mig tillbaka till sängen och Henne och det vita tjocka sträcket på väggen och medan tankarna löpte amok i min skalle försökte jag höra på vad min författare berättade för mig genom mina små lurar – som förövrigt fullkomligt håller på att falla sönder. Jag måste köpa nya. Men jag anser att jag har andra prioriteter just nu. Det är ju så det är. I alla fall för mig.

_____________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
Intressant.se

tisdag 25 augusti 2009

Fyrtioen dagar kvar - Gör Israel mig till en antisemitist?

Jävla skitvärld. För egentligen; vad är vi för några konfliktsökande krigiska jävlar. Människan. Judar, muslimer, katoliker, protestanter – israeler, amerikaner, palestinier, svenskar, kineser, cubaner – talibaner, nynazister, pirater, moderater, kommunister, faschister – den kristna högern, veganer, feminister, huliganer – människan. För det är väl egentligen väldigt liten skillnad på oss. Vi har två ben, två armar, två ögon, en kropp, tio fingrar, tio tår, en mun, ett kön, en röv. Vi bajsar, vi kissar, vi älskar vi pratar – uppenbarligen för lite för jag tycker att vi missförstår varandra hela tiden. Det måste väl vara så – att vi missförstår. Eller är det så illa att vi drivs av ett latent hat?

Jag och Hon satt och såg på teve igår kväll. ”Aktuellt med fördjupning. Vi hade lämnat sträcket på väggen bakom oss och för att ta itu med senare och ätit en god middag. På teven avhandlades artikeln i Aftonbladet om organstölder som väckt sådan debatt. En förvirrad kvinna vid namn Lisa Abramowicz från Svensk Israelinformation och Jan Helin från Aftonbladet diskuterade saken och hela cirkusen gjorde mig förbannad. Hon anklagade artikeln att vara byggd på falska grunder helt utan bevis, att den var antisemitisk och osmaklig. Att artikelförfattaren hade ljugit ihop hela historien. Hon kände sig tydligen personligen anklagad som jude – som om det hade något att göra med judar överhuvudtaget. Det framgick inte i inslaget. Jag gick in på aftonbladet.se och läste artikeln. Ingenstans kunde jag läsa om judar. Ingenstans kunde jag se att artikelförfattaren la upp några som helst sanningar utan han ställde frågor och uppgav vad folk berättat för honom. Berättelser om uppskurna lik, avrättningar och begravningar i det skymda och tysta. Ingenstans stod det att Lisa Abramowicz personligen hade sprättat upp en pojke och tagit hans organ. Ingenstans stod det att judar gjort det. Jag läste inte in någon antisemitism i artikeln Jag läste om förtvivlade mödrar som ville göra sin röst hörd. Jag tyckte det var en bra artikel som ställde viktiga frågor som kräver svar.
    Folk stod utanför svenska ambassaden i Tel Aviv och gastade med plakat som påminde oss om historien. Landets regering vill ha ursäkter och förkastelse. Är inte det en konstig reaktion? Borde inte en sund människa tänka; kan detta vara sant? Det måste vi undersöka?

Människan.

Och när Lisa Abramowicz avslutar med att förklara att dagarna efter artikelns publicering hade fyllts av samtal till hennes förening och andra judiska organisationer; samtal med hot och hat och löften – och på någotvis försökte skylla det på aftonbladet känner jag en sorg i bröstet. Vad är det du vill lilla människa, frågar jag henne? Varför är du så rädd? Varför är du så hatisk och arg? Varför är du inte stolt nog i din tro? Varför kan du inte hitta styrkan att förkasta dessa handlingar? Varför gör du dig så liten? Är du immun mot kritik bara för att du har ett judisk efternamn? Är det inte så att dessa människor som av en oförstålig anledning tycker så illa om dig alltid finns där. Att artikeln bara var en katalysator som fick dom att lyfta luren precis som den också var en anledning till att den Israeliska staten åberopar antisemitism? Artikelförfattaren hatar dig inte. Jag hatar dig inte Lisa men jag tycker lite synd om dig för att du, vid din ålder och med din erfarenhet av liv, inte kommit längre. Inte lärt dig att lyssna istället för att hålla för öronen. Inte lärt dig att uppfatta istället för att missuppfatta. Jag tyckte att hon såg lite spänd ut. Kanske är det en kram hon behöver. Lite kärlek bara – och lite mindre hat.

Människa.

Är jag antisemit? Är det kanske så enkelt att inom mig finns en liten man som hatar ett folkslag. En liten man som är helt uppbyggd på förakt och rädslor för det okända och vars största önskan i livet är utrotningen av en samling människor med karaktäristiska näsor och efternamn. Jag känner efter. Känner. Finns han där? Är det därför jag blir så illa berörd av Lisas ignorans. Lisas tunnelseende. Nej, jag känner inte igen mig. Det har ingenting med judar att göra. Det har med människans idioti att göra. Den finns fan överallt och den kväver mig,
    Jag är också en idiot – uppenbarligen. Denna blog existerar just därför att jag beblandat mig med folk jag borde hålla mig ifrån. Människor som verkligen borde föraktas. Inte för att dom är judar, araber, jugoslaver eller zigienare utan därför att de är hjärtlösa, elaka och hänsynslösa. Därför att de har en felaktig bild av vad respekt är. Därför att de antagligen är så fruktansvärt rädda och osäkra. Hade man haft modet skulle man ignorera deras våldsamhet och gått fram och kysst dom på munnen – hållit kvar tills dom smält av min kärlek och blivit snälla.

Är det en plan? Är det min plan? Jag är väl lika naiv som alla andra?

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
Intressant.se

måndag 24 augusti 2009

Fyrtiotvå dagar kvar - I målartagen

Jag öppnade upp den stora burken med vit takfärg och rörde om med en ovässad blyertspenna. Jag gick för att hämta rollern och det där fatet man rullar den i. Det prasslade när jag gick. Allt var skyddat. Golvet, byrån, stolen och sängen som nu stod mitt i rummet - var insvept i skyddsplast. Jag kände mig trygg när jag hällde upp färgen och när jag doppade rollern och rullade in det vita. Jag stod i sängen för att komma upp lite och förde rollern mot taket med hjälp av ett skaft. Det gick bra. Fina vita sträck bildades i taket. Jag kände den där härliga känslan som infinner sig när man gör kroppsarbete av något slag. Den där manliga fåfängan om att göra sin plikt - sin manliga plikt. Eller så är det bara något som vi omanliga män känner för att det är något vi saknar. Jag kan vara mallig i veckor när jag hjälp nån kompis klippa gräsmattan. Jag kan bräka på om det i tid och otid och dom som lyssnar förstår ingenting - dom som byter oljepannor, målar om stugor och båtar, tömmer latriner, klipper gräs, bygger på sommarstugor och mekar med bilar var och varannan dag. Männen.
    Jag är nog inte mycket till man, tänkte jag där jag målade på med stolta rörelser. Sen fick jag en droppe färg i ögat. Det sved till så in i helvete och jag tappade balansen på den mjuka sängen. Jag grep tag i rollerskaftet som om det skulle hjälpa mig. Istället trycktes det mot taket och började rulla. Ju längre bort från mig rollern tog sig desto djupare föll jag. Till slut låg jag på mage på sängen och kved. Jag rafsade fram en hörna av lakanet under skyddsplasten, torkade bort det värsta och såg jag upp. Jag höll fortfarande i skaftet men dess andra ända - själva rollern - låg lutad mot golvet. Det inplastade vackra gamla trägolvet. Vilken tur att jag var noggrann med förarbetet, tänkte jag. Sen såg jag den lodräta, vita, rollerbreda, rand som prydde väggen framför mig. Väggen var vit sedan tidigare - men precis som taket gulnad av tid. Jag var tämligen säker på att det där sträcket inte skulle smälta in.

Och mycket riktigt. När jag senare stod där med Henne bredvid mig var det inte det nymålade taket hon kommenterade först.
    "Vi får köpa lite väggfärg", sa jag med en manlig underton. "Imorgon är det löning."
    Jag blinkade irriterat med mitt skadade öga och kostade på mig ett litet; "Tjoho!"

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

söndag 23 augusti 2009

Fyrtiotre dagar kvar - Frukost på sängen

Jag vaknade först idag trots att Hon slumrat in så tidigt. Klockan var över nio och jag tänkte att hon kanske behövde sin sömn och smög därför upp som hon ju gör för mig varje morgon. Lät henne sova för en gångs skull.
    I köket fick jag idéen att jag senare skulle väcka henne med frukost på sängen - liksom fortsätta den här helgen i romantikens tecken. Jag öppnade kylskåpet men det gapade tomt. Scones, tänkte jag ambitiöst. Fan, jag bakar. Toppar allt med nybakt bröd och typ pressad apelsinjuice - om vi bara haft apelsiner. Jag öppnade skafferiet. Eller bakpulver.

Jag bestämde mig för att kila ner och handla. Affären låg väldigt nära men jag ångrade att jag inte satt på mig mer än ett linne och tygbyxor. Det fanns en kylig vind i luften - en höstens andedräkt – som inte syntes när man såg ut genom fönstret men som var där närvarande som en ond aning. Jag rundade ett hörn och kilade bort mot affärens skjutdörrar och steg in i något ännu kyligare - Airconditionkylan. Jag bet ihop och började plocka på mig lite vad som föll mig in. Lite paprika och körsbärstomater. Och sen en näve riktiga körsbär av bara farten. Jag hittade bakpulvret och stod och valde bland mer eller mindre festliga marmeladsorter när jag kände en närvaro. Jag såg upp och upptäckte att Grannen stod snett framför mig och såg ut att stå i valet och kvalet mellan Gevalia eller Zoega. Han är en typiskt Zoegatyp, tänkte jag och tyckte det var konstigt att han inte sett mig. Han måste ha passerat mig rätt nära för att nå sin position vid kaffet. Grannen valde mycket riktigt en Intenzia och la den i sin korg. Sen såg han upp, såg mig i ögonen helt hastigt och nickade till – en kort nick bara, ett; tjena – innan han gick vidare förbi mig. Jag stod förvånat kvar en stund. Det var som om vi varit helt vanliga grannar; en så där ytlig bekantskap som man helst undviker helt och mörkar på. En sån där när båda är med på det. När man viker bort blickarna i ett samspel – i en tyst överenskommelse. När man inte orkar med artighetsfraserna liksom för dom betyder ju ändå inget. När sånt är okej. Och så skulle det ju mycket väl kunna varit – om man bortser från hans utfall bara två dagar tidigare.
    Jag gick bort för att hämta en mjölk och på vägen tillbaka mot kassorna kikade jag ner i frysdisken - vilket jag alltid gör – efter en italiensk glassimport med smak av mintchoklad som jag köpt där för kanske tre år sen, blivit fullkomligt förälskad i men aldrig sett igen. Den var inte där idag heller. Jag lyfte lite fåfängt på ett Big Pack som om jag skulle finna min italienare därunder och när jag besviket såg upp såg jag grannen igen. Mitt framför mig. Vägandes ett paket frysta ekologiska ärtor i handen. Han låtsades inte om mig. Först blev jag nästan förbannad – jag menar vilken jävla typ alltså. Först stövlar han in i mitt kök och blackmailar mig och sen ignorerar han mig som om jag vore luft bara någon dag senare. Jag var på håret att säga något när jag plötsligt fick för mig att jag drömt alltihop. Att han aldrig hade kommit och hälsat på annat än i fantasin. Fast det vore ju märkligt. Jag diskade två koppar. Och utskriften.
    Jag släppte glasspaketet i frysen och gick därifrån – till gör-det-själv-kassorna. Jag blippade allt som skulle blippas och vägde och valde bland bilderna på touchskärmen och tryckte Avsluta och Betala. Jag drog mitt kort och slog min kod och hörde en högljudd inspelad röst säga; ”Kortfel – försök igen.”. Jag försökte igen men fick samma meddelande uppspelat för mig.
    En ung anställd hjälpte en förvirrad tant som oavbrutet beklagade sig över den nya tiden och vad var det som var så fel med att verkliga levande människor skulle sitta bakom kassorna och det hade ju fungerat i alla tider och ve och fasa och vart var världen på väg och stackars pojke – sa hon till den unga anställde och vågade sig till och med på en kindklapp; ”Förstår du inte att du kommer ersättas av en robot, Förstår du inte att du kommer bli arbetslös nu, stackars lilla barn”. Killen gav henne en ironisk blick och förklarade att han inte tänkt sig en karriär på Konsum ändå och bad henne sedan trycka på en bild på ett rött äpple.
    ”Varför ska jag göra det?”, kraxade tanten.
    ”Därför att det ligger ett rött äpple på vågen”, sa han och pekade på ett rött äpple som mycket riktigt låg framför henne på vågen.
    ”Kortfel – var god försök igen”, skrek min maskin och jag var beredd att hålla med tanten, i alla fall till en viss del. En mänsklig kassörska skulle visa lite mer diskretion kring människors övertrasserade konton.
    Jag skulle precis vända mig till den unge anställde och be honom dra kortet manuellt eller nåt - kanske bett om krita – när jag hörde grannen bakom mig.
    ”Är du pank, eller? Du kanske inte borde tagit den dyraste marmeladen?”
    Han skrattade till och jag skulle precis ta och säga något dumt till svar när han klappar mig på axeln och i en van rörelse får upp ett glittrande guldkort ur sin kavaj och låter det glida igenom min kortläsare. Han knappade in en kod och texten godkänd dök upp på displayen som ett bevis på hans utmärkthet.
    ”Så där ja”, sa han och gav mig ännu en serie överlägsna ryggdunk. ”Vi hjälper varandra, du och jag”
    Jag nickade bara. Visste inte vad jag skulle göra. Hans kort var draget och hans pengar borta. Jag kunde uppenbarligen inte betala tillbaka honom. Inte nu och där i alla fall. Jag tackade och packade min kasse. När jag gick förbi honom sa han; ”Jag ringer!”

Hon satt i köket när jag kom. Det luktade scones. Hon undrade var jag tog vägen och jag sa att jag gått för att handla. Hon log.
    ”Ja, det fanns inget bröd. Men jag lagade scones.”
    ”Utan bakpulver?” sa jag lite överkört.
    ”Nej, man kan inte göra scones utan bakpulver, älskling. Då blir dom helt platta.”
    Jag sa inget mer utan packade bara upp de varor grannen betalt, ställde upp bakpulvret på diskbänken bredvid en retroburk märkt med texten; bakpulver och räckte henne marmeladen. Hon nickade gillande. Sen gick dagen.

____________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

lördag 22 augusti 2009

Fyrtiofyra dagar kvar - En lördag i sängen.

Jag målade inte taket igår. Jag målade inte bort de vita fläckarna för jag tyckte det kändes lite jobbigt. Jag gick inte heller ner till gymmet. Av samma anledning: det kändes jobbigt. Istället drack jag upp min kaffe i lugn och ro. Jag bara satt där och tog små klunkar av den svarta drycken. Jag hämtade inte tidningen och jag satte inte på radion igen. Jag bara satt och stirrade ut genom fönstret och sög på vad det nu vad som hänt. Grannen. Sen gick jag och skrev bloggen ni läste igår. Relativt nöjd med min text klädde jag mig snyggt i svart skjorta och röd slips. Jag gick ut och ner till blomsteraffären där jag köpte en bukett med röda rosor som var extra långa.
     Jag tog mig ner i tunnelbanan vid Slussen och åkte söderut. När jag steg av i Bagarmossen såg jag att jag var lite tidig. Jag gick bort till ett konditori vid torget och tog en kaffe, såg på den märkliga skulptur som någon placerat på en konstgjord gräskulle.
     Jag kom fram till hennes dagis några minuter innan tre. Jag ställde mig vid staketet och väntade. Några barn blev nyfikna och kom fram. Ställde massa frågor och jag svarade ärligt att jag väntade på Henne och att jag var hennes pojkvän. De sa att de tyckte mycket om henne och jag sa att det gjorde jag med.
     Så kom hon ut. Hon sken upp när hon såg mig och kom fram.
    "Vad gör du här?", undrade hon och jag sa att jag ville följa henne hem. Hon nickade och sa hej då till de fnittriga barnen. Önskade dom en trevlig helg. När vi gick stigen mot tunnelbanan gav jag henne rosorna.
     "Varför får jag dom här?"
     Jag tänkte. För att jag vill be dig om förlåtelse. För att jag gjort en del felsteg i livet och nu ville jag ha en kram och en puss och ett; det ordnar sig ska du se. För att jag vill att den där jävla grannen inte ska ha några hållhakar. För att jag tror att tio röda rosor och en slips ska ändra utgången på denna historia. Det var därför jag köpt blommorna och det var det jag tänkt säga.
     "För att jag älskar dig", sa jag bara och gav henne en puss.

När vi kom hem blev vi hemma. Hela eftermiddagen och kvällen och natten och när vi vaknade idag låg vi bara kvar i sängen och ville inte gå upp. Så jag drog in teven dit och skarvade ihop en mängd antennsladdar tills bilden nådde oss och sen kollade vi på vad som visades oss utan att klaga och när Happy Gillmore slutade klockan nio somnade hon. Vi hade legat hela dagen i sängen undantaget de gånger vi hade hämtat mat eller gått på toa. Vi hade inte älskat utan bara legat nära, luktat, smekt, känt och vilat. Nu sover hon och jag låg en stund och lyssnade på henne andas innan jag gick upp och nu - nu sitter jag ju här.

____________________-______________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

fredag 21 augusti 2009

Fyrtiofem dagar kvar - Ett oväntat besök

Det ringde på dörren. Tre gånger. Jag slog upp ögonen och förundrades över att jag nästan varje morgon väcktes av något. Att jag så sällan fick vakna av mig själv. Och sen vandrade tankarna vidare och jag skämdes plötsligt över att jag hade lyxen att bli irriterad över en sådan sak. Det ringde igen på dörren. Hon gick upp varje morgon. Tidigt. Hon gick till sitt jobb med massa barn som sprang runt som yra höns och skrek och det var hon i hela dagen. Sen kom hon hem. Ibland lagade hon middag också. Ibland lagade jag middag. Men hon klagade fan aldrig. Och här ligger jag, kvar i vår säng för att hon varit vänlig nog och smugit sig upp för att inte väcka mig, och blir arg över att jag aldrig får vakna av mig själv. Jag borde ställa klockan. Gå upp och göra lite jävla nytta. Det ringde på dörren en femte gång och jag kände att jag kanske borde se efter vem det var som aldrig gav upp.
    Grannen gav aldrig upp. Han stod där i sin dyra kostym och sa; ”Tjena, får jag komma in?” Som om det vore det mest naturliga. Jag kände mig dum där jag stod nyvaken i mina kalsonger som var i storleken small fast ändå inte smet åt kring mina stickor till ben. Kontrasten mellan hans välkläddhet och min fullkomliga brist på kläder var skrattretande. Jag blev lite nyfiken på vad han ville och steg åt sidan.
    Jag visade in mitt oväntade besök till köket och satte på en balja kaffe. Han slog sig ner vid bordet och jag slog på den lilla stereon som stod på diskbänken. Jag gjorde det för att rörelsen satt inprogrammerad; först bryggaren, sen musiken, sen brukade jag gå ut i hallen och hämta tidningen om Hon inte redan gjort det. Nu stod jag bara kvar och hörde hur White Stripes ”Conquest” lite opassande och stökigt öste ut ur de små högtalarna i alldeles hög volym. Jag stängde av och såg mot min gäst. Grannen slängde upp en utskrift på bordsytan. Han gjorde en gest mot mig att komma och titta. Jag gick fram och såg att det var ett utskrivet mail. Avsändaren och adressaten var båda överstrukna med en svart tuschpenna men i subjektraden stod; Vem kör runt i din bil?
    En kort text följde;

Tjenare Von
Såg att din bil var ute och åkte utan dig häromdagen. Han som körde betedde sig skumt så jag tog en bild. Men det kanske var helt i sin ordning? Golf i helgen?

Jag tyckte det var lite konstigt att tonen i mailet var så mild och att det minst sagt besvärande budskapet följdes av en invit till golf. Bara sådär. Längre ner på sidan var en bild som, med tanke på kvalitén, verkade vara tagen med en mobilkamera. En bild på mig i som med ett otåligt ansiktsuttryck väntar i Grannens bil framför ett rödljus vid Stureplan. Trots pixlarna och suddet var det ingen tvekan.

Busted.

Jag nickade och gick bort mot bryggaren som började bli klar med sin uppgift.
”Kaffe?”, frågade jag och han sa att det ville han gärna ha. ”Mycket mjölk.”, bad han.
Jag tog ner två koppar och fyllde dem. Jag hämtade mjölken i kylskåpet och ställde den och en av kopparna framför honom. Satte mig.
     ”Jaha”, sa jag. ”Vad tänker du?”
    Han dröjde ytterligare med att svara och smakade istället på kaffet. Sen log han och sa; ”Din flickvän var väldigt övertygande. Antingen spelar hon väldigt bra eller så vet hon inte om ditt extraknäck som biltjuv?”
    ”Du, jag snodde aldrig bilen. Du fick tillbaka den utan en skråma.”
    Han höjde ett finger.
    ”Jag har kollat upp dig. Din deklarerade ekonomi går inte ihop med ditt leverne. Jag tänker svarta inkomster. Jag tänker skattefusk. Jag tänker bidragsfusk. Jag tänker att din flickvän är söt och trevlig men måhända lite naiv. Jag tänker att du inte vill att hon ska veta. Eller skatteverket. Jag tänker att vi kan ha hjälp av varandra - du och jag.”
    Jag förstod inte och sa därför; ”Jag förstår inte?”
    ”Jag vill att du gör ett jobb åt mig.”
    ”Jobb?”
Han nickade och svepte kaffet, reste sig upp och sa; ”Jag hör av mig”. Sen gick han.

Jag satt kvar på min stol med min kopp. Dramatisk människa den där grannen, tänkte jag och kollade ner på bilden som han lämnat på köksbordet. Jag hörde hur hans bil startade ute på gatan och åkte iväg. Jag trodde att han säkert var väldigt nöjd med sig själv just nu, kaxig liksom, som gjort ett sånt coolt utfall och verkligen skrämt vettet ur en annan människa enbart med sin överlägsenhet. Men av någon märklig anledning var jag inte skrämd. Jag kände mig inte det minsta rädd. Grannens överlägsenhet var en fjärt i rymden i jämförelse med Hans. Eller så var det just det. Att det inte går att pressa en man så redan är pressad till knäna.
    Jag drack lugnt upp mitt kaffe och funderade på om jag skulle måla om taket i sovrummet eller ta en sväng ner till gymet.


_______________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

torsdag 20 augusti 2009

Fyrtiosex dagar kvar - Mamma

Mamma ringde i morse. Väckte. Påminde om att vi ju skulle ses i veckan och att veckan faktiskt snart var slut. Så jag bestämde träff med henne på ett konditori och sen la vi på.
    Jag öppnade upp sovrumsfönstret och kikade ut. Kisade mot solen. Tänkte att hösten och sommaren hade svårt att komma överens i år.

Mamma var redan på plats när jag anlände. Hon hade en kopp kaffe och en Napoleonbakelse framför sig. Fast att det var just en Napoleonbakelse visste jag först när jag gått fram till henne och sagt; "Jaså, tårta på en torsdag"
    "Det är ingen tårta", sa hon då som om det var något jag borde vetat om. "Det är en Napoleonbakelse"

När jag beställt en kaffe till mig själv och satt mig framför henne började hon omedelbart att prata.
    "Manuel", sa hon ömt. "Hur mår du?"
    "Bra, det är bra", sa jag och la till; "Hur mår du själv?"
    Hon ignorerade min fråga fullständigt. "Hur är det med din flickvän?"
    Jag påminde min mor om Hennes namn och förklarade sen att allt var bra där också.
    "Hon verkar vara en bra tjej."
    "Det är hon."
    "Slarva inte bort henne."
    Jag surnade till lite; "Men varför skulle jag göra det?"
    Ännu en gång lät hon bli att svara mig och frågade istället själv; "Hur har du det med jobb?"
    Jag tystnade. Tog en klunk av kaffet och såg ut genom fönstret. En kvinna med barnvagn hade problem att komma in i en port som låg några trappsteg upp. Jag tänkte precis resa mig för att gå ut och hjälpa henne när en förbipasserande man axlade ansvaret. Jag såg på Mamma igen. Jag kostade på mig ett leende.
    "Ah, du vet. Det är inte så lätt. Men det går framåt."
    "Du skulle skriva en roman har du sagt. Hur går det med det?"
    "Segt." Jag såg ner i bordet. Visst kunde hon vara lite jobbig, det kan väl alla morsor. Men hon ska fan ha credit för att hon alltid trott på mig och stått bakom mina val. Stuckit till mig pengar när det varit skralt. Hjälpt mig att leva som jag gjort. Aldrig, inte en enda gång sagt till mig att tänka om eller byta inriktning - göra något mer konkret, något med fast inkomst. Hon hade lyssnat till alla mina tokiga idéer. Gått i god till lån och hjälpt till med firmor jag startat och sen lagt ner.
    "Men du ska inte oroa dig, morsan. Det är saker på gång."
    Hon log på ett sätt som övertygade mig om att hon inte trodde mig men ändå stod bakom. Jag skulle kanske förstå denna naiva backning när jag själv fick barn. Man sägs ju göra allt för sin avkomma. Jag hämtade en påtår och vi började prata lite mer allmänt om livet. Hon frågade lite om Hennes Greklandresa och jag berättade vad jag visste. Tiden gick och när vi var på väg att bryta upp sa hon plötsligt efter en stunds tystnad; "Behöver du pengar?"
    Jag såg på henne en lång stund och begrundade vad hon sagt. Övervägde och sa sen; "Ja, åttahundrafemtiotusen hade hjälpt". Jag såg på henne, djupt in i ögonen, försökte se in i henne - se om det fanns där, det jag behövde. Men så skrattade hon till och sa; "Jag bjuder på kaffet".
    Jag log tillbaka och tackade.

På vägen hem gick jag in på Wirströms Järn och köpte vit takfärg, roller och skyddsplast. Jag är dock inte helt hundra på om jag orkar ta tag i det just precis nu.
_____________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

onsdag 19 augusti 2009

Fyrtiosju dagar kvar - Förklaringen

Jag sitter här och ser att det snart gått två veckor sedan jag drog igång det här spektaklet. Och jag ser ju att jag har en hel del läsare och jag förundras över att ni inte kommenterar. Fast samtidigt kan jag ju förstå om ni är osäkra på det ni läser. Ni som har skrivit om mig i era bloggar eller andra forum, har alla avslutat med en ”Jag vet inte om jag tror på det här”. Först kände jag mig förolämpad men sen tänkte jag efter lite. Hur skulle jag själv reagera? Antagligen med stor skepsis. Jag skulle ställa mig ett antal frågor;
    Vem fan drar igång en blogg och skriver en historia som denna. Varför? Och det följer en stor otrovärdighet i det faktum att han, trots en påstådd anonymitet, ändå utlämnar så mycket. Vem som helst som känner denna person kan lätt förstå vem det handlar om. Inte minst figuren som kallas Han.

Jag har bloggat tidigare. Jag kan bloggvärlden, jag vet hur bloggverktygen fungerar och hur man pingar. Så det fanns inom mig. Även ordet ligger mig nära om hjärtat och jag anser att jag uttrycker mig bättre i ord än i tal. Många är de gånger då jag lämnat en situation – en diskussion eller enkelt samtal, eller ett bråk av något slag – och tänkt; fan det där borde jag ju sagt! Hur jag efteråt spelar upp situationen i huvudet fast denna gång säger jag det där träffande, coola, kloka – det där som får motståndet att tystna. När jag skriver har jag makten.
    Så när jag vaknade den där morgonen hade jag ett sånt stort behov av att ventilera – att snacka ur mig. Jag satt länge och stirrade på telefonen och undrade vem jag skulle ringa till men gav upp tanken. Antingen stod de mig för nära för att jag ville blanda in dem eller så var de bara den typen av vänner man inte vill anförtro sig till. Jag hamnade vid datorn och var på väg att skriva något i min redan existerande blogg men det kändes förstås för utlämnande. Det var då det slog mig. Sextio dagar.

Jag har sysslat med så många olika jobb i livet. Allt från hederliga åttatillfemmor till lite mer suspekta sysslor. Jag har alltid drömt om att få skriva dock. Att skriva en roman. Om jag så har stått och sorterat post eller kränkt av något elektroniskt som med största sannolikhet varit stulet har jag haft det i tankarna – samlat historier och stoff som en jävla Charles Bukowskij. Men att få tummen ur och verkligen göra det är en annan sak.
    Så där var jag, tilltufsad och öm - framför datorn och tänkte att den där författardrömmen kändes ju blek nu. Framför mig fanns en skärm och ett Internet och ett overkligt stort forum. Utan att egentligen tänka närmre på det startade jag denna blogg, skrev mitt första inlägg och postade det.

Redan andra dagen tvivlade jag. Kände hur dumt och farligt det var. Jag betänkte möjligheten att Hon skulle hitta den. Att hon skulle fatta och bli bestört. Skraj. Hon hade ingen större inblick i de tvivelaktiga delarna av mitt liv. Hon visste lite om lite men jag kanske inte berättade rakt ut om alla affärer som gick igenom eller i stöpet. Jag var ju ”mellan jobb” med A-kassa så att lite pengar fanns var inte jättekonstigt. Skulle hon läsa var alltså chansen att hon kände sig lurad överhängande men jag visste ju att hon inte läser bloggar. Hon tycker det är larvigt. Hon förstår inte varför folk vill läsa om andras ointressanta liv.
    ”Men det finns bloggar som är jävligt välskrivna och intressanta också”, försökte jag men hon fnös bara.
    ”Jag läser DN och böcker”, sa hon den gången och jag irriterades över hennes inställning. En kultursnobbism, en konserativ jävla mossig inställning. ”Bloggar är mer än Kenza, Kissie och alla andra smeknamn och z:an och blondiner”, försökte jag fåfängt men porten var stängd.
    Hon skulle inte hitta Sextio Dagar om så någon pekade ut den och läste högt för henne. Jag var tämligen säker där.
    Han då. Jag har ingen aning om Han läser bloggar men jag har känslan av att han inte gör det. Och gör han det så är jag inte säker på att det spelar någon roll. Kanske skulle han till och med njuta av att få vältra sig i min rädsla och meningslösa försöka att ändra på mitt öde.

Dag tre såg jag hur besöksstatistiken började stiga. Jag blev förundrad. Jag tänkte på de bloggar jag drivit förut. Som efter flera månader kom upp i de antal träffar denna blogg redan hade. Och här slog fåfängan till. Jag medger att jag blev lite hänförd – jag tänkte att fan; det här blir mitt legasy. Mitt arv till eftervärlden. Något jag var tvungen att genomföra oavsett vad. Min roman.

Och här är vi nu. Jag erkänner att jag är en biprodukt av dokusåpasjukan. Det sätt att exponera sig själv – ett sätt jag tidigare föraktat – har blivit mitt eget. Jag sitter här och öppnar upp min trenchcoat och ber er titta och jag går igång på det.

Därför vågar jag nu skriva detta som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag tänkte tidigt att jag inte skulle tala till min publik, mina läsare. För då skulle min trovärdighet sjunka ytterligare. Jag ville verka som en desperat, förvirrad man utan verklighetsförankring som tanklöst skrev och skrev mest för sig själv och för sin egen skull - och inte som en läsarhungrig bloggare.
    Nu ber jag er istället sprida ut min blogg ytterligare. Prata om den, skriv om den, tipsa om den. För bloggandet är ett direkt forum och Sextio Dagar har kommit att bli en följetong. Ju längre jag kommer i min berättelse desto mer blir det att läsa på.
    Dessutom tänker jag på det ni alla har lagt till efter det att ni skrivit att ni inte tror att min blogg är på riktigt; ”…men det spelar ingen roll för den är som en roman”. Och efter denna förklaring behöver jag inte förklara hur dessa ord får mig att må. Ni har rätt. Det spelar ingen roll vad ni tror.

Och ni; jag heter inte Manne egentligen…

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

måndag 17 augusti 2009

Fyrtioåtta dagar kvar - Misshandeln

Jag kände mig iakttagen där jag gick. Det var mitt på dagen och jag befann mig bland andra fotgängare på trottoaren invid en trafikerad gata men ändå kände jag mig så ensam. Så utsatt. Jag skyndade på mina steg och rundade ett hörn. Det var varmt, över trettio grader, och den lilla fartökning jag gjort fick mig att omedelbart börja svettas. Jag fortsatte kvarteret ner och hörde vågskvalp och jag upptäckte att gatan jag gick på var kantad med palmer. Var var jag? Men den tanken tilläts inte utvecklas mer än så för sekunden senare föll jag till marken. Trottoaren var rikligt uppvärmd av den starka solen. Någon har puttat till mig bakifrån, tänkte jag och vände mig om - såg upp på tre figurer. Han och hans två gorillor. Han började skratta och gav en order utan att förklara sig närmre.
    ”Gör honom illa.”, sa han bara – så enkelt och effektivt.
    Gorillorna steg fram och började sparka mig där jag låg. Över hela kroppen matades spark efter spark och jag förundrades över att det inte gjorde så ont. Det kändes mer som små puttar. Och vilka små fötter dom hade med tanke på att dom var så enormt stora i övrigt. Men så kom en av sparkarna att träffa min näsa och det kändes faktiskt. Jag skrek till och vaknade.

Lillkillen låg tvärs över sängen med huvudet invid Henne och fötterna vid mig. Han var inne i nåt; ett slagsmål på dagis kanske eller så sprang han bara – i mitt ansikte. Mitt skrik hade inte väckt honom för han fortsatte veva med sina små fötter men hon, som är rätt lättväckt, satte sig upp och fick syn på mig och min blödande snok. Klockan var 05.20. Jag gick upp och stoppade näsan full med bomull och gick sedan in till min sovande brorson och min fnittriga flickvän och försökte somna om. Vi hade flyttat lillkillen i lodrät position men innan jag hann somna var han tillbaka i sitt ansiktssparkarläge. Jag gick upp och la mig på soffan.
    Kvart över sex väcktes jag av att lillkillen stod framför sig i sin pyjamas och sitt gosedjur i handen. När vi stirrat på varandra ett tag utan att säga något lyfte han sin lediga hand, tog tag i bomullstussen och drog ut den ur min ömma näsa. Han såg på det intorkade blodet en stund innan han la den ifrån sig.
    ”Jag har bajsat…”, sa han bara som om det var det mest naturliga i världen. Vilket det ju faktiskt är.

Nu är han inlämnad på dagis och jag är ensam här igen. Tänkte faktiskt gå och lägga mig en stund. Jag har ju varit vaken och ritat krumelurer sedan tjugo över sex. God natt.

_____________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Fyrtionio dagar kvar - Lillkillen

Jag vaknade av att brorsan ringde och hade försatt sig själv i en knipa. Han skulle hämta lillkillen från dagis var det tänkt men så hade ett jobb som han planerat röja undan på en förmiddag dragit ut på tiden. Det var vanligt förekommande i hans bransch- reklamfilmsbranschen. Han kom helt enkelt inte ifrån och hans fru var på ett jobb i Göteborg och skulle stanna över natten. Dom hade sina karriärer men jag klandrar dom inte. Dom är bra föräldrar som väldigt sällan låter jobb gå före lillkillen. Det har dom gjort till en regel och det hedrar dom. De jobbar så mycket dom behöver och tackar nej till uppdrag om månadsekonomin är clearad – som brorsan förklarar det - för att kunna vara hemma många dagar i veckan med lillkillen. Jag tror att det är en halvlögn. Jag tror tanken var sådan från början men brorsan brottas i en tuff och åtråvärd bransch som lätt släpper en om man börjar tacka nej. Om man inte bockar tacksamt till alla erbjudanden som dyker upp – skambud eller inte. Och sen blev det ju finanskris också.
Jag sa bara ja och när brorsan även flaggade för en eventuell övernattning var jag lika positivt inställd. Den där lillkillen får tankarna åt andra håll. Han lämnar inget utrymme till självömkan.

Farbror Manne infann sig på dagis 14.58. Jag hade hämtat några gånger innan och personalen kände igen mig. Vi hälsade och jag förklarade att det kört ihop sig för brorsan och den jordnära fröken förstod och uttryckte sin glädje i att lillkillen hade så många runt omkring sig som tyckte så mycket om honom. Det var en trygghet. Jag höll med.
Sen fick han syn på mig, den lille, och kom springande. ”Maaannnen, skrek han och satte mig på huk för att möta hans kram. Vi gillar varandra. Det är ett starkt band mellan oss och allt går lätt med mig. All den trots, alla de bråk som hans föräldrar ofta berättade om; den sidan såg jag aldrig. Jag var ju inte hans farsa, Det var väl så enkelt. Jag satte inte upp några regler eller gränser. Snarare tvärtom. Det var liksom inte min uppgift. Jag var lekfarbrorn. Jag var Mannen – som han felaktigt kallat mig när han precis börjat prata och det hade ju satt sig förstått. Mannen.
”Vad ska vi göra idag, Mannen?” frågade han med en stor dos förväntan i kroppen.
”Vi får se, kompis”, sa jag och rufsade om hans hår.

Så hamnade vi i en lekplats och han satte direkt igång att klättra i en rätt avancerad klätterställning ämnad barn som var äldre än lillkillen. Jag gick bredvid på marken och guidade honom framåt i konstruktionen av rep och fogar. Han klarade uppgiften med bravur och jag kom att tänka på min egen barndom. Jag hade alltid varit den vilde, tanklöse som sprang rakt mot stup och klättrade högre än vad som kanske ar hälsosamt. Mina föräldrar uttryckte ofta att dom hade hjärtat i halsgropen när jag plötsligt for iväg mot något. Min bror var annorlunda. Han var en tänkare som satt och såg på – tog det försiktigt. Han ritade och konstruerade. Det lustiga var att trots min våghalsighet var dt oftast han som slog sig. Jag hade liksom koll på min kropp och tänjde förvisso alla gränser men o0m jag råkade falla hade jag på något vis lärt mig att falla så det inte gjorde så ont.
Och så fick brorsan en son som till utseendet var en kopia av honom själv – men till sättet påminde så mycket om mig. Det är lite lustigt. Dom tyckte det var jobbigt i början minns jag men det var ju bara att släppa taget lite och försöka slappna av. Annars var det bara bråk och tillsägelser. Så dom resignerade också kan man ju säga… till en treåring.

Lillkillen hade tagit sig ner till marken och sprang bort mot rutschkanan. Jag gick sakta efter och plötsligt fylldes jag av vemod. För första gången i mitt liv drabbades jag av ett längt efter egna barn. Jag blev helt nockad av den nya känslan. Den kom så plötsligt och oannonserad. Jag blev tvungen att sätta mig ner på en mur och andas lite, försöka komma underfund med varför en insikt som ju borde vara så härlig gjorde mig sorgsen. Jag insåg snabbt att det hade med Honom att göra. Om det sket sig, om det gick som Han verkade hoppas på, då skulle jag ju inte ha tid kvar att genomleva en graviditet. Jag kände hur jag plötsligt blev tårmild, hur de lyckliga härliga känslor som väckts i mig – pappagenen – krockade med en hopplöshet och modlöshet och öppnade upp mina tårkanaler. Jag kände mig samtidigt fånig som satt och bölade på en lekplats men inga av mammorna som stod i närheten verkade se mig, eller låtsades att inte göra det i alla fall – deras barn däremot; dom tokstirrade. Och efter ett kort tag kände jag att lillkillen hoppade upp bredvid mig på muren. Jag såg på hans lilla ansikte, hans långhåriga frisyr och mulliga kinder.
”Vad är det, mannen?”, sa han och jag kunde inte låta bli och le åt hans lillgamla sätt.
”Äsch, det är inget vidare hurredu.”, sa jag och torkade ansiktet med tröjärmen.
”Har du slagit dig?”
”Nej, det är inte det… jag…” Jag pausade en kort stund och betänkte vad som höll på att hända men det gick inte att stoppa. Det var ingen idé att försöka. På samma sätt som denna blogg har blivit ett medel att rensa, ett sätt att få ur sig alla tankar och skit som finns inom mig. På samma sätt blev lillkillen en kanal för jag visste att han skulle lyssna utan att begripa.
”Jag sitter i skiten, lillkillen”, började jag och sen fortsatte det bara. Jag berättade om de två typerna som jag litat och trott på. Jag berättade om hur en avlägsen bekant introducerat mig för Honom och hur vår kontakt etablerats. Jag berättade om pengarna och om blåsningen och frustrationen. Jag berättade om mina försök att få Honom att förstå och hur Han inte alls gjort det. Jag berättade om de sextio dagarna jag fått på mig och att det nu var fyrtionio kvar. Sen var jag tömd. Lillkillen tittade på mig en stund och sa sedan;
”Såja, Mannen. Nu vi ska köpa en glass”
Och vad fan – så blev det.

Min bror ringde några timmar senare och lät bestört och svor över fallerande teknik och kunder som la sig i petitesser.
”Kunde han sova hos er?” kom det till sist och jag sa att det var lugnt. Jag fick en lång beskrivning på hur allt skulle gå till. I hans väska låg tydligen allt från pyjamas till böcker och gosedjur och det angavs tider och instruktioner om tandborstning och mjölkmängder. Jag tänkte att jag inte kommer att minnas hälften men jag mmade och lät honom berätta. Det löser sig nog tänkte jag,

Och det gjorde det för nu ligger han där i vår säng och sover och jag och Hon har utbytt blickar som tyder på att vi går i liknande tankar.

Dessvärre.

________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

söndag 16 augusti 2009

Femtio dagar kvar - Yxmannen

Söndag. Vaknade ensam i sängen. Jag låg kvar en stund och bara drog mig. Lät mig själv vara. Jag varken funderade eller inte funderade. Jag var bara. Och när jag varit bara en tillräcklig stund gick jag upp och fann Henne i soffan med 3D- boken med skräckbilder. Hon var inne i den. Bokstavligen. Hon sa; "Waow, var har den här boken stått någonstans."
Jag gjorde en gest mot bokhyllan och satte mig bredvid henne.
"Vadå? ser du nåt, eller?", undrade jag med stor skepsis.
"Massor" Hon log och blinkade några gånger med ögonen - återgick till det verkliga rummet. Sen räckte hon mig boken. "Prova!"
"Jag har försökt." sa jag. "Men jag har glömt hur man gör."
"Jag ska visa", sa hon, bläddrade fram en ny sida i boken och placerade den i mina händer. "Håll den rätt nära ansiktet. Se förbi den, som om du kollar på en punkt en halvmeter bakom boken. Sen är det bara att vänta."
Jag gjorde som hon sa och väntade. Sidan var täckt av ett blått mönster med återkommande, blodiga yxor. Jag satt så en stund och det kändes dumt. Inget hände. Jag var nära att ge upp när hon sa:
"Om det inte händer nåt kan du testa att helt kort kasta ögonen i kors och låta dom glida tillbaka i position liksom. Fattar du?"
Jag nickade och gjorde som hon sa. Plötsligt såg jag något; konturer började sticka ut ur sidan, ur bilden, fortfarande oerhört diffust men ändå; en struktur. Hon uppfattade hur jag lät blicken glida runt och undersöka sidan.
"Nu ser du nåt, eller hur? Dra då boken sakta från dig. Sakta sakta. Om du känner hur du börjar tappa bilden stanna upp och skela lite. Efter ett tag borde du se motivet."
Och det gjorde jag. En gammal, men mycket kraftfull man med vansinnig blick sprang ut ur boken med en yxa i högsta hugg - med uppsåt att drämma den i skallen på mig. Jag blev häpen. Jag såg på mannen som stod som pausad i sitt utfall. Det var slående likt. Jag började le. Hon såg nyfiket på mig.
"Vad ser du?", frågade hon och jag skrattade till.
"Det är nån som försöker ta mitt liv" sa jag.
"Är det kul?"
"Nä, men gubben är på pricken lik någon jag känner."
"Vem då?"
"Du vet inte vem han är.", sa jag och kände att jag fått nog. Jag försökte blinka och vida blicken men gubbfan var envis och klamrade sig kvar.
"Usch, hur fan blir man av med han då?", frågade jag och kände att jag faktiskt lät lite skakad.
"Stäng boken", sa hon som är så klok.

Och så gjorde jag det.

__________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

lördag 15 augusti 2009

Femtioen dagar kvar - Grannen

”Vad är det för fläckar i taket?”, sa Hon som ju var ledig. Vi låg på rygg och stirrade uppåt efter en mindre lyckad intim stund. ”Vadå?”, sa jag men ångrade mig genast och la till; ”Jaså, dom där… det är väl inget”. Hon vände sig mot mig. ”Något är det ju. Det är vita fläckar?”. Jag nickade och tänkte en liten stund. ”Jag målade över den bruna fläcken, jag trodde det skulle bli bättre så här – men jag vet inte. Det här är nästan mer störigt.” Vi såg på fläckarna igen. ”Dom försvinner om man kisar”, sa jag. Och så kisade vi.

Sen gick vi upp. Tog det lugnt. Tänkte över alternativet att måla om taket men tog inga riktiga beslut. Det är ett hästjobb att plasta in allt och köra tre strykningar och tork och lukt. Vi enades om att vi skulle gå in på järnaffären på Folkungagatan och höra oss för lite. Kanske fanns det en bättre lösning. Sen kunde vi ju ta en sväng förbi Nytorget och köpa en kaffe på String, tyckte hon och jag nickade.
När vi skulle gå hittade jag inte min mobil. Vi letade runt en stund på alla logiska ställen men den var ingenstans. Hon föreslog att jag skulle ringa den och så kunde vi kanske höra signalen någonstans ifrån. Sagt och gjort. Jag slog mitt eget nummer och tryckte på knappen. Det var fullkomligt tyst i lägenheten. Jag höll telefonen i midjehöjd för jag räknade inte med att någon skulle svara och när någon gjorde det blev jag först helt perplex.
”Hallå?”, sa någon.
Jag såg ner på telefonen. Hon såg förvånat på mig och gjorde en gest mot mig som kunde tolkas som; men säg nåt då!
”Hallå!”, sa rösten igen med en betydligt mer aggressiv framtoning än tidigare. Jag lyfte luren till örat.
”Hallå.”, sa jag, ”Vem är det?”
”Vem jag är? Vem fan är du?”
Jag var på vippen att svara för hans röstläge var sådant att man omedelbart kände sig manad att lyda. Men så hejdade mig och insåg vad som hänt. Jag hade ju blivit bestulen.
”Du pratar i min telefon så jag tycker du kan svara först.”, sa jag och försökte låta auktoritär.
”Din telefon låg i min bil i morse så jag sätter emot. Bollen ligger hos dig.”, sa han och lät också auktoritär - fast på riktigt. Svetten sprang omedelbart läck i mitt hårfäste. Hon såg undrande på mig. Hur fan skulle jag lösa det här då, tänkte jag och höll käften. Han röt till i andra luren.
”Jag är på väg till snuten nu. Du sitter du skiten, kompis”
Jag la på och knep ihop ögonen. Smart drag, Shrerlock. Hon frågade vem det var som hade telefonen. ”Jag vet inte”, ljög jag. ”Han påstod att han hittat den i sin bil.”
”Men det är ju helt galet”, sa hon. ”Hur skulle den hamnat där?”
”Jag vet inte”, ljög jag igen och la till; ”Men han var på väg till polisen nu.”
”Ge mig luren”, sa hon och jag lydde omedelbart. Hon ringde upp honom. Grannen. Och bad honom ta sitt förnuft till fånga. Jag hade självfallet tappat telefonen tidigare under dagen eller blivit bestulen på den, hävdade hon. Hon försäkrade att jag inte var en biltjuv eller vad han nu misstänkte mig för. Hon bad vidare om att möta oss så jag kunde få min lur tillbaka. Och han svalde allt. Hon var trovärdig för hon ljög ju inte. Hon var i alla fall inte medveten om det.
Så kom det sig att vi tog en fika med Grannen på ett fik vid Polisstationen vid Torkel Knutssongatan. Han var upprörd när han kom för polisen hade inte tagit honom på allvar. Bilen var ju tillbaka sa dom och hade sen frågat om den blivit vandaliserad? Han svarade att den ju inte blivit det. Och då sa dom bara att han skulle vara glad. Nån unge hade tagit den på en joyride bara. De hade viktigare saker för sig än att dra igång en utredning på ett brott som redan löst sig. Det ända han blivit bestulen på var ju lite soppa.
Sen kände han igen mig som sin granne. Han bad om ursäkt för sitt tanklösa beteende tidigare. När det stått ”älskling ringer” på displayen hade han kört på som en ångvält sa han. Jag sa att det var lugnt men att jag visst blivit lite rädd och lagt på. Han skrattade till.
”Vi borde dra igång ett medborgargarde”, tyckte han och gav mig sitt visitkort.
”Ska dom sno mobiler och bilar… och sen då? Och vad gör polisen?”
Vi nickade osäkert och sen ursäktade han och gick. Vi såg på varandra och blev fulla i skratt. Fast av olika anledningar.
”Vilken jävla snubbe”, sa hon och jag nickade.

Nu ligger hon i badet. Min räddare i nöden. Tänk om jag skulle berätta allt. Hela skiten om pengarna och Han. Skulle hon kanske lösa det också? Eller skulle hon dra?


___________________________________________________

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Femtiotvå dagar kvar - BMW Z4

Jag gick ut, såg upp och tänkte att idag kommer det nog regna en skvätt. Ömsom svarta moln, ömsom blåa stripor. Himlen var hotfull och inbjudande på samma gång. Precis som Han, tänkte jag och log bitterljuvt.
Jag har ju liksom ingen plan än. Jag bara går runt och försöker glömma men ändå uppstår minnet av Han hela tiden. Så vad? Nu har det gått över en vecka och det finns inga idéer - inga hållbara i alla fall. Men å andra sidan; hur ser en hållbar idé ut i detta fall? Det finns inga verklighetsförankrade uppslag som kan generera den fantasisumma han kräver mig på. Det är inte hållbart. Och han måste veta om det. Han njuter säkert av att veta det, den sjuka fan. Och just därför, intalade jag mig själv och tog klivet från porten ut på trottoaren och sedan vidare över gatan, precis och just därför måste jag få ihop pengarna på något jävla sätt. Det måste finnas ett sätt. Det gör det alltid.
Och det var i exakt i samma stund som jag formulerade den tanken – det gör det alltid – som jag såg den extremt välklädda mannen vika in mot en port och i samma rörelse som han fick upp nycklarna till sin lägenhet ur kavajfickan så rasade också något ut. En bilnyckel. Han talade högt i en mobil och märkte inte att han tappat något. Han sa; ”Nää, det kan du glömma, jag går upp till sängen nu och kryper ner och kommer inte att lämna sovrummet på hela dagen – det var hårt i natt”
Han vände sig om innan han öppnade porten – kanske gör vi alla det – liksom ser sig om efter en fara av ren djuriskt gammal instinkt från tiden som apa. Han fick syn på mig och blinkade kort med ena ögat. Jag kände omedelbart igen honom som mannen mitt emot. Mannen som stått och kollat in mig här om morgonen när jag testade nostalgiska 3D-bilder. Jag hejdade min tänkta upplysning om hans tappade nyckel och nickade istället bara kort och lät honom försvinna in. Jag såg nyckeln ligga där på trottoaren och upprepade tanken.

Det måste finnas ett sätt. Det gör det alltid.

Jag lyssnade till orden i mitt huvud som om de var uttalade av ödet. Eller Gud kanske – om man nu tror på honom. Jag visste inte säkert men min magkänsla sa till mig att jag mycket väl visste till vilken bil nyckeln skulle passa.

Jag hittade den två kvarter bort - parkerad mellan en SAAB och en Toyota. Jag såg mig omkring och tänkte att jag kan ju ha fel. Hade jag haft en magkänsla att lita på hade jag aldrig stått här nu i stånd att stjäla en bil. Då hade jag istället suttit i en by utanför Nice, sett ut genom ett blåmålat fönster över en makalös utsikt och skrivit min debutroman. Men den där grannen och den här bilen kändes som ett äkta par. Jag försökte föreställa mig honom i andra bilar men det gick inte. Det måste vara rätt. BMW Z4 läste jag på karossen. Jag tog ett djupt andetag och stack nyckeln i låset. Vred om. Det klickade till när dörren öppnades och när jag steg in i den låga bilen försökte få det att se ut som om jag gjort det tusentals gånger tidigare.

Jag hade sannerligen aldrig åkt en bil som liknade denna förut. Den svarade omedelbart på allt jag bad den om och det var med nöd och näppe som jag höll mig till hastighetsbegränsningarna. Jag mindes min senaste bil. En stor, svart Volvo kombi från åttiotalet som bara startade om man bad snällt och skrek och gnisslade och skakade så fort man åkte snabbare än sjuttio kilometer i timmen. Men denna bil var ingenting som min gamla Volvo. Jag tänkte att jag måste ta mig ut ur stan. Ut på någon väg där jag kunde bränna på lite. Jag smekte gasen med foten och skrattade till som ett barn i en godisaffär.

Folk såg på mig, på min bil. Jag kan medge att det roade mig lite att vara center of attention. I folks blickfång. Det hade börjat regna lite och jag gled som på måfå genom centrum. Jag vet inte hur jag hamnade där men plötslig stod jag vid ett rödljus vid Stureplan. Det var som om bilen tagit sig dit av egen vilja. Som om det var där en kände sig hemma. Folk stod och skyddade sig för regnet under svampen. Unga, snygga människor. De såg på mig och bilen och jag drabbades av en obehaglig tanke. Vem som helst av dessa människor kan känna igen den. Vem som helst kan plötsligt känna igen bilen och se att fel person styr den. Jag menar; hur många såna här bilar finns det i Stockholm? Inte skitmånga.

Jag försökte göra mig osynlig men det var svårt. I en sån här bil är man inte det. Själva tanken med att ha ett sånt här fordon är ju att sticka ut. Någon pekade mot mig. Var det bara för att han gillade bilen eller skulle han snart börja skrika på polis. Fan, varför blir det aldrig grönt tänkte jag och såg upp mot Sturegatan och tänkte mig en flyktväg ut via Roslagstull. Mannen som pekat vände sig mot sina vänner och jag såg att de skrattade till. Verkade lugnt. Så blev det grönt och jag svängde höger.

Jag parkerade vid en trafikplats strax utanför stan och steg ut. Jag såg på bilen och undrade vad fan jag sysslade med. Som styrd av ödet? Mot vadå? Vad ska jag göra med den? Skulle jag köra den till Honom och säga att det är en delbetalning. Vad kan den vara värd? En halv miljon ny? Stulen, utan papper? Det var ingen idé att spekulera.

Jag mindes en gammal polare från högstadiet som jag vet hade sysslat en del med bilstöld. Jag tror han åkte dit. Eller var det bara ett rykte? Nu var han hur som helst ute och dessutom tvåbarnsfar visste jag för vi var vänner på Facebook. Han sitter med två barn i knäet på sin profilbild. Och skrattar. Och barnen skrattar också. Kunde jag ringa honom? Jag tänkte att det nog inte var en bra idé, gick runt bilen och såg registreringsplåten. Där stod ett förnamn. Jag misstänkte att namnet tillhörde min granne och att om han varit bekant med någon av människorna som stod runt Stureplan så var han också varse om att hans bil åkte runt utan honom. Hans bil var inte bara en ovanlig bil; den var en ovanlig bil med ett namn i röven.

Det här var ingen bra dag. Jag tog ett beslut bara för att jag var tvungen att göra något. Han svarade efter tre signaler.

”Hej, det här är Manne.”, sa jag och förbannade mig själv för att jag svajade på rösten.

”Mannelito!”, sa han och påstod att han tyckte det var roligt att höra från mig. ”Har du något till mig?”

Han lät nästan lite road av sin fråga. Som om den i själva verket var ett skämt. Jag harklade mig och sa att jag faktiskt hade det.

”Vadå?”

”En bil.”

”En bil?”

Han tystnade. Jag väntade. Den fina regnet och den ivriga vinden hördes i lövkronorna längst vägkanten.

”Men, Manne. Jag behöver ingen bil. Jag har redan två”

”Det här är en fin bil.”, sa jag och ångrade mig genast. ”Jag menade inte att dina bilar inte är det utan att bilen jag har är en bil du kan sälja.”

”Har du papper på den, Manne?”

Jag hejdade mig i några sekunder och svarade sedan nekande.

”Hur ska jag då kunna säja den?”

”Jag tänkte att du kanske hade kontakter…”

Han avbröt mig och nu nästan skrek han; ”Om du lånar ut något till någon förväntar du dig att få samma sak tillbaka. Du lånade pengar av mig Manne och det är pengar jag vill ha. Inte en stulen bil som säkert är lyst redan. Sälj den själv.”

”Jag vet inte hur man gör”, erkände jag fånigt.

”Varför snodde du den då?

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag kände mig så otroligt dum där jag stod mitt i ett regn längst en motorväg med en bil som blivit mer av ett problem än en lösning.

”Du kanske inte har fattat allvaret här riktigt, Manne,”

”Nej…”

”Gör det då!”, sa han och la på.

När jag kom tillbaka till vår gata såg jag att någon tagit parkeringsplatsen. Jag cirkulerade lite tills jag hittade en ny parkering en bit därifrån och hoppades att grannen var en sån som ibland glömmer var han ställt bilen kvällen innan. Jag stängde av motorn och satt lite i tystnaden, i lädersätet. Han ville inte ha en bil, tänkte jag. Han skulle säkert kunna kränga den och få rätt bra pengar men jag insåg plötsligt att det inte var pengarna som var problemet. Pengar hade han så det räckte och blev över. Det handlade om rutin och respekt. Han skulle neka mig allt annat än precis det vi kommit överens om för att han kunde. För att det inte spelade någon roll om han blev tvungen att döda mig. Den här dealen kunde inte omformuleras.

Jag låste bilen och gick bort till min grannes port. Jag testade samma kod som vårt hus hade och det funkade. Då jag sett honom i fönstret mitt emot vårt så bodde vi på samma våningsplan och jag kände ju redan till hans förnamn. På brevlådan stod även ett efternamn. Han var en Von. Jag droppade nyckeln på golvet utanför dörren och gick ner för trappan, ut och över gatan, in och uppför trappan. Hem. Hon satt i soffan och undrade var jag varit. Jag tyckte hennes tonfall var lite väl strängt och undrade vad klockan var. ”Halv tolv”, sa hon och jag förvånades över hur fort tiden kan gå.


__________________________________________________

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se