måndag 24 augusti 2009

Fyrtiotvå dagar kvar - I målartagen

Jag öppnade upp den stora burken med vit takfärg och rörde om med en ovässad blyertspenna. Jag gick för att hämta rollern och det där fatet man rullar den i. Det prasslade när jag gick. Allt var skyddat. Golvet, byrån, stolen och sängen som nu stod mitt i rummet - var insvept i skyddsplast. Jag kände mig trygg när jag hällde upp färgen och när jag doppade rollern och rullade in det vita. Jag stod i sängen för att komma upp lite och förde rollern mot taket med hjälp av ett skaft. Det gick bra. Fina vita sträck bildades i taket. Jag kände den där härliga känslan som infinner sig när man gör kroppsarbete av något slag. Den där manliga fåfängan om att göra sin plikt - sin manliga plikt. Eller så är det bara något som vi omanliga män känner för att det är något vi saknar. Jag kan vara mallig i veckor när jag hjälp nån kompis klippa gräsmattan. Jag kan bräka på om det i tid och otid och dom som lyssnar förstår ingenting - dom som byter oljepannor, målar om stugor och båtar, tömmer latriner, klipper gräs, bygger på sommarstugor och mekar med bilar var och varannan dag. Männen.
    Jag är nog inte mycket till man, tänkte jag där jag målade på med stolta rörelser. Sen fick jag en droppe färg i ögat. Det sved till så in i helvete och jag tappade balansen på den mjuka sängen. Jag grep tag i rollerskaftet som om det skulle hjälpa mig. Istället trycktes det mot taket och började rulla. Ju längre bort från mig rollern tog sig desto djupare föll jag. Till slut låg jag på mage på sängen och kved. Jag rafsade fram en hörna av lakanet under skyddsplasten, torkade bort det värsta och såg jag upp. Jag höll fortfarande i skaftet men dess andra ända - själva rollern - låg lutad mot golvet. Det inplastade vackra gamla trägolvet. Vilken tur att jag var noggrann med förarbetet, tänkte jag. Sen såg jag den lodräta, vita, rollerbreda, rand som prydde väggen framför mig. Väggen var vit sedan tidigare - men precis som taket gulnad av tid. Jag var tämligen säker på att det där sträcket inte skulle smälta in.

Och mycket riktigt. När jag senare stod där med Henne bredvid mig var det inte det nymålade taket hon kommenterade först.
    "Vi får köpa lite väggfärg", sa jag med en manlig underton. "Imorgon är det löning."
    Jag blinkade irriterat med mitt skadade öga och kostade på mig ett litet; "Tjoho!"

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar