måndag 21 september 2009

Fjorton dagar kvar - Livet på en sticka

Vi satt vid köksbordet och såg på varandra. Det var en högtidlig stämning i luften. Nästan andlig. Tyst och spänd och på samma gång gnistrande och sprakande. Hon öppnade förpackningen och tog ut innehållet. Läste igenom instruktionerna tre gånger. Jag läste också. Vi trodde vi hade förstått och hon reste sig och nickade innan hon gick ut. Kort därefter kom hon tillbaka. Satte sig på stolen och började pilla på naglarna med en tandpetare hon säkert hittat i badrummet. Brödrosten slog upp en aning brända formbröd med en smäll men ingen av oss reagerade. Ingen av oss kunde ta in annat än det vi just nu var inne i. Utanför passerade världen förbi i någon slags hyperfart och vi satt koncentrerade och lät den bara gå. Lät den hålla på. Det spelade ingen roll för vi var liksom fast i stunden. Sekunderna segade sig fram. Minuterna dröjde sig kvar. Klockan saktade ner. Vi sa inget. Ingen av oss vågade prata. Jag undrade vad det var som skrämde oss. Hon såg upp – upp mot klockan och sen ner mot naglarna igen. Jag hade en tidning uppslagen framför mig men jag läste den inte – jag bara tittade på den som om den var ett vitt papper och pillade samtidigt på ett av dess hörn. I över tre minuter stirrade jag ner i uppslaget men jag skulle inte kunna frammana vad det handlade om ens om jag hade en pistol tryckt mot huvudet och det gällde mitt liv. Till slut sa hon; ”Vill du?”
     "Jag?”
     "Jag vågar inte... kan inte du?"
     "Men du vill veta sen då? När jag kollat?"
     "Ja, det är klart", sa hon nästan lite irriterat.
     "Spelar det nån roll då vem som..."
     "Men vad fan. Kan du bara göra som jag säger!"
     Det kunde jag. Jag reste mig och gick ut ur köket mot badrummet. Hon var strax bakom och jag log åt henne, av henne, åt det som kanske skulle hända nu, det som skulle ändra på allt. Femtio femtio, antingen eller, gravid eller inte gravid. Det var frågan.
     Jag såg stickan som låg på handfatet upp och ner. Jag satte mig på toalettlocket och stirrade på den. Försökte förstå innebörden med ordet som kanske skulle visa sig där under. Jag såg mot henne som stod i dörren - som bara stod där så jävla söt och hade sin hand över ögonen med glesande fingrar. Sen ryckte jag åt mig stickan och bara läste. Omedelbart började jag skratta. Jag vet inte varför lättnad, spänning, galenskap. Det gick inte att stoppa. Det bubblade liksom upp och tog sig ut hur jag än gjorde. Hon såg förbluffat på mig.
     "Vad stod det?"
     Jag sansade mig, tog två djupa andetag och sa; "Gravid", varefter jag började skratta igen och hon föll snart in också och hennes ben vek sig av nervositet eller av tyngden av det nya livet i hennes mage även då det bara vägde några gram än så länge. Vi satt där på golvet. Länge. Och när vi inte skrattade mer så fnittrade vi och när vi slutat fnittra så log vi. Inte för att vi tyckte att det var så himla kul utan för att vi båda var så skrämda så vi nästan sket på oss och lyckliga så vi skämdes över allt annat lidande runt omkring oss och vi var chockade, nollställda, osäkra och stolta och nu bundna till varandra med ett band vi aldrig skulle kunna knuta upp. Ett barn. Det var så övermäktigt att det enda rimliga att göra var att öppna munnen och skratta.
     När stunden tog slut och den där världen utanför gjorde sig påmind igen i form av en telefonsignal -som vi lät ringa ut - reste vi oss och gick ut i köket. Jag slängde de kalla, hårda rostmackorna och la i två nya. Hon satte sig på en stol och jag lutade mig mot diskbänken. Vi log igen. Men nu med ett stundens allvar. En kollektiv undermedvetenhet om att allt annat blivit oviktigt.
     Hon; "Vad gör vi nu då?"
     Jag; "Vi äter en macka"
     Och så gjorde vi det.


_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar