Femtioen dagar kvar - Grannen

”Vad är det för fläckar i taket?”, sa Hon som ju var ledig. Vi låg på rygg och stirrade uppåt efter en mindre lyckad intim stund. ”Vadå?”, sa jag men ångrade mig genast och la till; ”Jaså, dom där… det är väl inget”. Hon vände sig mot mig. ”Något är det ju. Det är vita fläckar?”. Jag nickade och tänkte en liten stund. ”Jag målade över den bruna fläcken, jag trodde det skulle bli bättre så här – men jag vet inte. Det här är nästan mer störigt.” Vi såg på fläckarna igen. ”Dom försvinner om man kisar”, sa jag. Och så kisade vi.

Sen gick vi upp. Tog det lugnt. Tänkte över alternativet att måla om taket men tog inga riktiga beslut. Det är ett hästjobb att plasta in allt och köra tre strykningar och tork och lukt. Vi enades om att vi skulle gå in på järnaffären på Folkungagatan och höra oss för lite. Kanske fanns det en bättre lösning. Sen kunde vi ju ta en sväng förbi Nytorget och köpa en kaffe på String, tyckte hon och jag nickade.
När vi skulle gå hittade jag inte min mobil. Vi letade runt en stund på alla logiska ställen men den var ingenstans. Hon föreslog att jag skulle ringa den och så kunde vi kanske höra signalen någonstans ifrån. Sagt och gjort. Jag slog mitt eget nummer och tryckte på knappen. Det var fullkomligt tyst i lägenheten. Jag höll telefonen i midjehöjd för jag räknade inte med att någon skulle svara och när någon gjorde det blev jag först helt perplex.
”Hallå?”, sa någon.
Jag såg ner på telefonen. Hon såg förvånat på mig och gjorde en gest mot mig som kunde tolkas som; men säg nåt då!
”Hallå!”, sa rösten igen med en betydligt mer aggressiv framtoning än tidigare. Jag lyfte luren till örat.
”Hallå.”, sa jag, ”Vem är det?”
”Vem jag är? Vem fan är du?”
Jag var på vippen att svara för hans röstläge var sådant att man omedelbart kände sig manad att lyda. Men så hejdade mig och insåg vad som hänt. Jag hade ju blivit bestulen.
”Du pratar i min telefon så jag tycker du kan svara först.”, sa jag och försökte låta auktoritär.
”Din telefon låg i min bil i morse så jag sätter emot. Bollen ligger hos dig.”, sa han och lät också auktoritär - fast på riktigt. Svetten sprang omedelbart läck i mitt hårfäste. Hon såg undrande på mig. Hur fan skulle jag lösa det här då, tänkte jag och höll käften. Han röt till i andra luren.
”Jag är på väg till snuten nu. Du sitter du skiten, kompis”
Jag la på och knep ihop ögonen. Smart drag, Shrerlock. Hon frågade vem det var som hade telefonen. ”Jag vet inte”, ljög jag. ”Han påstod att han hittat den i sin bil.”
”Men det är ju helt galet”, sa hon. ”Hur skulle den hamnat där?”
”Jag vet inte”, ljög jag igen och la till; ”Men han var på väg till polisen nu.”
”Ge mig luren”, sa hon och jag lydde omedelbart. Hon ringde upp honom. Grannen. Och bad honom ta sitt förnuft till fånga. Jag hade självfallet tappat telefonen tidigare under dagen eller blivit bestulen på den, hävdade hon. Hon försäkrade att jag inte var en biltjuv eller vad han nu misstänkte mig för. Hon bad vidare om att möta oss så jag kunde få min lur tillbaka. Och han svalde allt. Hon var trovärdig för hon ljög ju inte. Hon var i alla fall inte medveten om det.
Så kom det sig att vi tog en fika med Grannen på ett fik vid Polisstationen vid Torkel Knutssongatan. Han var upprörd när han kom för polisen hade inte tagit honom på allvar. Bilen var ju tillbaka sa dom och hade sen frågat om den blivit vandaliserad? Han svarade att den ju inte blivit det. Och då sa dom bara att han skulle vara glad. Nån unge hade tagit den på en joyride bara. De hade viktigare saker för sig än att dra igång en utredning på ett brott som redan löst sig. Det ända han blivit bestulen på var ju lite soppa.
Sen kände han igen mig som sin granne. Han bad om ursäkt för sitt tanklösa beteende tidigare. När det stått ”älskling ringer” på displayen hade han kört på som en ångvält sa han. Jag sa att det var lugnt men att jag visst blivit lite rädd och lagt på. Han skrattade till.
”Vi borde dra igång ett medborgargarde”, tyckte han och gav mig sitt visitkort.
”Ska dom sno mobiler och bilar… och sen då? Och vad gör polisen?”
Vi nickade osäkert och sen ursäktade han och gick. Vi såg på varandra och blev fulla i skratt. Fast av olika anledningar.
”Vilken jävla snubbe”, sa hon och jag nickade.

Nu ligger hon i badet. Min räddare i nöden. Tänk om jag skulle berätta allt. Hela skiten om pengarna och Han. Skulle hon kanske lösa det också? Eller skulle hon dra?

___________________________________________________

Läs även andra bloggares åsikter om Grannar, polisanmälningar, bilstöld, mobilstöld, flax
Intressant.se