fredag 2 oktober 2009

Tre dagar kvar - Chopin

En mulåsnas sjuka skratt? Eller en mås? Eller något okänt spanskt djur? Jag vet inte vad det är som låter. Men det låter inget vidare. Nästan spöklikt, skadat. Vädret är bättre. Hoppfullt på något sätt. Känslan är sämre. Jag känner mig svag som trodde att det var bloggen jag saknade, att det var dess frånvaro som stört mig igår, men jag kan mycket väl ha fel. Det verkar så för skriver gör jag ju nu. Jag klurar på vad mer jag lämnat efter mig fast jag ju redan vet.

Vi sitter i köket – det vackra köket – och dricker en kaffe och en konjak. Han berättar om staden. Han berättar att Fredric Chopin bott här någon gång på artonhundratalets början, i klostret Cartuja, för att den friska bergsluften skulle göra honom frisk från någon lungsjukdom.
     ”Jaha”, säger jag. ”Blev han det då? Frisk?”
     ”Nej, han blev sämre och tillslut var han tvungen att dra. Sen dog han väl?”
     ”Bara så där”
     ”Bara så där… men det var inte det jag ville berätta om. Stället han bodde på – Cartuja – jag var där när jag var liten och kollade och där finns en trädgård med cypresser och rosor och jag minns att jag tänkte att det var den vackraste platsen på jorden och att jag inte förstod varför Chopin inte bara stannade kvar och dog för det var en plats som man ville dö på.”, säger ha och ler gåtfullt. ”Jag var vadå; sju kanske åtta – fattar då viket stört barn jag var? Mina föräldrar pajade så mycket.”
     Jag ser på honom och jag känner en vrede – eller kanske sorg. Han sveper sin kopp och fortsätter.
     ”I den där trädgården så fanns det en sån där häcklabyrint. Som The Shining du vet. Jag sprang in där och gömde mig och Pappa letade runt efter mig och låtsades att han inte hittade – eller så hittade han inte. Jag satt där och kände mig trygg på något sätt och det var då jag tänkte det där om Chopin. När vi kom hem sen blev allt skit igen. Det är nåt med den här byn – den där platsen. Eller hur?”
     Jag nickar men håller inte riktigt med. Här är vackert och rofyllt och säkert bra för en stressad själ som honom. Men jag känner inte lugnet. Jag känner.
     ”Vi får gå dit och kolla.”, säger jag men han skakar på huvudet.
     ”Jag går inte dit, har inte varit där sen dess. Jag vet hur det blir. Verkligheten möter inte upp tanken och fantasin. Det kommer inte vara som jag minns det. Häcklabyrinten kommer inte gömma mig – jag tror egentligen att den inte är högre än en meter. Jag vill inte se det.”
     ”Du är så dramatisk”, säger jag. ”Du ska vara enkel och impulsiv.”
     ”Äh, jag är precis som vanligt. Det är du som har blivit dramatisk” säger han och reser sig. ”Nu ska jag bajsa och ta en siesta – sen kan vi väl åka ner till stranden och kasta macka eller nåt.”


____________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar