fredag 25 september 2009

Tio dagar kvar - Familjemiddag

Vi satt runt bordet. De grekiska köttbullarna smakade härligt. Vinet gjorde oss glada och stämningen var god, mycket god. Till och med lillkillen åt – vilket tydligen var ovanligt. Han åt och han pratade på om en kompis på dagis som minsann fick fredagsgodis och då tyckte han att han också skulle få det. Idag. Vi sa att idag - idag var det ju inte ens fredag utan torsdag och hans föräldrar uttryckte en tydlig önskan att behålla godiset på lördagen. Jag och brorsan hade aldrig haft sådana regler. Det hade ofta stått en skål med sött framme och vi hade, enligt mamma, sällan rört den – det hade slutat vara spännande. Men jag har lite svårt att tro på den historien. Brorsan hade ofta uttryckt att det inte, för hans del, handlade så mycket om att begränsa sockerintaget eller satta regler och gränser. Nej, för honom var lördagsgodiset mer egobetingat. Han själv njöt nämligen så mycket av att få ge sin son påsen en gång i veckan – att se honom skina upp och njuta av varje tugga, att få vara lite hjälte under någon halvtimme i en vardag som annars handlade så mycket om mamma. Se det som en muta – sa han och skrattade. Skulle lillkillen få godis när än han önskade skulle magin kring lördagen vekna. Det ville han inte. Han ville behålla makten om godispåsen. Kanske skulle jag förstå honom mer om några år. Kanske.
     Vi hade valt att inget berätta om graviditeten ännu. Eller hon hade valt det och jag hade nickat. Jag ville berätta, ville se hur dom sken upp och gladdes av nyheten. Hur dom skulle säga att; ”Du var ju den sista man trodde…” och så vidare. Jag ville uppleva det och hade allt varit som vanligt hade jag inte haft några problem med att vänta men allt var inte som vanligt. Känslan blev bara mer och mer påtaglig. Ingenting var som vanligt. Jag visste inte hur mitt liv skulle se ut om tio dagar. Visste inte. Och jag kunde inte förklara för henne. Jag visste att jag var tvungen. Snart. Men det tog emot så mycket för det skulle välta allt på ända. Så jag splelade mitt ohållbara spel och maten var slut och alla var mätta och mamma reste sig som alltid och erbjöd sig ta disken. Jag fick en blick av min flickvän och förstod att jag borde protestera. Axla ansvaret – men istället reste jag mig och sa; ”Jag hjälper till.” Jag ville prata med henne i enrum.

Vi stod i köket med all disk och fyllde sakta diskmaskinen. Mamma och jag var lika i vårt pedantiska sätt att stapla allt i ordning. Stora tallrikar först, sedan små – uppradade i fallande ordning. Glas i prydliga rader sorterade efter sort. Man blandade inte. Besticken likadant. Ett fack för knivar, ett för gafflar, ett för skedar och så vidare. Jag hade fått det av henne för så hade det alltid sett ut hemma. Allt hade sin plats. Till och med i diskstället. Sen kunde det vara lite skit i hörnen eller damm under sängen – så länge allt var i sin ordning i ögonhöjd. Min flickvän levde efter andra regler. Man fyllde skåp i totalt kaos och stängde dörrarna men dammsög varje vecka. Städade bakom spisen. Vi var annorlunda där.
     ”Mamma…”, sa jag och placerade ett vinglas på rätt plats. Hon såg upp. Jag tog ett litet andetag och sa; ”Det här kommer att låta konstigt… men… jag har träffat pappa”
     Ja, det lät ju förstås konstigt med tanke på att han varit död i snart sjutton år och hon såg nästan bekymrat på mig - som om jag blivit galen. Jag log: ”Ja, alltså inte på riktigt utan i en... när jag låg med den där febern så drömde jag att jag träffade honom. Jag trodde i ögonblicket att jag var död och att han – ja, men typ mött mig vid himlens portar eller nåt. Det var hemma hos oss, i lägenheten, framför brasan. Han hade sin morgonrock på sig och luktade… som vanligt. Det kändes väldig verkligt. Nästan lite kusligt”
     Jag stannade upp och mindes för ett ögonblick exaktheten i allt som varit. Kände att jag faktiskt var osäker på att det var en dröm – något i mig – minnet av händelsen – sa att det verkligen hänt. Men det är ju ologiskt, tänkte jag och skakade det av mig. Såg mot mamma igen. Fortsatte.
     ”Han var liksom där och han sa något… eller han fick mig liksom lite ur balans… i tankarna. Alltså jag fick känslan av att det finns mer att berätta. Att jag inte fått veta allt.”
     Mamma såg på mig med stora ögon men sa inget. Jag väntade ut henne. Så stod vi tysta i någon minut säkert och bara såg på varandra. Jag tyckte att jag såg hur hennes blick blev glansig. Sen vände hon sig bort och sa; ”Manuel… kan vi sätta oss.”
     Vi gjorde det och hon såg fortfarande förbi mig som om min blick skrämde henne.
     ”Så dumt. Ni var så unga och då var det ett ritigt beslut, tyckte jag, bestämde jag mig för. Jag ville behålla… oss. Men nu är du ju vuxen och relativt förnuftig och väl medveten om kärlekens regler så – jag tror du kan förstå och…”
     Hon skrattade till av okänd orsak.
     ”…förlåta.”
     Hon mötte in blick igen och såg faktiskt lättad när hon sa; ”Jag hade träffat en annan.”
     Märkligt nog kändes det så självklart. Som en misstanke som gruvat i mitt undermedvetna blev bekräftad. Hon suckade och fortsatte.
     ”Det var en man på jobbet som tände mig och vi blev förtjusta och kunde inte motstå. Jag och din pappa hade gått isär lite. Jag tror mest det var jag som tappat känslan. Den nya mannen kom som en befrielse och när vi blev avslöjade blev din pappa först rasande, sen bedjande. Han blev dramatiskt och skulle göra allt sa han – allt för mig men jag kände inte att jag kunde lova detsamma. Hans tjat gjorde mig snarare ändå mer motvillig. Jag tyckte liksom att det som hände, uppbrottet – att det var bra. Att jag behövde det. Och han bara kedjade och kedjade. Klängde sig fast. Höll i. Jag ville skiljas och han vägrade acceptera. Kom med blommor och löften och till sist kom han med två flygbiljetter till en resa till… jag tror det var Egypten eller nåt. Jag ville självklart inte följa med. Jag sa åt honom att åka själv. Att han skulle ta en paus från mig och inse faktum. Fundera. Förstå att det aldrig skulle fungera. Han blev tom i blicken. Det var som om han provat allt, visat alla sina talanger och nu hade han inget kvar att erbjuda. Men en slags acceptans då. Okej, sa han med stor självömkan i rösten. Sen vet du ju hur det gick. Jag vet inte om det var så illa att han faktiskt tog sitt liv eller om han bara druckit sig så full att han tappade kontrollen. Det kommer jag aldrig få veta. Hur som helst så gick det inte att fortsätta romansen med mannen på jobbet. Det blev för tungt. Vi kände oss skyldiga till hans död fast vi samtidigt var fullt medvetna att vi inte borde klandra oss själva. Och då tänkte jag att om jag hade sagt till er så hade ni skuldbelagt mig och just då orkade jag inte det. Det räckte gott som det var. Jag ville skona oss från mer elände. Kan du förstå?”
     Jag nickade. Jag hade lyssnat och allt hade fallit på plats. Min pappas rätt märkliga beteende de sista dagarna. Alla blommor i vaser överallt. Jag hade trott mig minnas att de kommit efter hans död – från folk som hälsat på. Men nu stod det klart att de redan varit på plats. Att minnet förvrängts eftersom det verkade mer logiskt att blommor kom efter döden än före.
     ”Jag skulle berätta om skiljsmäsan medan han var borta. Han hade sagt det så; att det var min grej – att han inte ville medverka när era liv förstördes. Så dramatiskt.”
     Hon fångade upp en tår som rusade ner för kinden. En enda tår slapp ur henne. Det var allt.
     ”Okej…”, sa jag ihopbitet. Jag ville inte vara arg på henne för min vuxna logik sa mig att hon inte gjort något fel. Man kan inte styra över kärleken. Så är de. Men ändå var det något som svartnade i mig. Något jag försökte trycka ner utan föga framgång. Skitsamma, tänkte jag. Nu vet jag sanningen. Det var ju det jag ville – eller?
     ”Han sa att jag skulle hälsa dig att han hade det bra.”, sa jag lite som för att märka henne. Peta henne lite.
     ”Vad bra.” sa hon och reste sig för att fortsätta fylla maskinen. Genom dörren hördes Lillkillen protestera högljutt att han inte ville gå och lägga sig.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar