tisdag 1 september 2009

Trettiofyra dagar kvar - I bastun

Stärkt av att ett beslut var taget gick jag ner till gymet. Jag bytte om medan jag muntert nynnade på en glad melodi. Jag undrade lite roat vilken jävla idiot jag var egentligen som blev så uppåt av en så pass dum idé. Att råna sin svärfar var allt annat än riskfritt. Det var bara dumdristigt och ogenomtänkt men det gjorde mig glad så jag lät mig vara det. Jag tänkte att jag kanske behövde något sådant här; en galenskap, en utmaning. Det passade in på min personlighet tyckte jag. Att agera lite spontant – att bara göra och jag saknade känslan av livet. Känslan av att det var lite tufft och farligt. Som när man befinner sig i en situation där ett felsteg kan kosta en livet. Då livet är värdefullt och när det verkligen är tydligt att man faktiskt lever. Jag läste Björn Larsson som ung man och mindes att jag också ville segla över nordsjön till Skottland och kanske bara för känslan att ha klarat av något med substans – något som gick att ta på och säga – åh, fan det var en verklig bedrift. Eller så dog man.
     Det slog mig att jag ju redan levde så. På randen mellan liv och… ja, om jag inte levererade så fanns det vissa risker. Konstigt att jag varit så avslappnad de senaste veckorna tänkte jag. Konstigt att jag inte ställt fokus?
     Jag befann mig i träningslokalen och såg mig omkring. Den första jag såg var gymveteranen som kämpade vid bänkpressen. Jag gick fram och väntade. När han blev klar fick han syn på mig och skrattade till.
     ”Nej då. Inga dumheter nu. Ja har ingen lust att rädda dig från döden fler gånger.”
     ”Det ska du slippa”, lovade jag och tog bort ett antal kilo från skivstången.
     Sen tränade vi ihop i ett helt pass. Det föll sig naturligt bara att vi turades om och peppade och han som ju trots allt var en veteran gav tips och råd. Jag lyssnade och tog in. Jag var mottaglig nu. Idag.

Efteråt bastade vi och i den tryckande värmen berättade han om sitt liv. Jag har aldrig gillat att basta. Jag kan gå med på att gå in där en kort stund för att vara en del i ett socialt sammanhang men att frivillig sitta och pressa hade aldrig tilltalat mig. Inte heller att sola gillade jag. Gymveteranen hade en gyllenbrun nyans i sin hy och att han gillade att basta var det ingen tvekan om. Han öste vatten skopa efter vattenskopa över aggregatet och det sved och brände i huden när de plötsliga värmeattackerna uppstod. Termometern på väggen höll på att explodera och jag undrade om det var hälsosamt att sitta i en sådan hetta att varje andetag rev och slet i bröstet. Samtidigt tänkte jag på mina tidigare funderingar - om att tänja på gränserna och leva lite farligt.
     Gymveteranen tycktes oberörd. Han pratade utan pauser från högsta bänk och medan jag lyssnade flyttade jag mig allt längre ner på den läktarliknande trappan. Tillslut satt jag på golvet. Det var hans historia som fick mig att uthärda. Han var skärpt den gamle – och rolig – och tragisk. Allt på samma gång. Han hade varit kroppsbyggare utan sprärrar och vunnit lite priser och sedan – ovanligt sent i livet – börjat knapra ryss femmor och torskat. Adjöss karriär, men hej till ett nytt liv som han sa. Det lät fint. Han hade blivit ren och tränat "ner sig". Tagit upp kontakten med sin son igen och nu var han farfar – en stolt sådan. Han var inte dyster liksom. Han var tacksam. Typ. Sen svartnade det för mina ögon. Det sista jag såg var nog en hallucination; min hand smälte framför mina ögon som en isglass i en ugn.

När jag vaknade låg jag på samma sätt, på samma brits, som någon vecka tidigare. Gymveteranen baddade min panna med kallt vatten. Han log ömt.
     ”Du sa ju att jag skulle slippa rädda dit liv igen”
     ”Det här var sista gången”, sa jag.

______________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar