måndag 14 september 2009

Tjugoen dagar kvar – Lördagsgodis del 1

Jag lämnade er i en liten cliffhanger igår men det fanns varken tid eller lust att gå in på det som hänt närmre. Det är kanske mest det här med lusten. Jag är allt från mitt gamla jag. Jag orkar inte vara uppe, orkar inte måla ut mina berättelser lika flitigt från min plats i sängen. Tycker att texterna blir lite innehållslösa och blasé. Men ni måste förstå; jag är fortfarande febervarm. Ändå skriver jag plikttroget för det har blivit min plikt. Att berätta. Så jag betar av lördagsnatten i så många inlägg som det nu krävs. Jag ligger ändå bara i sängen och vilar hela dagarna så inget händer. Än.
     Och Hon är sur och ringde bara in och frågade helt kort hur jag mådde och när jag sa att det var okej sa hon att hon skulle sova över hos en väninna i Tullinge. För att det var för långt att åka hem på kvällen. Jag accepterade. Vad kunde jag annars göra?

Lördagkväll. Klockan är strax efter åtta.
     Jag kom in på den krogen lite efter avtalad tid. Jag stannade till vid ingången och såg mig om, försökte hitta honom bland alla glada. Han satt vid baren och såg ner i en stor stark. Jag stod så lite – betraktade hans ryggtavla, hans hållning, hans trovärdighet. Det rådde hög feststämning på krogen men grannen såg allt annat än festig ut där han satt. Han satt ensam med en tom barstol på vardera sida om sig och kutade med ryggen. Kavajen hade han antagligen lagt ifrån sig på en av stolarna men den hade glidit av och låg nu i en skrynklig hög på marken och lät sig trampas på. Hans skjorta hade åkt upp lite ur byxorna och blottade linningen på ett par Calvin Klaine. Förstås.
     Jag gick fram och plockade upp kavajen från golvet. Satte mig bredvid och räckte honom den.
     ”Hej.”, sa jag. ”Den låg på golvet.”
     Han tog emot kavajen och såg på den en stund utan att säga något. Sen såg han upp och mötte min blick. Jag såg direkt att han var rejält påverkad. Av något. Och antagligen var det inte alkohol.
     ”Hej på dig!”, sa han och log det mest oärliga leendet jag sett på länge. ”Du är sen”
     Innan jag hann förklara viftade han det ifrån sig och beställde in två drinkar. Två Mojitos. Och jag tänkte först protestera och peka mot att jag just vaknat upp från en resa till helvetet med febertoppar av abnorma mått men när jag såg hur bartendern öste upp krossad is i ett glas lät jag det vara. Det såg faktiskt svalkande ut och svalka kändes angeläget. Han vände sig mot mig och lutade sig fram med stirrig blick. ”Vad är din grej då?”, sa han. ”Vad går du igång på?”
     ”Vad menar du?”, sa jag för jag förstod faktiskt inte alls.
     ”Droger? Bankrån? Scams? Gamla kärringar? Bilar? Vad är din grej?”
     Jag såg storögdt på honom. Han gungade fram och tillbaka i en rytm som inte alls stämde in på musiken som öste ut ur högtalarna. Jag skakade på huvudet och visste inte vad jag skulle säga. Han skrattade till.
     ”Nåt skit håller du på med. Det vet jag. Jag ser det på dig? Vad är din grej?”
     ”Min grej? Vad fan snackar du om? Jag är… ”
     Och sen tystnade jag snopet för jag kunde inte komma på vad det vad jag var. Vad är jag? Alla behöver en identitet idag. Ditt yrke + stadsdelen du bor i och på hur många kvadratmeter + kläderna du bär på kroppen = din identitet. Varför är vi så ytliga egentligen? Varför kan man inte bara få vara.
     ”Jag är en vanlig snubbe”, sa jag bara lite fånigt men nog helt riktigt. Drinkarna kom in och flyttade fokus tillräckligt länge för att jag skulle komma undan med fortsättningen; ”Vad är din grej?”
     Han log och sa att det skulle han berätta senare. ”Nu ska vi fokusera på kvällens uppgift. Drick upp så drar vi sen. Vi har en liten resa framför oss.”
     ”Jag måste vara hemma innan elva”, sa jag och kände mig som en tonåring som inte riktigt höll måttet. Han smällde ner sitt tomma glas i disken och klappade mig på axeln. ”Då får vi skynda oss”


________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar