Elva dagar kvar - Regn

Vi vaknade i en sked. Utanför var himlen mörk och hotfull. Det skulle nog bli regn idag, tänkte jag och visste plötsligt att sommaren var slut. Det var en dyster men, vad jag då trodde, en fullt hanterbar insikt. Hon gick upp. Gick till jobbet och jag blev kvar. När jag såg hennes ryggtavla lämna sovrummet och dörren stängas kom jag att tänka på hennes pappa. Och rånet. Han hade inte hört av sig till oss. Inte ringt och berättat om vad som hänt. Om inte hon glömt att berätta det för mig – vilket jag fann osannolikt. Man glömmer bara inte sånt. Han hade sina hemligheter och han ville behålla dom hemliga. Så tolkade jag det. Jag hade vissa samveteskval över att jag visste och inte kunde säga något. En stark lust att exponera det aset fanns ständigt närvarande men det fick vänta. Kanske kom det ett tillfälle senare tänkte jag och gick upp.
     Senare satt jag en stund och stirrade mot grannens fönster men allt därinne var oförändrat. Ingenting hände i lägenheten och troligtvis skulle det dröja innan det gjorde det igen. Efter några månader av obetalda hyror och obesvarade påminnelsebrev skulle värden gå in och finna golvet i hallen dolt av oöppnad post. Polisen skulle kontaktas. Kanske. Han skulle vara försvunnen eller hittas död någonstans och efter ett tag skulle lägenheten börja leva igen. Inte förr. Jag mindes plötsligt att han nämnt en far och en bror men de ingick inte i mitt inbillade scenario. Jag trodde helt enkelt inte att de skulle sakna honom. Jag tänkte samma om hans arbete. De skulle ringa lite, söka honom men sen bara låta det passera och anställa en ny. Så trodde jag. Varför trodde jag så?
     Det började regna. Först som ett stänk, ett stilla silande men sen hysteriskt. Det stod som en vägg framför mig och jag kunde inte ens se över gatan till hans fönster. Det försvann och sköljdes bort. Och jag kände en växande klump i halsen. En olust, en misstro över allt. Först trodde jag att det var en glipa i fönstret för jag kände stänk av vatten i mitt ansikte men snart förstod jag att jag faktiskt grät. Rätt kraftigt och jag lät det komma, rinna ur mig och försvinna. Jag backade bort från fönstret och tog mig samman. Undrade varför jag höll på så här.

Idag mår jag inget bra konstaterade jag. Inget bra alls. Som ett ont varsel. Jag tror jag behöver någon. En fysisk person. En famn att landa i. Sjunka ner i. Jag känner mig så orolig. Illa till mods. Regnet. Himlen är mörk och hotfull. Kanske är det det. Så enkelt. Eller att jag behöver lite uppmuntran och bekräftelse. Eller är det barnet. Fostret. Embryot. Eller det faktum att jag... elva dagar kvar. Jag skakade det av mig. Förnekelse är bästa medicinen.


Ikväll ska min mamma och bror med fru och lillkille komma på middag. Jag ska laga mat och gå och köpa vin och fixa i ordning. Det känns nästan lite högtidligt för de här sortens tillställningar är mycket ovanliga och jag tycker det ska bli trevligt. Det förvånar mig.

Mycket.


_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, regn
Intressant.se