fredag 21 augusti 2009

Fyrtiofem dagar kvar - Ett oväntat besök

Det ringde på dörren. Tre gånger. Jag slog upp ögonen och förundrades över att jag nästan varje morgon väcktes av något. Att jag så sällan fick vakna av mig själv. Och sen vandrade tankarna vidare och jag skämdes plötsligt över att jag hade lyxen att bli irriterad över en sådan sak. Det ringde igen på dörren. Hon gick upp varje morgon. Tidigt. Hon gick till sitt jobb med massa barn som sprang runt som yra höns och skrek och det var hon i hela dagen. Sen kom hon hem. Ibland lagade hon middag också. Ibland lagade jag middag. Men hon klagade fan aldrig. Och här ligger jag, kvar i vår säng för att hon varit vänlig nog och smugit sig upp för att inte väcka mig, och blir arg över att jag aldrig får vakna av mig själv. Jag borde ställa klockan. Gå upp och göra lite jävla nytta. Det ringde på dörren en femte gång och jag kände att jag kanske borde se efter vem det var som aldrig gav upp.
    Grannen gav aldrig upp. Han stod där i sin dyra kostym och sa; ”Tjena, får jag komma in?” Som om det vore det mest naturliga. Jag kände mig dum där jag stod nyvaken i mina kalsonger som var i storleken small fast ändå inte smet åt kring mina stickor till ben. Kontrasten mellan hans välkläddhet och min fullkomliga brist på kläder var skrattretande. Jag blev lite nyfiken på vad han ville och steg åt sidan.
    Jag visade in mitt oväntade besök till köket och satte på en balja kaffe. Han slog sig ner vid bordet och jag slog på den lilla stereon som stod på diskbänken. Jag gjorde det för att rörelsen satt inprogrammerad; först bryggaren, sen musiken, sen brukade jag gå ut i hallen och hämta tidningen om Hon inte redan gjort det. Nu stod jag bara kvar och hörde hur White Stripes ”Conquest” lite opassande och stökigt öste ut ur de små högtalarna i alldeles hög volym. Jag stängde av och såg mot min gäst. Grannen slängde upp en utskrift på bordsytan. Han gjorde en gest mot mig att komma och titta. Jag gick fram och såg att det var ett utskrivet mail. Avsändaren och adressaten var båda överstrukna med en svart tuschpenna men i subjektraden stod; Vem kör runt i din bil?
    En kort text följde;

Tjenare Von
Såg att din bil var ute och åkte utan dig häromdagen. Han som körde betedde sig skumt så jag tog en bild. Men det kanske var helt i sin ordning? Golf i helgen?

Jag tyckte det var lite konstigt att tonen i mailet var så mild och att det minst sagt besvärande budskapet följdes av en invit till golf. Bara sådär. Längre ner på sidan var en bild som, med tanke på kvalitén, verkade vara tagen med en mobilkamera. En bild på mig i som med ett otåligt ansiktsuttryck väntar i Grannens bil framför ett rödljus vid Stureplan. Trots pixlarna och suddet var det ingen tvekan.

Busted.

Jag nickade och gick bort mot bryggaren som började bli klar med sin uppgift.
”Kaffe?”, frågade jag och han sa att det ville han gärna ha. ”Mycket mjölk.”, bad han.
Jag tog ner två koppar och fyllde dem. Jag hämtade mjölken i kylskåpet och ställde den och en av kopparna framför honom. Satte mig.
     ”Jaha”, sa jag. ”Vad tänker du?”
    Han dröjde ytterligare med att svara och smakade istället på kaffet. Sen log han och sa; ”Din flickvän var väldigt övertygande. Antingen spelar hon väldigt bra eller så vet hon inte om ditt extraknäck som biltjuv?”
    ”Du, jag snodde aldrig bilen. Du fick tillbaka den utan en skråma.”
    Han höjde ett finger.
    ”Jag har kollat upp dig. Din deklarerade ekonomi går inte ihop med ditt leverne. Jag tänker svarta inkomster. Jag tänker skattefusk. Jag tänker bidragsfusk. Jag tänker att din flickvän är söt och trevlig men måhända lite naiv. Jag tänker att du inte vill att hon ska veta. Eller skatteverket. Jag tänker att vi kan ha hjälp av varandra - du och jag.”
    Jag förstod inte och sa därför; ”Jag förstår inte?”
    ”Jag vill att du gör ett jobb åt mig.”
    ”Jobb?”
Han nickade och svepte kaffet, reste sig upp och sa; ”Jag hör av mig”. Sen gick han.

Jag satt kvar på min stol med min kopp. Dramatisk människa den där grannen, tänkte jag och kollade ner på bilden som han lämnat på köksbordet. Jag hörde hur hans bil startade ute på gatan och åkte iväg. Jag trodde att han säkert var väldigt nöjd med sig själv just nu, kaxig liksom, som gjort ett sånt coolt utfall och verkligen skrämt vettet ur en annan människa enbart med sin överlägsenhet. Men av någon märklig anledning var jag inte skrämd. Jag kände mig inte det minsta rädd. Grannens överlägsenhet var en fjärt i rymden i jämförelse med Hans. Eller så var det just det. Att det inte går att pressa en man så redan är pressad till knäna.
    Jag drack lugnt upp mitt kaffe och funderade på om jag skulle måla om taket i sovrummet eller ta en sväng ner till gymet.


_______________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar