Fem dagar kvar - Löftet

Hon hade inte kastat ut någon macka under kvällen eller natten men när hon klev ut ur köket 06.45 hade hon med sig en. Skinka och ost på en rågkaka och en kopp kaffe. Jag satte mig yrvaket upp och tog tacksamt emot hennes gåvor. Hon var rödgråten och såg trött ut – oerhört trött – och gammal. Som om hon hade åldrats tio år på en natt. Men när hon talade var hennes röst lugn och sansad och hon uttryckte sig sakligt.
     ”Jag har inte sovit något i natt. Jag har läst din… Ja, och nyss ringde jag in till jobbet och sa att jag fått någon magbakterie. Att jag nog skulle bli hemma några dagar. Men jag kommer inte följa med dig, Manne. Jag tror… att du och jag… att vi behöver lite tid ifrån varandra. Du måste hitta tillbaka… till dig… Förlåt, men är det meningen att jag ska tro på din historia?”
     Jag hade munnen full med macka och huvudet fullt med tankar på likheten med mina föräldrars öde. Min pappas flygbiljetter och hur det gick, och att han dog. Likheter - tänkte jag – inte ärlikamedheter. Jag svalde fort – både mackan och tankarna och nickande och sa; ”Jag kan förstå att det kan verka osannolikt men allt som står där är sant.”
     Hon såg på mig med en blick jag aldrig sett förut. En blick av total misstro.
     ”Du påstår att min pappa är nazist – att han sagt dom här sakerna om mig och att… det är ju helt sjukt ju. Jag har bott ihop med den där gubben i tjugo år och jag har aldrig sett några som helst spår av det du påstår.”
     ”Det är sant alltihopa. Jag…”
     ”Du, jag känner inte ens igen mig själv i din... skröna… Det är en jättespännande historia – om än motsägelsefull... men den är inte sann. Skulle du ha gjort allt det här? Grannen? Rånet? Snott bilar?”, sa hon och lät inte lika stadig längre.
     Jag pekade mot mitt ansikte. ”Hur tror du jag fått det här då? Suttit och slagit mig själv med knytnävarna?”, sa jag och gestikulerade med händerna som om jag gjorde just det – slog mig själv. Som för att påvisa hur osannolikt det var. Men hon såg på mig som om jag målat upp en sanning och sa; ”Har du det?”
     Jag skakade besviket på huvudet och tog fram bilnyckeln ur fickan. ”Här”, sa jag. ”Här är bilnyckeln. Varför skulle jag ha den. Pengarna ligger i en värdebox på centralen. Jag kan visa dig dom när vi åker till...”
     ”MEN FATTAR DU INTE, MANNE. Jag följer inte med. Du är ju helt galen. Det kan inte vara sant för man skriver helt enkelt inte en blogg om sånt här. Fattar du inte? Om man inte är sinnessjuk”
     ”Folk skriver bloggar om sin kamp mot Cancer…”
     ”Men då är man ju sinnesjuk, Manne. Är du det? Se på mig nu.”
     Jag såg på henne. Hon grät igen.
     ”Åk iväg du. Åk ensam. Och när du kommer tillbaka ska vi snacka igen. Vi ska se om det går att laga. Det kanske går. Jag vet inte. Vi får se hur det blir med..."
     Hon strök sig över magen.
     "Men jag vill att du lovar mig än sak. Sant eller inte – sluta skriv. Jag vill inte vara med och Han – om han finns – kan ju hitta dig.”
     ”Det är ju så…”
     ”Nej, din jävel. Lova mig det. Sluta skriv nu!”

Och så lovade jag det. Att aldrig mer skriva på Sextio dagar.



_______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, blogg, gråt, avsked, löften
Intressant.se