onsdag 12 augusti 2009

Femtiotre dagar kvar - Gymveteranen

Vaknade av att telefonen ringde. Vågade inte ens kolla på den. Kisade mot taket. Upptäckte att fläckarna försvann om man kisade. Undrade om Han också gjorde det. Försvann om man kisade. Mindes en gammal bok som stod kvarglömd i bokhyllan och gick upp. Telefonen ringde igen men jag sket i det.
Det var en bok från nittiotalet med såna där 3D- bilder. I just denna bok var ämnet skräck och i ett facit som man fann i slutet kunde man se att de tredimensionella illustrationerna skulle komma att föreställa monster, skellett och spöken. Jag höll boken mot nästippen och förställde blicken. Kisade. Försatte ögonen i kors. Försökte hitta något slags fokus. Vad som helst. Sen sakta, sakta – i en knappt märkbar rörelse – drog jag boken ifrån mig. Och framför mina uppspärrade gluggar materialiserades – ingenting! Jag vände blad, bytte till en sida med ett rapportmönster av dödskallar och yxor. Upprepade proceduren. Ingenting. Efter ett tiotal försök gav jag upp. Jag , som varit 3D- mästare på högstadiet och levt bland varelserna i det horrorland boken kunde väcka till liv, hade tappat min förmåga. Hopplöst. Jag slängde boken i soffan och såg ut genom fönstret. Såg en man stå i dyr kostym i huset mitt emot. Han flinande mot mig. Jag; som stod i kalsonger och som ägnat tjugo minuter av morgonen till att stoppa näsan i en bok och sakta fört den från mig flinade inte. Om han var obekant med 3D-bilder så måste jag framstått som fullkomligt förvirrad. Om han däremot kände till 3D-bilder? Jag är inte säker på att det spelat någon roll. Undrar hur länge han stirrat. Jag gav honom fingret och släppte ner persiennen.

Efter att jag kort därefter fått syn på min egen spegelbild – sett det orakade ansiktet, den spensliga kroppen som tycktes smalnat av ordentligt på bara några dagar, sett dom där svarta ringarna under ögonen – det var i och med denna syn jag bestämde mig för att sticka ner till gymet. Och när jag nu satt där på en bänk i omklädningsrummet och försökte förmå mig själv att resa mig upp och gå ut dit till hårdrocken och svetten och alla tuttar och sprickfärdiga biceps och pannband – då började jag plötsligt att gråta. Jag blev helt tagen på sängen. Dammen brast liksom och jag kunde inte stoppa det. Värsta lilleskuttskuren öste ner på plastgolvet och jag gjorde allt jag kunde för att sluta. Men det var lönlöst. Så hörde jag hur någon tog i handtaget. Jag frammanade all möjlig orimlig kraft som fanns gömd i min ynkliga kropp och bet ihop. Fick tag i min handduk och började låtsastorka håret. Gömde mitt rödmosiga ansikte. Jag hörde en stor mans tunga steg runda hörnet och stanna upp. Precis framför mig. En sekund gick och sen sa han; ”Vad fan, du ska torka dig i duschrummet. Nu blev jag helt blöt om strumpan ju!”
Jag kikade fram och såg att två randiga tubsockor stod mitt i lilleskuttpölen. Jag såg upp och mötte strumpornas ägare. Det var en gymveteran. Jag hade sett honom förr. En riktig krutgubbe med tatueringar och muskler av järn som lyfte skiten ur vilken jävla bodybuilder som helst. Han såg på mina rödgråtna ögon och hörde min ursäkt innan jag reste mig och helt resolut lämnade omklädningsrummet utan ytterligare förklaring.
Jag kunde gått hem bara, skitit i kläderna i skåpet och bara gått. Men det gjorde jag ju inte. Jag tänkte att; nu är jag här och omklädd och jag behöver uppenbarligen en dos endorfiner. Jag tog mig samman och började med uppvärmning. Tio minuter rodd. Svetten blandades med spåren efter tårarna och jag började nog se rätt normal ut - för att vara på ett gym alltså. Sen gick jag raskt på några benövningar. Jag kände mig faktiskt taggad. Gymveteranen kom ut i lokalen iklädd sitt lilla linne och korta röda shorts. Han hade - trots sin höga ålder – en kropp att vara avundsjuk på. Jag bytte till en krånglig maskin som tränade axlar på ett obekvämt sätt. Gymveteranen gick rakt förbi alla maskiner och ställde sig framför spegeln och hantelraden. Han plockade upp ett par riktiga klumpar – lättsamt - och gav mig en granskande blick genom spegeln innan han började pumpa.
Jävla gubbe, tänkte jag. Tror att han är så jävla stark och manlig i sitt fåniga brottarlinne, tänkte jag vidare och tappade greppet om min maskin så hela stapeln med tyngder rasade med en högljudd smäll. En instruktör gav mig en blick men jag ignorerade den och gick ett varv i lokalen. Letade utmaningen. Fann den i bänkpressen. En rätt bitig kille blev just klar och reste sig.
”Är den ledig?”, frågade jag. Han nickade, granskade mig helt kort och böjde sig sen fram för att haka av sina många vikter från stången. Jag höjde en avvärjande hand.
”Det är lugnt.”, sa jag. ”Jag tänkte börja lite lätt”.
Jag blinkade åt honom men han log inte. Han bara skakade kort på huvudet och gick bort mot vattenfontänen. Jag la mig ner och kastade en snabb blick mot gymveteranen. Han stod några meter bort och pumpade otröttligt. Jag nickade kaxigt åt honom genom spegeln och fattade stången, tog ett djupt andetag och lyfte.
Åh, dra åt helvete, tänkte jag när jag kände hur armarna vek sig fullständigt. Sen svartnade det för ögonen. Innan smällen måste det varit för det gjorde aldrig ont. Som om kroppen tänkte; aj aj det här kan inte sluta bra – och sen bara la av för att medvetet somna ifrån det jobbiga. När jag såg upp igen stod han där, gymveteranen, och lyfte stången från min strupe i ett enda ryck. Jag tog ett långt härligt andetag med luft och kände hur mina luftvägar var alldeles tillknöcklade men fungerande.

