måndag 28 september 2009

Sju dagar kvar - Mötet

Vi hade inte avtalat någon tid. Kom på måndag hade han sagt och sen lagt på. Så jag antog att det var upp till mig och tog mig ut redan efter en tung frukost bestående av gröt och ett grovt bröd. Jag är vanligtvis ett fan av vitt bröd men jag kände ändå en dragning till det grövre idag. Jag hade på känn att det skulle bli en hård morgon och att jag behövde en bra grund att stå på. Men redan efter bara några minuters promenad – med den värdefulla ryggsäcken på ryggen - kände jag hur benen började ge vika och hur hela kroppen skälvde. Jag tvingades ner på en bänk på Medborgarplatsen och blev sittandes. Efter några minuters meditativ andning reste jag mig. Fortfarande skakig men lite starkare och i behov av sprit hade jag intalat mig själv. Jag tog mig in i Söderhallarna och bort till systemet som precis hade öppnat. Jag tog en lapp och blev med omedelbar respons kallad utan att ha hunnit tänkt igenom vad jag skulle ha. Jag gick fram till disken och log överdrivet åt expediten.
     ”Hej.”, sa jag.
     ”Hej”, sa han tillbaka och såg granskande på min skakiga uppenbarelse.
     ”Hur mår du?”, fortsatte expediten misstänksamt.
     ”Inget vidare, hurredu”, sa jag med allvarsam ironi och såg honom djupt in i ögonen. Blottade hela min sorgliga svaghet. ”Jag behöver något stärkande.”
     ”Jag kan tyvärr inte sälja till påverkade”
     ”Jag är inte påverkad, jag är nervös – så jävla nervös att jag mycket väl skulle kunna skita på mig när som helst och det är inget bra. Jag ska till ett möte som kanske är det viktigaste mötet i mitt liv och då vill man inte lukta skit. Så, kära du. Kan du rekommendera något stark, snabbverkande – en styrketår – så kanske jag har en chans att möta mitt öde någorlunda rakryggad.”
     ”Sprit är inget bra botemedel mot ångest”, sa han präktigt och jag var tvungen att pausera och le åt hans föga övertygande brådmogenhet. killen var kanske tjugotre.
     ”Nej, men det gör en lite modigare och om jag bara kunde vara lite, lite modigare just nu skulle jag vara glad. Kom igen – du hör på min röst att jag är klar”
     Expediten såg på mig en kort stund och nickade sedan. Han gick in bakom disken och kom strax tillbaka med 350 ml Explorer.
     ”Du får en kvarting.”
     Jag nickade accepterande och tänkte att om jag dricker hela den däckar jag nog. Expediten bad om nittionio kronor och jag gav honom en hundralapp – sa att det var jämt men han gav mig ändå en krona i växel. Innan jag vände mig för att gå sa han; ”Vad är det får nåt då? Ditt möte? Läkarbesök eller…”
     Han tystnade som om han ångrat att han frågat. Kanske kommit till insikten att han gått för långt – för sent. Jag log.
     ”Jag ska be en man att skona mitt liv trots att jag inte uppfyllt hans krav för förskoning”
     Killen såg förvirrat på mig. Tänkte säkert att han misstagit sig. Att jag ändå var hög på någon kemiskt substans men nu stod jag ju där med den lila påsen i handen så han sa bara; ”Jaha, lycka till då” och tryckte på knappen bakom disken som fick nummertavlan ovanför honom att slå över till 002. En fullegubbe med gott mod vinglade fram mot disken och jag gick skakande därifrån. Bara desperata människor handlar sprit klockan to på morgonen. Eller folk med god framförhållning.
     Jag satte mig på bänken igen. Vred om korken och hörde kraschet från den perforerade metallringen. Jag la den lilla glasflaskan mot underläppen och lyfte huvudet. Lät den rusande drycken nå halsen och tvingade tillbaka en kväljning.
     En gång tidigare hade jag använt alkohol i detta syfte; att bli stark och modig. Då hade jag behövt modet till att ge mig på en yngre kille som hade hånglat med min dåvarande flickvän. Jag var tjugoett, hon var sjutton, vi hade olika tankar kring framtiden och just därför kunde jag inte släppa henne. Hennes sätt att påpracka mig känslan av att vårt förhållande var tillfälligt gjorde mig vansinnig. Gjorde att jag kvävde henne och plötsligt hände det då att hon i fyllan och villan hade hon kysst den här killen. Kysst, hånglat – sa hon – men det räckte för att väckte en vrede inom mig. Jag drack en halv flaska billig whiskey bara för att våga göra det som stod så långt ifrån mina vanliga värderingar; hota någon till livet. Och jag gjorde det och jag tror det bet. Jag tror han gick på mitt hot om att om han någonsin skulle visa sig i stan igen skulle jag döda honom. Det hotet kunde jag aldrig infria, visste jag med smärtsam klarhet dagen efter - men som tur var dök han aldrig upp.
     Nu var problematiken annorlunda. Jag ville inte bli full. Bara starkare. Så efter att jag druckit en tredjedel av flaskan och kände hur spriten värmde min kropp gick jag bort till alkisen som uppenbarligen fått nobben av expediten och gav honom resterande innehåll. Han var överdrivet tacksam.

”Mannelito!”, sa han med sedvanlig munter ton och slog ut med armarna i en falsk omfamning. ”Du kommer tidigt men du är välkommen – sätt dig”
     Han visade mot en stol och jag krånglade mig ur ryggsäcken och satte mig med den i knäet. Han pekade på den.
     ”Är det till mig?”
     ”Ja.” sa jag och reste mig och la den framför honom på skrivbordet. Satte mig igen. Han såg på ryggsäcken en stund och sen öppnade han den och kikade in. Tystnad. Hans ögon rörde sig fram och tillbaka över innehållet som om han räknade pengarna med blicken. Gorillorna bara tittade stint på mig. Bakom dom var väggen tapetserad med en landskapstapet. Solnedgång, palmer, hav. Scarface. Varför var allt så klyschigt? Varför var Scarface alla bovars hjälte. Har dom inte sett klart filmen. Har dom inte uppfattat hur han degar ner sig i ett kolaberg och dör en fruktansvärd död.
     ”Manne.”, sa han och ryckte mig ur mina tankar. ”Det här är inte alla pengar va?”
     ”Nej”, sa jag och skakade samtidigt på huvudet. ”Det är knappt hälften. Jag kan inte få tag på mer.”
     Hans ansikte. Så uttryckslöst. Så omöjligt att läsa. Jag reste mig och rotade fram nyckeln till grannens bil. Slängde den på hans skrivbord.
     ”En BMW Z4. Den borde vara värd en del.” Jag fortsatte leta i fickorna. Kände svärfars medalj och fotot. Tänkte att jag inte hade något att förlora. La upp den bredvid nyckeln.
     ”Hitlers Medalj”, sa jag alldeles för svajigt. ”Kolla fotot här – den är äkta. Borde vara värd en jävla massa.”
     Han såg på mig och hans blick fylldes med avsmak.
     ”Hitlers medalj? Du skojar, Manne? Säg att du skojar? Vad fan ska jag med Hitlers medalj till?”
     Han började skratta och vände sig mot sina gorillor som även dom börjat le.
     ”Känner ni nån som skulle vilja köpa Hitlers medalj?”, sa han och dom skakade plikttroget på huvudet. Han vände sig mot mig igen och hans leende försvann som om han släckt det med en lysknapp. Jag pillade på trisslotten som låg skrapad i fickan. Tjugofemspänn. Jag vet inte varför jag la den på bordet bland de andra grejerna men det gjorde jag utan förklaring och sa sen; ”Det är allt. Det är allt jag har och äger och kan uppbringa. Jag vet att det inte är vad du hoppats på men jag vet inte hur jag ska gå vidare. Du förstår; för några dagar sen fick jag veta att jag ska bli farsa. Min flickvän är gravid och allt blev annorlunda. Jag kan inte mer. Jag vet inte vad du vill att jag ska göra; sno en helikopter och råna en värdedepå som dom där rånarna, eller robba en bank eller rycka handväskor på Östermalm – jag kan bara inte. Mitt liv har liksom fått en mening – det har blivit värdefullt. Jag ska bli någons pappa. Jag kan inte hålla på och göra brott. Jag är inget bra på det. Jag kommer antingen åka dit eller blir dödad och det kan jag inte riskera. Inte nu. Så nu ber jag dig; Ta emot det du fått här. Det är ändå mycket pengar. Och låt mig gå. Snälla. Snälla. Snälla.”
     Jag tystnade. Det fanns inget mer att säga. Han såg på mig utan att släppa blicken – precis som han suttit under hela min monolog. Så hände något. Jag tyckte mig skönja en tår i hans ögonvrå. Bara för en sekund hängde den där och sen sögs den liksom upp igen. Han skakade stillsamt på huvudet och sänkte äntligen den intensiva blicken.
     ”Det är så sorgligt.", sa han. "Att du inte trots alla de dagar som gått inte alls fattat allvaret i din situation. Att du felvärderar allting. Om du vill behålla ditt liv ska du ju inte ge upp utan bara kämpa mer. Alla är farsor, Manne. Alla är farsor och morsor och söner och döttrar och makar och makor. Hur många gånger har jag inte hört att jag har två små barn därhemma och jag har en fru som och och du vet; hade jag lyssnat på all den där smörjan skulle jag inte kommit någonstans. ALLA HAR EN JÄVLA URSÄKT OCH JAG TYCKER DET ÄR SÅ SORGLIGT ATT DU INTE FATTAT VEM JAG ÄR!!! ATT DU VÄRDERAR DIG SJÄLV SÅ LÅGT. GÖR DIG SÅ VÄRDELÖS ATT JAG MÅSTE DÖDA DIG.”
     Han skrek nu och reste sig från stolen i ett sånt ryck att den föll bakåt och slog i golvet. Han tog två snabba kliv mot mig och måttade ett slag i ansiktet på mig – nu var det inga örfilar längre utan kraftiga hårt knutna nävar som träffade med precision och blixtrar slog upp framför mina ögon när jag föll ner i heltäckningsmattan. Han sparkade mot min kropp i en serie av jag vet inte hur många träffar och sen lugnade han ner sig en smula och stod andfått och såg på mig. Jag låg stilla på golvet och såg tillbaka. Magen värkte och det smärtade kring revbenen. Jag kände blodsmak i munnen och det bultade i huvudet och över näsen.
     ”Sju dagar kvar – eller hur. Du har sju jävla dagar på dig att fylla den där jävla väskan med åttahundrafemtiotusen. Jag vill inte ha någon bil. Ingen jävla medalj. Ingen lott. Pengar, Manne. Förstår du mig nu? Jag vill ha pengar”
     Jag försökte prata men det gjorde för ont så jag nickade bara. Han vände sig mot sina muskler och bad dom slänga ut mig och skiten jag haft med mig.

Jag kunde inte gå hem idag. Kunde inte. Jag ringde och sa till henne att jag var tvungen att åka på ännu en researchresa och att vi skulle ses hemma efter hennes jobb imorgon. Lämnade henne inget utrymme till att protestera. Jag gick upp till ett hotell där jag kände en vän som jobbade. Han hade tidigare hållt på med film men lagt ner hela apparaten – insett att hans chanser att kunna leva ut sin dröm varit minimala och pluggat till hotellmaneger. Nu stod han där och såg förfärat på mig och jag bad honom att inte skulle fråga, att jag haft en dålig dag bara och behövde ett rum för natten, en dusch och en uppkopplad dator. Han gick med på det.
     Efter en lång dusch såg jag faktiskt rätt okej ut. Med blodet borta framträdde en färgglad blåtira och en svullen, något sned näsa men det fanns inga sår. Jag satte på mig mig min t-shirt men sket i tröjan som var blodbestänkt. Sen satte jag mig på sängen, ringde min vän på Mallorca och bad om att få hälsa på. Han gick med på det utan att jag behövde förklara något. Lät glad. Tänkte att jag berättar sen. Jag hade lånat en bärbar dator i receptionen – säkert en privat för jag hade svårt att tro att utlåning av datorer var en tjänst de höll sig med. Påminde mig själv om att lämna rikligt med dricks. Jag köpte två biljetter till Mallorca avgång på onsdag.

Och nu sitter jag här och skriver. Nu skiter jag i allt. Jag skiter i honom. Jag skiter i svärfar. Jag skiter i min situation och det jag flyr från för nu tar jag allt och drar. Jag kan dock inte skita i henne. Jag måste få henne med mig. Hur? Det - det ska jag klura på nu.


____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar