söndag 16 augusti 2009

Femtio dagar kvar - Yxmannen

Söndag. Vaknade ensam i sängen. Jag låg kvar en stund och bara drog mig. Lät mig själv vara. Jag varken funderade eller inte funderade. Jag var bara. Och när jag varit bara en tillräcklig stund gick jag upp och fann Henne i soffan med 3D- boken med skräckbilder. Hon var inne i den. Bokstavligen. Hon sa; "Waow, var har den här boken stått någonstans."
Jag gjorde en gest mot bokhyllan och satte mig bredvid henne.
"Vadå? ser du nåt, eller?", undrade jag med stor skepsis.
"Massor" Hon log och blinkade några gånger med ögonen - återgick till det verkliga rummet. Sen räckte hon mig boken. "Prova!"
"Jag har försökt." sa jag. "Men jag har glömt hur man gör."
"Jag ska visa", sa hon, bläddrade fram en ny sida i boken och placerade den i mina händer. "Håll den rätt nära ansiktet. Se förbi den, som om du kollar på en punkt en halvmeter bakom boken. Sen är det bara att vänta."
Jag gjorde som hon sa och väntade. Sidan var täckt av ett blått mönster med återkommande, blodiga yxor. Jag satt så en stund och det kändes dumt. Inget hände. Jag var nära att ge upp när hon sa:
"Om det inte händer nåt kan du testa att helt kort kasta ögonen i kors och låta dom glida tillbaka i position liksom. Fattar du?"
Jag nickade och gjorde som hon sa. Plötsligt såg jag något; konturer började sticka ut ur sidan, ur bilden, fortfarande oerhört diffust men ändå; en struktur. Hon uppfattade hur jag lät blicken glida runt och undersöka sidan.
"Nu ser du nåt, eller hur? Dra då boken sakta från dig. Sakta sakta. Om du känner hur du börjar tappa bilden stanna upp och skela lite. Efter ett tag borde du se motivet."
Och det gjorde jag. En gammal, men mycket kraftfull man med vansinnig blick sprang ut ur boken med en yxa i högsta hugg - med uppsåt att drämma den i skallen på mig. Jag blev häpen. Jag såg på mannen som stod som pausad i sitt utfall. Det var slående likt. Jag började le. Hon såg nyfiket på mig.
"Vad ser du?", frågade hon och jag skrattade till.
"Det är nån som försöker ta mitt liv" sa jag.
"Är det kul?"
"Nä, men gubben är på pricken lik någon jag känner."
"Vem då?"
"Du vet inte vem han är.", sa jag och kände att jag fått nog. Jag försökte blinka och vida blicken men gubbfan var envis och klamrade sig kvar.
"Usch, hur fan blir man av med han då?", frågade jag och kände att jag faktiskt lät lite skakad.
"Stäng boken", sa hon som är så klok.

Och så gjorde jag det.

__________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar