Fyra dagar kvar - Valldemossa

Jag vaknade tidigt i morse med en bitande känsla av att något var fel. Jag steg upp och gick ett varv i huset. Stengolvet var kallt och jag påminde mig själv om att jag måste köpa ett par tofflor för varje steg ilade under fotsulan. Han sov fortfarande i sitt rum. Snarkade tungt, sövd av rödvin och öl. Jag log och kände mig trygg i det. Något annat. Det var något annat. Jag öppnade upp dubbeldörrarna och gick ut på pation. Vädrade. Drog in den fuktkyliga bergsluften genom näsan. Andades ut genom munnen. Rök utan eld. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Det som kändes fel. Något. Jag gick bort till poolen och sänkte försiktigt i tån. Det var kallt men friskt och jag satte mig på poolkanten och doppade ner hela foten. Och sen den andra. Sakta. Obehaget försvann i samband med att kylan fick mig att vakna. Kanske var det något jag drömt. Något som dröjt sig kvar, en känsla. Som om någon tittade på mig. En känsla. En dröm. Jag lutade mig bakåt och såg upp på den regntunga himlen. Jag tog ett djupt andetag. Såg molnen röra sig där uppe. Totalt skymma en himmel som säkert var djupblå och helt annorlunda den som svävade över Söder. Något. Det kom tillbaka. Känslan igen. Något var annorlunda sen igår. Något saknades mig.

Palma de Mallorca. Flyget släppte av mig och jag hittade min väska och jag hittade två skjutdörrar som flög upp och illusionen skapad av en hårt arbetande AC sprack. En luft så tung av fukt men med en härlig värme stod framför mig som en vägg. Och samma värme återfanns i människorna. En livskvalité som säkert bara uppfattas som enastående av vi som inte är vana. Jag hade en spansk vän förut som fnös åt, till exempel, Pedro Almodovars filmer. Han sa att dom var överspelade och otrovärdiga. Jag förstod ingenting. ”Det är ju så ni är”, sa jag ”Ni är ju överdramatiska och hetlevrade och ni dansar flamenco och dricker vino fino dagarna i ända. Eller hur?” Han såg dumt på mig och påstod att han drack Carlsberg och lyssnade på hip hop och hade aldrig höjt rösten eller dansat flamenco heller för den delen – det var ju förlegat och fjantigt – tyckte han och pekade på likheter med våran folkdans och knätofsbyxor. Det tyckte alla han kände och alla dom som han kände kände. Sa han. Men jag kunde ändå inte låta bli att misstro honom när jag steg ut ur flygplatsen igår och andades fukt och sopor och avgas och ilskna högljudda taxichaufförer och ett himla tutande och visst hörde jag en sprucken bilradio spela flamenco och visst tog en man i min närhet ett zigienardoftande danssteg till musiken. Eller snubblade han? Det var oklart men min vän stod där och log. Vi kramades hjärtligt för sånt är vårt förhållande och han visade mig mot sin lilla röda bil. Han sa att de inte haft så fint väder på sistone och att det tydligen skulle fortsätta vara mulet och regnigt en tid till. Jag nickade och sa att det inte spelade någon roll. Jag var inte där för att ligga i solen – jag var ju där för att lura i skuggan, tänkte jag.

Jag hade trott att han bodde centralt i Palma. Det var ett antagande baserat på hur han var som person och jag hade ju aldrig brytt mig om att fråga. Men jag hade haft fel. Vi lämnade staden och körde en bra bit bort. Upp på slingriga bergvägar genom, mäktiga landskap. Stundvis, ju längre upp vi kom var utsikten så vacker att jag tappade andan. Jag bad honom stanna vid en vägficka och steg ut. Jag ställde mig vid ett litet meningslöst räcke och såg ner i en dalsänka som sträckte ut sig under mig som ett stort öppet gap. Jag var inte van vid detta – vid luften, rymden, tystnaden. Ensamheten. Enormheten. Det var tyst och tomt till skillnad från storstadsbruset på Södermalm. Jag kände ett lugn, en slags salighet. Här tänkte jag – här är jag trygg – här kan jag andas. Han stod bredvid mig med händerna i sidan och log åt mitt ansiktsuttryck.
     ”Välkommen till livet, Mannen”, sa han och dunkade mig i ryggen. ”Kom nu, det här är ingenting”
Och han hade rätt. Bakom en krök en kort bit därifrån syntes plötsligt en liten stad så olik de klassiska vitkalkade städerna vi förknippar med Spanien. Denna stad, eller by kanske, var byggd av sandfärgade stenar som andades medeltid.
     ”Valldemossa!”, sa han med inte lite dramatik i rösten. Jag fnittrade till.
     ”Bor du här?”, sa jag och han nickade.
     ”Varför bor du här?”
     ”Varför inte?”
     Varför inte. Helt korrekt och jag kunde inte tala emot. Jag ville inte göra det heller. Medan vi fortsatte in i staden och bort mot hans hus - som låg byggd i sutteräng med en märklig pool och en utsikt som gjorde en blödig - berättade han att han besökt byn med sina föräldrar som mycket ung. De hade spenderat några somrar här, hyrt en kåk, och han minns dom somrarna som i ett rosa skimmer, med sådan magi. Kanske var det för att hans föräldrar var kära och lyckliga då. Kanske smittade deras ömhet till varandra av sig på platsen. Men när han nu återvänt till byn för knappt två månader sedan ingav sig samma känsla. De var inte dom. Det bara var. Här.
     ”Jag har aldrig känt sådan frid, Manne”, sa han och öppnade dörren till sitt hus och bad mig stiga in.
     Det var ett mycket enkelt hus. Spartanskt och sparsmakat. Det behövdes ingenting där. Man ville inte ha något annat att vila ögonen på än utsikten. Jag kände hur jag skulle kunna sitta och se ut genom det där fönstret i timmar. Dagar. Han lotsade mig genom rummen – fyra till antalet. Och han visade mig sin välfyllda vinkällare och på vägen ut ur den grep han tag i en flaska och öppnade den med en väggfast öppnare vid dörren. Tog två glas från en liten hylla som bara rymde just de två glasen. ”Kom.”
     Vi gick upp på hans takterrass och drack och såg ut över bergen och havet som sytes nedanför. En liten hamn sträckte ut sig, nästan blygsamt, långt därnere. Som om den inte vågade ta plats av havets enormhet. Han förklarade att det fanns en liten strand därnere också men den var karg och lite stenig. Vi såg på varandra och jag började le åt detta nonsensproblem han målade upp. Lite stenig. Hon förstod och log tillbaka. Sen började jag skratta och han hakade på. Vi skrattade utan att kunna sluta en lång stund och han blev tvungen att gå in för att kunna bryta den överglade, onyktra stämningen. Jag torkade några glädjetårar och suckade. Det var så jävla vackert. Så satans gudomligt. Du skulle varit här, tänkte jag.

Jag drog mina stelfrusna fötter ur poolen och tog några trevande steg på tarrakottaplattorna. Jag såg ner i dalen – ner mot stranden och havet som levde busliv kanske femhundrameter under mig. Jag stod så rätt länge och insåg följande.; Jag skriver, alltså finns jag. Jag skriver, alltså finns jag. Jag skriver, tänkte jag. Fuck it! Jag skriver. Och jag finns. Ta det inte ifrån mig.



__________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, resor, Valldemossa, Mallorca
Intressant.se