Jag låg ustäckt på bänken i omklädningsrummet med min handduk som kudde. Gymveteranen hade hämtat vatten åt mig och själv åt han en banan. Han stod en stund och såg tyst på mig och mumsade innan han sa; ”Tror du aldrig jag gråter då?”
”Jag vet inte”, sa jag. ”Gör du det?”
”Det är väl klart jag gör. Tror du annat är du en idiot.”
”Jag är en idiot”, resignerade jag. Han suckade och tog fram en andra banan ur sin väska. Han skulle precis börja skala den men hejdade sig.
”Ska du ha en banan?”
Jag skakade på huvudet. ”Bananas for monkeys”, sa jag och började skratta.

När jag kom hem upptäckte jag att jag hade fjorton missade samtal på mobilen. Jag hade glömt den hemma och hela dagen hade gått utan att jag saknat den. Det fann jag mycket märkligt. Jag såg att samtliga missade samtal var från min mamma och ringde upp henne. Hon verkade upprörd. ”Var har du varit?”, frågade hon i ett dramatiskt tonfall.
Jag förklarade att jag varit och tränat men hon nöjde sig inte där. Hon menade att vi inte hörts på en vecka och att hon blivit orolig.
”Men, mamma…”, försökte jag. ”Vi hörs väl inte varje vecka?”
Men det gjorde vi tydligen och dessutom hade hon fått onda aningar sa hon. ”Går allting bra för dig? Har du jobb? Vad gör du?”
”Jag har saker för mig”, sa jag bara och ursäktade mig. Sa att jag var tvungen att lägga på och att jag lovade att höra av mig i nästa vecka så vi kunde ses på en lunch. Hon köpte den historien.

Jag har saker för mig.

Jag sa det högt och hörde hur intetsägande det lät. Jag kunde väl ha hittat på något i allafall - som jag brukar. Något spännande som hon kunde ha skvallrat om vid nåt kafferep. Eller jag kunde ha blivit wild'n'crazy och helt tanklöst sagt att bloggtipsarna gillat min blogg. Då hade hon kanske blivit stolt. Om hon ens vet var en blogg är. Lilla mamma.

_____________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om
, , , ,
Intressant.se

2 kommentarer: